Sex är ingen rättighet

Vecka 6 frågar huruvida sex är en rättighet, ett ämne föreslaget av grundaren Tanja. Jag vet inte om det var detta som triggade henne men det första jag kom att tänka på var en hysteriskt korkad kommentar på hennes blogg som sa att hon inte skulle gnälla om sina sexhindrande hälsoproblem eftersom sex inte är en rättighet, vilket rimligen måste innebära att det inte finns mycket man kan gnälla om och verkligen ingenting på hälsofronten. Cancerfrihet, intakta ben, fungerande ögon - inget av detta är rättigheter och därmed ska man bara hålla tyst om cancer, rullstol och blindhet.

Men puckot hade i alla fall rätt om en sak, om än av en slump: sex är ingen rättighet. Om det är det skulle jag gärna vilja veta var jag kunde ha hämtat all sex jag hade rätt till under mina år av celibat. Jag har pratat om detta tidigare och det stämmer fortfarande: rättigheter är helt meningslösa utan möjligheten att använda sig av dem. Min rätt till liv betyder ingenting - finns i praktiken inte - om vem som helst kan döda mig. Det som spelar roll är vad jag kan göra och vad jag inte kan göra.

Så sex kan inte vara en rättighet, förutsatt att vi inte räknar in masturbation. För sex kräver en partner och jag hoppas att vi alla är överens om att man inte ska kunna tvingas att ha sex. Om jag har rätt till sex måste det finnas någon vars skyldighet det är att ha sex med mig, och vem skulle vi önska ett så oblitt öde?

Därmed inte sagt att jag tycker Tanja ska sluta gnälla, sluta försöka hitta en bot, eller sluta kräva hjälp från samhället. Det har ingenting med rättigheter att göra. Vi ska bara, som det vettiga samhälle vi vill vara, försöka se till att våra medborgare har det så bra som möjligt. Vi ska försöka hålla dem mätta, glada, fria från cancer, kapabla att gå, seende och även med så fullkomlig förmåga till sex som möjligt. Det är ingen rättighet, för vi har ingen praktisk möjlighet att göra det till en meningsfull rättighet. Men jobba som fan för det, det ska vi.

John Galt är ett satans arsel: Part III

Då var det dags att avsluta kapitlet Atlas Shrugged och nu går vi in på Rands syn på det personliga. Hon ansåg sig ha en heltäckande filosofi och världsbild som byggde på odiskutabla, rationella, objektiva sanningar. Om man är en Randhjälte så syns det inte bara i det professionella livet utan i familjelivet, hur och med vem man har sex, vilken musik man lyssnar på, vilken konst man gillar och så vidare i oändlighet.

I mitt första inlägg om Atlas Shrugged jämförde jag Rands objektivism med en filosofi som smarta fjortonåringar kommer på, och här ser vi den tydligaste kontaktpunkten. Fjortonåringar vill desperat gärna att deras musiksmak ska vara objektivt korrekt och gör sitt bästa för att hävda det. Rand gör samma sak. Hennes filosofi sträcker sig till det estetiska. Jag tycker det är enormt lustigt att inga av de Randförespråkare jag träffat i verkligheten delar hennes smak på det här området.

Hur som helst. Rand har en udda, män-äger-kvinnor-inställning till relationer. Det ska synas ännu tydligare i The Fountainhead, som jag inte läst, där hjälten våldtar en kvinna och hon är nöjd med det. Att vara kedjad sägs vara det mest feminina som finns. Det finns stoff till en hel hög psykologiuppsatser i Rands inställning till sitt eget kön.

Det är nästan lika illa i Atlas Shrugged. När Hank Rearden och Dagny Taggart till slut låter sig falla för varandra så verkar deras kärleksliv huvudsakligen bestå av att han bryter upp hennes arm på ryggen och kastar ner henne i sängen varpå de har fantastiskt sex. Här finns inget safe-sane-and-consensual, inga safe words, ingen diskussion i förväg. Han gör det han vill och hon älskar det. Det sägs flera gånger i texten att han tilltalar henne som en ägodel vars medgivande inte är nödvändigt, och det tycker hon är hett.

Jag frågar mig även hur bra sex man egentligen kan ha med någon som är en total egoist. Allra minst får man ju hoppas att man har fullständigt kompatibla preferenser och spiksäker förmåga till samtidig orgasm.

Det man attraheras av avgörs också av filosofin. Säg mig vem en man tänder på så ska jag berätta allt om hans inre liv, för att parafrasera Atlas Shrugged. Det är därför Hank Rearden är gift med Lillian, som inte passar honom alls: han föraktar sin sexualitet och anser att det är lågt för en kvinna att sänka sig till att ha sex. När han får ordning på sig själv börjar han i stället tända på Dagny Taggart (som för övrigt lika gärna kunde ha hetat Mary Sue Taggart; de tre bästa karlarna i boken kastar sig över henne).

