Som jag i begynnelsen nämnde tror jag inte att något politiskt system inom överskådlig framtid kommer att fungera riktigt bra (med min egen definition av "bra") på grund av det jag valde att kalla för den mänskliga naturen. I korthet beter sig folk som barnungar och dumspån vilket för fram det värsta i varje system och obarmhärtigt blottar dess sprickor. Jag tänkte nu utveckla detta resonemang lite grann, men vill först påpeka att jag faktiskt tycker att vi har det rätt okej. Vi hade bara kunnat ha det mycket bättre och det gör mig förbannad att vi inte har det.
För att belysa de här problemen finner jag det användbart att studera två politiska extremfall: libertarianism å ena sidan och kommunism å den andra. Jag inser att en tvådimensionell skala egentligen är för endimensionell (paus för skratt) för att illustrera verkligheten men den duger för mina simpla syften.
Libertarianismens kritiker påpekar bland annat att ett sådant samhälle premierar egoism och inte ger någon motivation att uppnå något annat än kommersiell framgång, att klyftan mellan rika och fattiga blir bred och meningsfull, att oprivilegierade människor är knallade från födseln och har ypperligt svårt att bli något annat än knallade, samt att sådant som verkligen inte får vara en klass- eller ekonomifråga - hälsa, till exempel - obönhörligen blir det. De har rätt.
Kommunismens kritiker påpekar bland annat att ett sådant samhälle inte ger någon motivation att uppnå något över huvud taget, att de som har den praktiska makten ser till att skaffa sig alla slags fördelar oavsett sina offentliga åsikter, samt att systemet plågas av enorm ineffektivitet och förslösning. De har också rätt.
Det som sällan framkommer är att det inte är systemen i sig som det är fel på, utan de eländiga människorna som ska leva i dem. Om libertarianismens medborgare bara hade vett att bete sig som goda medmänniskor skulle dess problem inte existera. Spelplanen skulle vara så jämn som den rimligen kunde göras och de som helt enkelt inte kunde tävla skulle få hjälp i privat regi. Det är så libertarianismens förespråkare hävdar att det skulle fungera men jag har hittills aldrig sett några tecken på att det faktiskt skulle bli så i verkligheten.
Kommunismen har å andra sidan problem med, för att ta ett exempel ryckt ur luften, ryska storbönder som hellre sätter hönsen på taknocken så att äggen faller ner och krossas än lämnar dem till kollektivet. Människor som när den statliga tjänstemannen frågar om man behöver en ny bil eller ny dator eller mer mjölk automatiskt svarar "ja" oavsett behov, eller gör ett kasst jobb eftersom det ändå inte påverkar dem personligen. Så fort man själv inte är den drabbade, och särskilt om den drabbade är utanför ens apsfär, så försvinner all motivation och de värsta dumheter rationaliseras friskt.
Båda systemens problem är lätta att lösa men de kommer att förbli olösta väldigt, väldigt länge eftersom människor är småaktiga skitar som blåvägrar att lösa dem.
De läsare som känner mig närmare och i det förflutna hört mig sprida socialismens evangelium tror kanske nu att jag helt tappat min politiska rot, men det är faktiskt inte fallet. När jag tittar på historien ser jag faktiskt en långsam men hyggligt stabil marsch mot något slags framtida kommunism, även om jag inte accepterar den marxistiska historieskrivningen och inte kommer att göra det förrän en god stund efter att någon berättat om den våldsamma kapitalistiska revolutionen i Sverige. Särskilt på den sociala sidan tycks framstegen ostoppbara (allvar, tröttnar de socialt konservativa aldrig på att ha fel?). Ja, när jag sätter mig ner och funderar på saken tror jag faktiskt att vi kommer att komma fram.
Jag ser dock även problemen som länge kommer att hindra oss att göra det. Vårt samhälle är rätt bra, men det skulle kunna vara perfekt. Det borde vara det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar