Ungdomsbrottslighet är inte så illa

De senaste dagarnas skriverier om den tolvårige våldtäktsmannen har fått mig att återigen fundera över varför vi blir mer upprörda över ungdomsbrottslighet än över vuxenbrottslighet. Inom snart sagt samtliga fält räknar vi med att barn och ungdomar ska vara otillräkneliga och inkompetenta. Vi låter dem inte köpa sprit, köra bil, rösta, gifta sig, skaffa egna barn och så vidare tills tangentbordet går sönder. Vi ser dem, individuellt och kollektivt, som ännu mindre perfekta individer än alla andra, men om de till äventyrs skulle uppvisa kriminella tendenser hostar vi allihop upp våra ryggrader och ojar oss över samhällets nära förestående undergång.

Jag vet inte hur det var för mina trogna läsare, men jag var en bra mycket mer omoralisk ond skitstövel när jag var tolv än jag är nu när jag är trettiotvå. Det är också - har grundläggande psykologikunskaper inbillat mig - en naturlig process, där barnet långsamt lär sig att det faktiskt finns andra människor i världen som också känner smärta och förlust och att man därför bör bry sig om dem och inte bara sig själv. Jag föreställer mig att processen också fortsätter förbi min egen ålder, men när jag ser på samhället i stort verkar det tveksamt.

Det som oroar mig är inte en tolvåring som beter sig som en djävul, även om den här killen är ett osedvanligt bra exempel på en tidigt mognad skit, utan när en tjugofemåring gör det, eller en trettioåring gör det. När människor som av samhället betraktas som fullvärdiga medlemmar med fullständiga rättigheter och skyldigheter ännu inte fattat vad ett samhälle är, eller inte bryr sig om det. Är det inte mycket mer upprörande att en vuxen man som borde veta bättre angriper oskyldiga kvinnor än att en unge som förhoppningsvis har sin moraliska utveckling framför sig gör samma sak?

Jag antar att den här uppfattningen kommer ur vår tids barnkult, där unga människor - ju yngre desto bättre - ses som oförstörda änglar, utan synder, utan mörka drifter, utan antydan till vuxendom. Vi vill så gärna tro att barn - de är ju så söta! - är perfekta oskyldiga små varelser, och helst ska de förbli sådana för alltid men de fördärvas obönhörligen under sin uppväxt och ju tidigare det sker desto mer tragiskt är det.

Det är givetvis inte sant. Spädbarn är väl hyggligt oskyldiga, om inte annat så i brist på chanser att göra sig skyldiga till något värre än att hålla sina föräldrar vakna om nätterna, men jag kan då verkligen inte minnas någon tid innan jag hade impulser av alla de slag, inklusive sådana som man gärna håller i skuggorna. Jag tänker inte påstå att jag inte agerade på en och annan, oftast på grund av bristande förståelse; jag begrep helt enkelt inte på magnivå att andra människor också hade känslor, eller så struntade jag i det.

Jag tror att det är så med alla barn. Vår uppgift är inte att förhindra deras fördärvelse utan att leda dem till en punkt där de vet och förstår vad som är okej och vad som inte är det. Tolvåringen kan räddas, men en kille som vid tjugofem suttit i fängelse tre gånger, han lär inte lägga av förrän han blir för gammal och för trött på det. Där har vi i alla fall ett hopp: ytterst få fortsätter med brott efter fyrtio och knappt nån efter femtio. Passar rätt bra med min poäng, eller hur?