I sina relationer ska man leva efter objektivismen. Det är till exempel fel att gå på en middag för att ens fru vill ha en där, men det är helt okej att beordra sin älskarinna att göra det samma. Det är okej att ge sin älskarinna presenter om man gör det av egoistiska skäl, men om man gör det för att göra henne glad bör hon kasta dem i ansiktet på en. Om det är något bevänt med henne. Och annars hänger man ju bara med henne för att man föraktar sig själv.

Jag tror inte jag skulle vara lycklig som Randman, och jag tror få kvinnor skulle vara lyckliga som min Randkvinna. Men det beror väl bara på att jag inte är någon Randman utan en av de föraktliga, lågtstående varelser som vill stjäla frukterna av bättre mäns ansträngning. Jag vill dock inte räkna in mig där.

Det är inte helt lätt att som Randmotståndare läsa Atlas Shrugged. Som jag sa i förrgår gör den en bra insats med att argumentera för hennes ståndpunkt. Jag må inte vara överdrivet förtjust i hjältarna men de är i alla fall ärliga och hängivna. De säger vad de menar och menar vad de säger. De står för vad de tycker och vågar dra sin filosofi hela vägen till målet utan att fjanta ur på vägen.

Och skurkarna är vidriga. Reardens familj består av nedlåtande, otrevliga, bortskämda snyltare. Jim Taggart är en feg, krävande mask vars värsta tänkbara straff är att tvingas inse vad han själv står för. USA:s toppolitiker är konspirerande, krälande, smygande kräk. Dr Floyd Ferris sviker den vetenskap han påstår sig tjäna och förespråka. Jag hatade dem medan jag läste, varenda ett av de hycklande kräken, och jag kände igen dem från människor jag hatar i verkligheten.

Där har vi problemet. Det finns ingen "jag" i Atlas Shrugged. Hjältarna håller jag inte med, skurkarna är svin, och endast ett ypperligt litet fåtal faller däremellan. Dr Robert Stadler är mannen som kunde ha blivit god men ger upp sina ideal (och även den vars tal om mänsklig dumhet fick mig att nicka medhållande så hårt att huvudet riskerade att falla av). Ynglingen som Rearden kallar för The Wet Nurse börjar som fluffig fiende och slutar som allierad. Men i allmänhet så gäller att den som inte håller med Rand om allting, håller inte med henne om något.

Om man inte stödjer den libertarianska tanken, då hävdar man automatiskt att A inte är A, att verkligheten inte existerar, att människor inte vet någonting. Det finns ingen som är rationalist och tror på vetenskapen men inte står bakom John Galt.

I verkligheten finns vi. Även om vetenskapliga framsteg sedan Rands tid mer och mer pekar på att det inte finns någon objektiv verklighet så stödjer jag Humes tanke att även om vi inte kan veta säkert att det finns en objektiv verklighet så har vi inget annat val än att bete oss som det finns (jag ser på fri vilja på samma sätt) och jag hyllar mänsklig intelligens och företagsamhet. Vi är fantastiska, vi hårlösa apor. Och vi finns på riktigt, och det vi gör betyder något på riktigt. A är A.

Och just därför att A är A, och verkligheten finns (typ), och det vi gör betyder något, så står jag mot Rand. För det som spelar roll är det som händer i verkligheten, inte vilka godtyckliga abstrakta värden som tillfredsställs. För hur hårt hon än argumenterar för motsatsen så finns det inget som säger att människans enda mål är att arbeta för sig själv. Den biten har hon hittat på själv och det är ett hål i en världsbild hon kallar objektiv.

Det är ändå inte det uppenbaraste hålet. Rand, liksom hennes sentida anhängare, hatar papperspengar som inte backas upp av annat än statens föränderliga löften. Jag säger inte emot; ju mer jag funderar på saken desto bättre verkar guldmyntfoten. Rand hyllar den som grundbulten i all mänsklig aktivitet och om du tror jag överdriver, läs boken.

Så i Galt's Gulch är det naturligtvis guld som gäller. När Dagny Taggart försöker växla till sig Galt's Gulch-pengar får hon veta att det inte finns någon växelkurs; hennes utomvärldspengar är inte värda något i Galt's Gulch. Där, säger Galt, accepterar de bara objektiva värden.

