Thomas kommentar till Socialism under cover pratade om något annat jag har tänkt på: hur det egna systemets excesser betraktas som oföränderliga tillstånd - ofta till och med rimliga - medan det förflutnas vidlyftigare påhitt ses som de bisarra överdrifter de är.
Visst, det vore väl lite synd om ingen ensam kunde äga en hundrasextiometersbåt med helikopterplattor, ubåt och golfbana, och för den som i dag äger båten verkar det säkert grymt orättvist och känns som något av ett personligt påhopp.
Jag är övertygad om att det på 1700-talet verkade fullständigt barockt att adeln inte skulle kunna festa med champagnefontäner medan gatungarna svälte utanför palatsmurarna. Det tycktes på 1800-talet omöjligt att driva en bomullsplantage utan en signifikant mängd välpiskade negrer. Och varför skulle egentligen inte en medeltida kung festa dagligen på det som bönderna tvingade upp ur den magra jorden? Visst är det synd om de små krabaterna, men titta på allt vi har skapat: slott och nationer och riddare och arméer! Inte kan vi dela med oss av allt det, samhället skulle ju kollapsa.
Det gjorde det också, men högst tillfälligt. Varenda gång reste sig ett nytt samhälle som en överanvänd pteramorf metafor. Det är bara det vi har runt omkring oss som verkar normalt och acceptabelt och oförgängligt; allt det som ligger på historiens skräphög var bara något flyktigt som med rätta försvann i blod och rök.
En dag kommer ensamt ägda hundrasextiometersbåtar också att ligga där. För våra ättlingar kommer det att vara det normala och de kommer att undra hur vi kunde betrakta det som blott ännu ett inslag i vår värld. Det enda jag är osäker på är vilka excesser som våra ättlingars ättlingar kommer att tänka så om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar