Danskar som hatar kvinnor

Den första filmen av Lars von Trier jag såg var Dogville. Jag tillbringade hela filmen med att tänka "okej, det här var bra, jag tänker se den här filmen till slut och sen aldrig nånsin tänka på den igen", men sen kom slutscenen som en hammare mellan ögonen. Den flyttade ensam upp filmen som "otäck historia, briljant genomförd" till "fantastisk".

När jag läste om filmen uppfattade jag att von Trier hade anklagats för misogyni, vilket jag inte alls förstod efter att bara ha sett Dogville. Sen såg jag Manderlay. Sen såg jag Breaking the Waves. Och jag började se ett mönster.

I varenda en av de här filmerna så knallas den kvinnliga huvudpersonen riktigt ordentligt. Misshandel, våldtäkt, förslavning, förnedring, självutplåning och död. Det verkar som om von Trier har vad man språkvidrigt skulle kunna kalla för issues.

För att jag skulle betrakta en film som misogyn krävs det dock inte bara att en kvinna råkar illa ut, för det måste ju kunna hända i en berättad historia, utan att filmen framställer kvinnor på ett negativt sätt. Korkade, onda, irrationella, vad som helst.

I går såg jag Antichrist.

Oj.

Till att börja med var det helt enkelt ingen bra film, där den berättarkonst som i tidigare filmer tjänat von Trier så väl nästan havererade. För att parafrasera en vis man så är det okej att i en historia ha med det omöjliga men inte det osannolika. Skurken kan placera en antimateriabomb i ett kassaskåp, men hjälten kan inte gissa koden på första försöket. På samma sätt är det inte okej att en karaktär plötsligt får för sig att slå sig igenom ett trägolv och av en slump hitta det han letar efter precis där han valde att utan anledning göra hålet.

Om vi lämnar filmens kvalité därhän så är det den där jag tycker att von Trier till slut visar sina kort. Det fanns en del misogyni i Manderlay - lite "alla kvinnor vill bli våldtagna" - men det är ingenting mot den symbol för kvinnosläktet som han visar upp i Antichrist. Jag tror aldrig jag har sett en mindre rationell karaktär i en film. Ovettig, vild, våldsam, dum som ett spån, labilare än isländska kronkursen och besatt av sex. Hennes handlingar och känslomässiga kast är oförklarliga och gör filmen till en soppa.

Normalt är jag inte den som anser att en fiktiv karaktär symboliserar alla människor som delar någon egenskap med karaktären - man kan ha en ond kines i en bok utan att det betyder att man tycker att alla kineser är onda - men med tanke på von Triers tidigare historia får jag göra ett undantag här. Killen har problem med kvinnor.

De positiva recensioner som den här filmen har fått måste vara mer eller mindre reflexartade. von Trier betraktas som en fantastisk filmskapare, punkt, och därmed är den här filmen också bra, särskilt som han har med en massa kontroversiella inslag, de flesta våldsamma och smärtsamma. Ja, allt ni eventuellt har hört om våldsscenerna är sant. Det är nåt av det jävligaste jag har sett, och det blir inte bättre av att det är så obegripligt. När Jake the Muss misshandlar sin fru i Once Were Warriors stämmer det i alla fall med hans karaktär. Här hänger det bara i luften.