Den obefintliga kopplingen

Jag hade några minuter över i närheten av en Metro häromdagen och det hände sig därför att jag läste denna spalt. Jag har inget särskilt att tillföra i skoluniformsdebatten, en rykande het samhällsfråga som jag inte ens visste fanns, men hickade till vid kolumnistens första argument mot skoluniform: Skoluniform är korkat för hon vill genom sina kläder kunna visa vilken musik hon tycker om.

Den efemära kopplingen mellan musik och kläder har alltid förbluffat mig. Kläder har i runda tal tre syften: se bra ut, vara bekväma, och - om man liksom jag är en dumåsna som bor i ett klimat där det behövs och där växthuseffekten alltjämt lyser med sin frånvaro - hålla bäraren varm och frisk. Jag borde kanske lägga till "uppfylla samhällets krav på blygsamhet" men en och annan National Geographic-dokumentär har övertygat mig om att de kraven ändå bara är en funktion av den lokala temperaturen.

Så varför väljer folk klädstil utifrån den musik de gillar? Fridah Jönsson är i alla fall ärlig nog att säga att det handlar om att visa upp det för andra, medan de allra flesta envist hävdar att de tycker det är tokprydligt med sönderslitet nitläder eller byxor som kräver två extra händer för att hålla ovanför anklarna under en femmeters promenad. Jag tycker att det är en ytterst märklig slump att just människor som gillar en viss musikstil också råkar dela denna besynnerliga estetiska smak, särskilt som de tydligen skaffade sig den samtidigt som de började lyssna på musiken.

Det hela bottnar, misstänker jag, i den kanske ännu bisarrare emotionella koppling som så många har till den musik de för tillfället råkar uppskatta. Musik blir genom en obegriplig process en del av identiteten och det blir därmed ett obligatorium att framföra dess excellens i så hårda termer som möjligt medan all annan musik oavkortat demoniseras som inte blott värdelös utan så värdelös att dess blotta existens är löjlig.

Själv lutar jag åt "ryck på axlarna, ha på mig vad jag vill och lyssna på vad jag känner för", vilket har lett till att jag i skrivande stund har på mig en mysig velourdress och lyssnar på musik som får mig att må bra från magen och utåt. Men att må bra kanske är överskattat.