onsdag 25 november 2009

Är det inte rätt gött med finanskris?


Jag är inte vad man skulle kalla ekonomiprofessor. Jag vet knappt vad en Giffenvara är för något och är inte ens säker på att de finns. Därför erkänner jag muntert att hela det här inlägget kan visa sig bygga på en grundläggande missuppfattning från min sida. Faktum är att jag hoppas att det är så.

Det handlar om den här finanskrisen som fyllde ett år för några månader sedan och som under sin livstid varit mer eller mindre konstant på tapeten. Dess död och obegränsade överlevnad har turats om att förutspås av den folkgrupp som utgörs av professionella förståsigpåare, men dess existens och dess fasansfulla verkningar har inte ifrågasatts.

Naturligtvis är det hemskt att bli arbetslös och än hemskare i en tid när det är svårt att få nytt jobb. Naturligtvis är otrygghet något extremt obehagligt. För dem som förlorat jobb och hem och säkerhet har finanskrisen otvivelaktigt varit ett taggigt gissel. Det jag inte förstår är den generella uppfattningen att det i allmänhet är ganska knapert för folk. Jag begriper inte hur det kan hända i ett system som vårt, och jag ifrågasätter att det alls hänt.

Om jag tar mig själv som exempel så har jag bara sett en synbar verkan av hela kriseländet och det är att jag kunnat binda mina låneräntor till en bisarrt låg nivå, så att jag nu knappt betalar något alls i boendekostnader. Jag har mitt hem, jag har mitt jobb, och jag har inga i värdepappersmarknaden investerade jättebesparingar som nu raderas ut. För såna som har det som jag - och jag vågar hävda att vi är rätt många - så har finanskrisen visat sig riktigt mysig.

Vi har alltså å ena sidan människor som förlorat jobb och hem och allt möjligt, och för dem är det riktigt illa. Å andra sidan har vi såna som jag, som har det riktigt bra. Så finns de riktigt rika vars tillgångar minskar i värde och de kanske har det magert jämfört med hur de hade det innan, men de har det ändå så fett att jag har svårt att hitta några tårar att fälla för dem, men jag har ännu inte tittat under alla soffkuddarna.

Så vilka är de här "vanligt folk" som drabbas lite grann av finanskris och lågkonjunktur? Vem har det lite fattigare än innan, och hur går det till? Antingen har man kvar sitt jobb eller så har man det inte. Plånboken blir väl inte lite lättare bara för att några helt andra människor har det tokigt knepigt?

2 kommentarer:

Marcus sa...

För att bygga lite ethos: Jag pluggar i skrivande stund på Sthlm universitet. Är klar med b-kursen i nationalekonomi och skriver just nu en c-uppsats i statistik. Kommer skriva c-uppsats i nationalekonomi i vår. Jag har rätt så okej koll på hur saker hänger ihop på det större planet, men det är klart bemärkningsvärt att att det finns en stor mängd andra som är vassare på det här än vad jag är.

Din analys är riktig: Dem arbetslösa har det riktigt jobbigt, dem rika är i dagsläget inte riktigt lika rika som för 18 månader sedan, och vi i mitten klarar oss till synes rätt fint.

Till synes. Mellanskiktet påverkas också. På individnivå så har risken att bli varslad en negativ påverkan på folk mentalt, vilket kan ha effekter både privat- och i arbetslivet.

Zoomar man ut och tittar på samhället så leder en lägre sysselsättning till att färre betalar skatt samtidigt som fler i större utsträckning börjar nyttja det sociala skyddsnätet. Politikerna kan inte höja skatterna för dem som fortfarande arbetar (politiskt självmord) och tvingas därför låna pengar för att hjälpa dem som behöver hjälp. Lånen leder sedan till räntekostnader för staten, räntekostnader (och amorteringar) som vi skattebetalare får ta på oss vid ett senare tillfälle.

Så krasst går din skatt till att hjälpa dem som behöver det istället för att investeras i projekt som skulle du skulle kunna dra nytta av. Det är den direkta ekonomiska effekten den här krisen har på dig. Magnituden av denna effekt får var och en bestämma själv.

---

Men krisen drabbar oss i mitten på ett sätt till, på ett mycket mer abstrakt vis.

Man kan tycka att det inte spelar så stor roll att företag tvingas göra ett uppehåll i sitt investerande för ett kort tag, att det inte gör så mycket att rika förlorar mycket pengar i sina värdepapper, men det är ju dessa företag och rika individer som anställer oss medelsvensson. Avskedas folk (på samhällsnivå) så finns det färre konsumenter och mindre pengar för företagen att tampas om, och gör dem dåliga resultat så kan dem tvingas avskeda folk, som leder till färre konsumenter, osv, osv - det blir en negativ spiral och det är denna spiral som maktens kvinnor och män nu kämpar för att bryta.

Således, alla tre skikten påverkas, mellanskiktet på det 'minst självklara' viset.

För att svara på frågan:

Ingen blir lite fattigare, som du säger, utan Svensson blir antingen luspank eller drabbas inte alls. Anledningen till att man i större sammanhang alltid pratar om små förändringar är för att man arbetar med ackumulerade genomsnitt.

Det lätta matteexemplet har tio individer som tjänar 10kr i månaden (genomsnittslön 10kr/individ). Får en sparken så konstateras det att individerna som grupp nu har 10% lägre disponibel inkomst [(9x10)/10=9], när det i själva verket är oförändrat för majoriteten, med ett fall som får klassas som en tragedi.

För varje person som får sparken i dagsläget så minskar den genomsnittliga förvärvsinkomsten, och således drabbas du utan att egentligen drabbas.

Statistics. You've gotta' love it...

Maria sa...

Eller så kan man se det såhär: När genomsnittslönen minskar så känner jag mig rikare. Gött. Fast det är jag inte. Ogött. Men jag tror att jag är det. Gött.