Men det är inget objektivt med värdet hos guld. Det är bara värdefullt för att människor anser det värdefullt, liksom löftespengar. Liksom praktiskt taget allt, faktiskt. Men Rands folk måste ha något som pengar, och hon hatade löftespengar, och hon älskade guldmyntfoten, så hon kallar guld för ett objektivt värde och hoppas att vi inte märker något.

Tillbaka till skurkarna, Inte ens i politiken känner jag igen mig i dem, och det tror jag knappt någon gör. Till att börja med har Rand fallit för konspirationsteoriförklaringen på att inte alla håller med henne. Hon hävdar bestämt att den som säger "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov" inte menar det utan har i skuggorna dolda motiv. Det är en enkel förklaring, förstås. Attraktiv, rentav. Men den är inte sann.

Jag begriper inte hur Rand uttalat kunde strunta i handlingars konsekvenser. Jag begriper inte hur hon kunde förespråka den sortens relationer som hon gjorde. Men jag tror på att hon menade det. Jag hittar inte på en konspirationsteori som hävdar att hon i själva verket håller med mig om allt men är ond och därför ljuger. Jag tror på att hon tyckte allt det hon sa. Jag tycker bara att hon hade fel.

Hon har fel om mig också. När jag förespråkar mina politiska ideal, då är det inte för att jag är rädd för John Galts kompetens. Det är inte för att jag avundas hans kapacitet. Det är inte för att jag vill bli kejsare över världen. Det är inte för att jag vill lura hela världens arbetare till att bli slavar. Det är för att jag faktiskt tror på dem. Men det kunde Rand inte köpa.

Hon framför också en karikatyr av socialism och utilitarism som hon sedan argumenterar emot, men eftersom ingen faktiskt står för den karikatyren så faller argumenten. I hennes värld vill vänstermänniskor förslava de duktiga och upphöja de inkompetenta, göra de förra till slavar åt de senare och se till att alla ständigt måste arbeta för alla andra men aldrig för sig själv.

Riktigt så fungerar det inte. Ja, jag ska vara ärlig, eftersom både jag och Rand värderar det högt: jag vill ta en del från dem som har och ge till dem som inte har och inte kan skaffa sig. Jag vill ha skatter som betalar sådant som sjukvård och hjälp åt handikappade. Jag vill ta mer från dem som har mer och mindre från dem som har mindre. Allt detta är fullständigt sant och jag förnekar det inte.

Men det betyder inte att de framgångsrika arbetar för alla utom sig själva. Det innebär inte att samhället ständigt är alla andra, som Rand påstår. Det innebär att vi arbetar tillsammans, för oss. Samarbete i stället för tävling. Hjälp i stället för slaveri. Och jag tycker inte att man ska beställa varor från dåliga företag för att stödja dem, eller begränsa hur mycket stål man får sälja för att jämna ut marknaden, eller något av det som Rands skurkar håller på med. Men inte för att sådana drag är ondskefulla, utan för att de är korkade.

Rand drar det hela till sin spets i berättelsen om företaget Twentieth Century Motors, som instiftade "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov" på sin fabrik. Det ledde till katastrof. Detta är en av de bättre bitarna i boken, en välformulerad attack mot socialismen och en bra beskrivning av vad Rand tror skulle hända under fullt genomförd socialism. Det gav mig en och annan ny tanke, vilket händer sällan nog för att vara anmärkningsvärt.

Men i slutändan missar det ändå målet, för systemet som Twentieth Century Motors använde sig av är det ingen som förespråkar. Till exempel hade de sina bästa arbetare till att arbeta mer än alla andra, så ingen ville visa sig bra. Det finns element av det i hela världen, men skulle någon vara dum nog att försöka driva ett företag så? Knappast.

Rands skurkar har helt enkelt inte så mycket gemensamt med hennes fiender i verkligheten. Hon tar allting hon avskyr - irrationalism, socialism, lögner, hyckleri, vetenskapsfientlighet och så vidare - och samlar det i samma människor. På så sätt framställer hon en rad karaktärer som förmodligen inte någon skulle känna igen sig i, men historien bygger på dem lika mycket som på hennes hjältar, som är lika osannolika.

Det börjar bli dags att dra åt bromsen innan det här inlägget blir ännu längre. Förmodligen finns det mer att säga, men det dyker väl i så fall upp vad det lider. För närvarande är min slutsats denna. Trots att Atlas Shrugged var mycket bättre, mycket mer genomtänkt och mycket mer övertygande än jag väntade mig, så tycker jag fortfarande att John Galt är ett satans arsel.

