Pengar, sex, makt och berömmelse

Fyra saker sägs utgöra snart sagt varje människas motivation och de kan utan vidare rättfärdigande användas som fiktiva karaktärers drivkraft, för vi accepterar dem som allmänmänskliga: pengar, sex, makt och berömmelse. Jag förstår ungefär hälften av dem.

Pengar: Det är mycket angenämt att ha en ekonomisk buffert. Det är oerhört trevligt att inte behöva räkna varje utgift. Det är direkt njutbart att kunna göra ungefär vad man vill utan att drabbas av finansiell ångest. Visst, jag förstår mig på pengar, även om de för mig är ett medel snarare än ett mål. Jag skulle gärna bli rentier och tillbringa resten av livet med att surfa på mina egna besparingar. Det är inte svårt att se varför pengar är en vanlig motivator, även om det är märkligt att så få inser nackdelarna med att vara riktigt, riktigt, vidrigt, smutsigt rik.

Sex: Ingenting att klaga på här heller. Sex är så nära jag någonsin kommer en religiös upplevelse. Det finns folk som säger att sex är överskattat. Antingen är de människorna konstruerade helt annorlunda än jag eller så har de haft en väldig missflax med sina partners. Och sig själva. Och sina inre liv. Och förmodligen en massa annat också.

Makt: Nu börjar vi röra oss in på områden som jag inte förstår mig på. Jag begriper poängen med att ha kontroll över sin tillvaro, men vari består tjusningen med makt utöver denna grundläggande pragmatiska nivå? Vad är det som driver människor att kämpa sig allt högre upp i stegar och pyramider bara för att lägga fler människor under sig? Och framför allt, varför anses denna drift så allmän att den kan användas som drivkraft för allehanda fiktiva skurkar och så utbredd att varje människa som hamnar i en maktposition automatiskt anses ha tagit sig dit specifikt för att tillskansa sig just makt?

Personligen tycker jag att makt verkar rätt jobbigt. Varenda jävel klagar på vad man gör om man nu inte råkar vara nordkoreansk diktator, man måste ta en massa beslut som högst tangentiellt berör en, och dessutom brukar makten leda raka vägen till punkt fyra: berömmelse.

Berömmelse: Om jag tycker det är konstigt att eftersträva makt så tycker jag det är direkt obegripligt att eftersträva berömmelse. Detta kan tyckas märkligt från någon som öppet erkänt författardrömmar, så låt mig förklara närmare. Det är säkert trevligt med ett visst mått av berömmelse, så att man får fanbrev och då och då är det nån på gatan som säger "jag gillade din senaste bok/pjäs/film/tavla/kalabalik". Men vilken vettig människa vill någonsin ha mer än så?

Varenda slumpmiffo tror att han känner dig. Du kan inte gå ut utan att bli nerstirrad och viskad om. Du får aldrig vara ifred, aldrig anonym. Tidningar ljuger om ditt privatliv och skickar fotografer som tar bilder som blir redigerade och retuscherade för att antyda precis det de vill att de ska antyda. Människor har åsikter om ditt hår, dina kläder, dina barn och ditt hus, och belöningen för alltihop är att man får ännu mer av det, alternativt lyckas dra sig undan i skuggorna och då får man förmodligen läsa en artikel om året som hånar en för att man sjunkit ner i okändhetens träsk igen.

Ändå är detta något som unga människor tydligen betraktar som ett livsmål. Vad är det de vill uppnå genom att bli berömda? Vad hos berömmelse är det som är så attraktivt? Att kunna gå förbi krogköer i Stockholm? Visst, men å andra sidan är det alltid nån där inne som vill tjafsa med en.

Den enda förklaringen som faller mig in är att det hela bottnar i en "mamma älskade mig inte"-neuros, men i så fall verkar ungdomar av idag drabbade av detta i en sådan utsträckning att jag undrar om det över huvud taget finns några kärleksfulla mödrar där ute längre. Det måste det väl finnas, så varför söker så många substitut för dem?