När jag läste journalistik fick vi bland annat lära oss om det förmodade nyhetsvärdet hos olika händelser. Det rör sig i praktiken om vedertagna sanningar som styr vad det är som hamnar på löpsedlar, vad som hamnar på mittuppslag och vad som nämns i förbifarten i en halv notis på sidan trettiosju. Fraser som "vi har hela listan" och "i din kommun" skickar upp en artikels värde i stratosfären, liksom personer som anses intressanta därför att de är folkkära eller kontroversiella. De som sköter layouten på Expressen vet precis hur många extra lösnummer de säljer för att kronprinsessan är på löpet. Jag antar att orsaken till att Tiger Woods äktenskapliga problem fått så mycket uppmärksamhet också står att finna här, men just det kan jag inte förklara, för är han egentligen så intressant ens för den värste pseudonyhetsknarkande dokusåpetittaren?
Hur som helst anses sådant som händer i läsarens geografiska närhet per definition vara intressantare än sådant som händer långt bort. Det finns en skala som påminner om Västgötalagens böterskala för mord, där en död svensk är värd två döda danskar som är värda fem döda engelsmän och så vidare bort till tusentals och åter tusentals döda kineser.
Det är därför tidningarna alltid basunerar ut att det minsann fanns en svensk med på ett plan som kraschade i Amazonas, medan de trehundra brasilianarna nämns i förbifarten. Det är därför sälungar på Kolmården får mittuppslag och rubriker medan gruvkatastrofer i Vietnam får tvåmeningarsnotiser. Det är därför mindre klipska svenskar tror att tsunamin 2004 var något som drabbade Thailand medan Indonesien i själva verket ligger mellan Thailand och tsunamins epicentrum... men i Indonesien fanns det knappt några svenskar, så det fick vi inte höra mycket om.
Att pressen arbetar efter dessa regler är odiskutabelt, men det som är diskutabelt (och som även diskuterades under min utbildning även om jag var rätt ensam om min halva av diskussionen) är vilket som är hönan och vilket som är ägget. Bryr vi oss mer om svenska stukade fötter än kinesiska lik för att det är en grundläggande mänsklig egenskap, eller för att vi har lärt oss att göra det?
Jag hävdade då och hävdar fortfarande att det är det senare. Säg att tiotusen dör i en kinesisk tyfon. Visst får vi läsa om det, visst ser vi bilder, men utrymmet det ges är minimalt jämfört med om det hade hänt i Grekland, för att inte tala om Tyskland, eller Danmark, eller Göteborg. Om den svenska pressen däremot tog den här tyfonen på allvar, skickade dit korrespondenter, intervjuade överlevande, fotograferade skiten ur förstörda hamnar, raserade hus och svältande föräldralösa, filmade föräldrar som desperat letade efter sina försvunna barn, skrev upprörda debattartiklar om hur den kinesiska regeringen svek sitt folk i nödens stund... då skulle vi bry oss.
Vi lever i en tid där man på gott och ont tar sina tankar från massmedia. Det som diskuteras på fikapauser är det som står på löpsedlarna. Det är inte tvärtom. Det är en otäck tanke att vi så lätt låter oss manipuleras, men det betyder också att vi kan förändras till det bättre.
2 kommentarer:
Samtidigt är situationen inte riktigt så enkel. För hur mycket mer tid läggs inte på amerikanska nyheter, jämfört med till exempel polska eller finska? Det finns betydligt fler saker som spelar in än bara närhet. Tillgång på artiklar och källlandets relevans etc.
Men annars är det väl inte så underligt att folk bryr sig mer om saker som sker nära, eftersom det är större chans att de besökt eller kommer besöka landet ifråga.
Exakt, vi bryr oss om USA trots att det är en halv värld bort. Varför? För att det ges coverage.
Vad har det med saken att göra att man kanske kommer att besöka stället i fråga nån gång?
Skicka en kommentar