John Galt är ett satans arsel: Part II

Välkomna tillbaka. Nu är det alltså dags för mitt pragmatiska argument kring Rand och objektivismen. Låt mig först ännu en gång göra fullständigt klart att Rand själv inte skulle acceptera något av det nedanstående, för det handlar om vad Rands tankar, utförda i praktiken, skulle få för konsekvenser. Det handlar om vilken värld man vill leva i. Och Rand gör klart att hon inte bryr sig om konsekvenser. Hon helighåller abstrakta värden, inte deras följder.

För mig är det en obegriplig ståndpunkt, särskilt när den kommer från en uttalad rationalist som Rand. Om man inte släpper in gudomar eller annat fluff i sin världsbild, vad skulle möjligen kunna vara viktigare än faktiska konsekvenser? Hur kan något annat vara viktigt över huvud taget? Men så är det hos Rand.

Så om du håller med henne om att vad som händer i verkligheten inte spelar någon roll, då håller du inte med mig. Men du får gärna förklara varför, för jag förstår det inte.

Så, över till själva texten. Först och främst: det vore naturligtvis jättebra för män som John Galt, Francisco d'Anconia, Ragnar Danneskjöld, Hank Rearden och resten av Rands halvgudar och superhjältar om hennes drömvärld blev verklighet. De är vansinnigt intelligenta och talangfulla och kommer i princip automatiskt att uppnå framgång om de anstränger sig. Högerutopier brukar se ut ungefär så: alla blir egna företagare och lever i marknadsmässig harmoni med omvärlden.

Rand sticker inte under stol med att alla inte är som de. Det handlar inte bara om att vara flitig och moraliskt rättrådig utan man måste ha förutsättningarna från början. Detta illustreras genom karaktären Eddie Willers, som är lika god som hjältarna men inte lika smart. Det sägs tydligt att han aldrig hade kunnat uppfinna Reardens metall eller Galts motor, och han hade aldrig kunnat bygga upp en transkontinental järnväg. Så Eddie kan kämpa hur mycket som helst och aldrig göra så bra ifrån sig som Galt och de andra. Han har inte tillräckligt av den heliga egenskap Rand kallar "ability".

Även om man har sina egna förutsättningar så måste världen samarbeta. När det håller på att rasa dealar Rearden med en icke namngiven yngling som i en annan tid hade blivit en stor industriledare men nu förmodligen skulle dö som en simpel brottsling.

Det spelar alltså roll vilka egenskaper man föds med och var man föds. Vem som helst kan inte bli John Galt. Att det i praktiken är så, det begriper jag också. Men att förespråka det, att tycka det är rätt, att det är bra, det är för mig oförståeligt. Om inte annat så borde vi motarbeta det av egoistiska skäl; tänk på alla de dyrkade framsteg som vi går miste om för att genier föds i träskdjungler i Afrika. Men Ragnar Danneskjöld angriper biståndsfartyg och ser till att de geniernas hemländer inte får någon hjälp.

Jag har redan gått igenom några av mina problem med arv, men Rand delar inte den åsikten. Hon är piggt med på att de som ärver en förmögenhet ligger bättre till än de som föds utfattiga, och verkar inte anse att det är ett problem eller ens något att bry sig om. Sen ska man förvalta sitt arv; Francisco d'Anconia blir hatad därför att alla tror att han slösar bort de resurser han föddes med och därför inte är värdig dem.

Så det är mitt första problem med Rands värld: Massor av människor kommer, oavsett hur goda och arbetsamma de är, att bli knallade. Andra kommer, oavsett hur onda och lata och depraverade de är, att glida fram på en räkmacka. Det är inte den sortens värld jag vill leva i.

Än värre blir det när man börjar prata om människor som lider av något värre än fattigdom eller att inte vara lika smarta som geniet Galt. Människor föds handikappade, utvecklingsstörda, eller bara under hemska omständigheter därför att deras föräldrar är fuckups. De här människorna har inte ens möjligheten att vara goda och arbetsamma. Jag vill att de som har resurser ger en del av dem till människorna som, hur mycket Rand än hatar det uttrycket, aldrig hade en chans.

Rand hatar det konceptet. Att ta pengar från de produktiva och ge till de icke produktiva, oavsett hur en människa blivit icke produktiv, är djävulstyg för henne. Men vad är alternativet? De flesta libertarianer brukar hävda att om man bara tar bort skatt och bidrag och Staten Storpappa så kommer människor att bli givmilda och goda och frivilligt ge pengar till de behövande. Jag tror inte på det och framför allt förstår jag inte varför vi då inte bara kan ha skatter och bidrag, men Rand kommer inte ens med det argumentet. Galts pojkar är inte förtjusta i välgörenhet - ordet "give" är förbjudet i Galt's Gulch. Om någon är svårt handikappad - trist, men det är inte mitt fel. Fuck him.

