Nyfikenhet gav mig cancer

Jag läste om förvaring av radioaktivt avfall och insåg att det fanns en hel aspekt av det som jag inte hade tänkt på alls. Jag hade alltid trott att huvudproblemet var att hitta eller bygga en tillräckligt stabil struktur, en som inte tänkte smulas sönder och rasa samman bara för att det går några årtusenden av stormar och krig.

Lika viktigt, kanske viktigare, är att var vi än lägger avfallet så kommer det att dyka upp folk (eller i alla fall något som liknar folk lite grann) och vi måste på något sätt se till att de fattar att de ska låta det här stället vara.

Till och med de största optimisterna räknar med att avfallet måste hållas isolerat i femhundra år, och det är förmodligen extremt mycket i underkant. Andra beräkningar slutar på sex siffror. Vi kan inte räkna med att våra ättlingar minns vad det är som finns där eller förstår våra varningar. Vi minns inte allt som våra förfäder på 1500-talet visste och vi begriper inte allt de sa och skrev. Hur viktigt det än är så kommer det att glömmas och försvinna, särskilt om kärnkraften blir omodern (heja kall fusion!).

Ärligt talat tror jag det är en hopplös uppgift. Tänk på saken. Ett gäng nutida Indiana Jones-wannabes stöter på en byggnad från en avancerad civilisation. De lyckas dechiffrera skrifterna som pryder den och kommer fram till att det är varningar. Man ska hålla sig så långt borta som möjligt och glömma att man någonsin kom dit. Kommer de grabbarna att titta på varandra, rycka på axlarna, och gå någon annanstans?

I helvete heller. De kommer att tycka att det är hur spännande som helst och gå rakt in. Sådan är människan. Om vi hittar en knapp med texten "rör inte denna någonsin under några som helst omständigheter, det här är inget religiöst eller vidskepligt, knapphelvetet är farligt som fan, seriöst, backa undan och tänk på något annat" så blir den knappen intryckt inom två korta tidsenheter. Om de här varelserna som en dag stöter på våra förråd för radioaktivt avfall har ens lite grann människa i sig så kommer de att dö i strålsjuka och vi kan bara hoppas på att de räknar ut vad det är som har hänt.

Det är ett märkligt drag hos oss, men jag kan verkligen inte tänka mig att vi som folk skulle lita tillräckligt mycket på en varningsskylt för att avstå från att stilla vår nyfikenhet. Vi måste veta, även om vi inte kan göra något med kunskapen efteråt. Det är därför vi hårlösa apor har gjort fantastiska saker som andra djur inte ens drömmer om, men det är också en svår egenskap att brottas med från andra sidan.