Historiens vridningar

I dag är det tjugo coola år sedan Berlinmuren föll. Jag var aldrig i Berlin medan den stod kvar och fick inte se Europas kanske historiskt viktigaste stad (det är väl Berlin och Rom som tävlar om den platsen) förrän muren hade varit borta i goda arton år. Det som slog mig när jag till slut fick ta mig en titt var hur fullständigt staden måste ha förvandlats.

Man kan fortfarande se var muren gick, på de flesta ställen. Det finns en linje i marken, ibland av metall och ibland av kullersten. Bilar står parkerade tvärsöver linjen, på sina ställen har det byggts hus rakt över den. Träd växer i den gamla dödszonen. Det ligger ett Starbucks på en plats där man för tjugo år sen inte kunde ta ett steg utan att bli skjuten. Det måste vara symboliskt för något.

När jag var där 2007 fick jag också för första gången veta hur det faktiskt gick till när mureländet förpassades till historiens slagghög, och sen dess har jag märkt att det inte är många som har mer än en vag uppfattning om händelseförloppet (precis som jag hade). Därför tänkte jag hedra den här dagen genom att berätta historien.

Dagarna innan nionde november 1989 hade det varit stegrande protester på båda sidorna av muren. Flyktingströmmarna var också större än någonsin. Östtyska regeringen beslöt att det skulle bli tillåtet för östberlinare - förutsatt att de hade papper i ordning och så vidare - att korsa gränsen mellan Öst- och Västberlin. Detta skulle träda i kraft några dagar senare, vilket ingen dock informerade en viss Gunter Schabowski om.

Vem? Jo, en talesman för politbyrån som inte hade varit inblandad i beslutsfattandet men fick uppgiften att kungöra de nya bestämmelserna på en presskonferens den nionde november. När han fick frågan om när de skulle träda i kraft, då höftade han till med "såvitt jag vet, omedelbart". Detta fördes ut i etern som att Östtyskland hade deklarerat sina gränser öppna.

Ni kan tänka er vad som hände. Tusen sinom tusen östberlinare samlades vid de olika kontrollstationerna och krävde att bli genomsläppta. Vakterna stod där med sina automatkarbiner och undrade vad som pågick, för ingen hade sagt till dem att människor skulle få lov att knalla genom muren som de ville. Telefonlurar lyftes, desperata mäns röster ställde frågor, inga svar kom. Ingen ville ge tillstånd åt en folkmassa att korsa gränsen, men ingen tänkte heller ge order åt vakterna att börja tömma magasinen rakt in i samlingen av grannar och landsmän.

Du står där i en östtysk uniform med ett automatvapen i händerna och en stående order om att inte släppa en jävel genom muren, och nu kommer tusentals människor rakt mot dig och ingen av dina överordnade vill berätta för dig vad du ska göra. Vad gör du? På den dagen valde vakterna att inte skjuta. De öppnade portarna, släppte igenom östberlinarna, och festen var ett faktum. Släggorna plockades fram och David Hasselhoff sjöng.

Föreställ dig i stället att en av vakterna hade bestämt sig för att köra den hårda linjen, varnat de annalkande östtyskarna, och sen börjat skjuta. Om jag vet ett dugg om mänsklig psykologi hade det räckt med en, sen hade de andra trott att de hade fått order om att skjuta, och sen hade kulorna regnat, och nionde november hade inte blivit ihågkommen för att Berlinmuren föll utan för att det var dagen för den stora massakern vid Brandenburger Tor.

Muren hade fallit till slut i alla fall, men om någon bara hade berättat allt för Schabowski som han behövde veta så hade det aldrig blivit den stora spontana folkfesten under murrivarnatten. Om vakterna hade tagit ett annat beslut hade det här inte varit en dag att fira utan en dag att sörja. Ibland hänger faktiskt väldigt mycket på väldigt få människor. För tjugo år sen var det en illa informerad propagandaspridare och en liten grupp beväpnade män.