Och naturligtvis är det ingen i Atlas Shrugged som har barn, för då skulle de antingen få sluta vara egoistiska eller visa vad följderna av egoism verkligen är. Det finns barn i Galt's Gulch; de två vi möter har turen att ha en mamma som inte kan tänka sig något bättre - för sin egen skull - än att ta hand om dem. Hon betraktar dem som sitt jobb.

Galt tar även upp barn under sitt radiotal när han talar om uppoffring, som är något av det fulaste som finns. Han säger att det är inte uppoffring att ge sitt barn mat i stället för att köpa en ny snygg hatt, förutsatt att man hellre har ett barn än en ny snygg hatt. En mor som föredrar hatt framför barn ska inte mata sitt barn utan köpa hatten i stället. Ingen kan anklaga Rand för att inte följa sitt argument till dess logiska slutpunkt. Det betyder dock att emedan jag tycker att man ska vara riktigt säker på att man vill ha barn innan man skaffar några, så ska en objektivist se till att vara riktigt riktigt riktigt säker. Och om barnet är förståndshandikappat och föräldrarna tycker att den extra vården är för dryg? Trist, men nu har de i alla fall råd till varsin ny snygg hatt.

Det är mitt andra problem med Rands värld. En normalbegåvad, flitig man (ursäkta att jag tjatar om män hela tiden, men det är det Rand gör; hon verkar ha haft lite problem med sitt eget kön och hennes favoritrecension kallade henne för man) kan i alla fall arbeta sig upp men de som föds utan den möjligheten, eller råkar ut för en olycka, eller får en oförutsägbar sjukdom, har ingen utväg. Och ett barn kan svälta ihjäl för att mamman slutar bry sig. Det är inte den sortens värld jag vill leva i.

Vidare tror jag inte att Rands värld skulle se ut som Rands värld. Låt oss titta på hennes hjältar. I sitt efterord hävdar Rand att bokens existens är ett bevis på att dessa människor finns - som jag tolkar det menar hon att eftersom hon lyckades skriva och publicera den så är hon en av dem. Deras blotta existens och betydelse för mänskligheten är ett av argumenten för hennes filosofi, och jag hävdar att de dels inte finns och dels inte är fullt så betydelsefulla som Rand påstår.

Låt oss ta det senare först, eftersom det är en vanlig vänsterkäpphäst och jag vill distansera mig lite. Visst, fabriksledaren behöver fabriksarbetare och kan inte fungera utan dem. Men fabriksledaren har en funktion att fylla, hen kan vara bra eller dålig. Vi behöver entreprenörer, uppfinnare, företagare, formella profitgeneratorer. Det är inget fel med att vilja göra pengar, och det är inget fel med att göra pengar. Mänskligheten hade inte kommit långt utan ambition.

Men frågan kvarstår: vem bär ut posten i Galt's Gulch? Vem tar hand om de gamla? Vem städar toaletterna? En del av de enklare sysslorna utförs av nyanlända som håller på att arbeta sig upp. Men de kommer alla att arbeta sig upp och bli framgångsrika, för annars hade de inte fått komma till Galt's Gulch till att börja med. Det verkar inte finnas plats för dem som inte tänker sluta som framgångsdrabbade företagsledare eller hyllade konstnärer (för Rand såg förstås till att inkludera sig själv).

Vi behöver de människorna också. Galt är förbannad på människor som tjatar om att företagsledare parasiterar på sina arbetare, och hur länge skulle han klara sig utan dem, och därför har han nu gått i strejk och frågar hur länge världen klarar sig utan honom. Jag erkänner hans poäng, men han borde erkänna motståndarnas också. Båda behövs.

Dessutom tror jag inte att det - som i boken - bara skulle ta tolv år från det att Galt inledde sin strejk till att världen gick helt åt helvete, men det beror på att boken snarare är en symbol och en allegori än en hundraprocentigt verklighetstrogen beskrivning av något som skulle kunna hända. Rand har själv sagt att Galt inte är en karaktär utan en arketyp. Så det kan jag tänka mig att lämna därhän, bortsett från att säga att Galt och hans likar inte är så essentiella som Rand påstår. Viktiga, ja. De enda viktiga, nej.

Vidare då till själva karaktärerna, som Rand bestämt påstår existerar. Vi pratar här om människor som automatiskt uppnår framgång om de försöker, för de är bara så satans bra och smarta. Alla Rands hjältar är Joakim von Ankor, kvickare än de kvicka och smartare än de smarta. Till och med Francisco d'Anconia, född till rikedom, är redan som barn en superhjälte.

Jag tror inte att de finns. Jag tror att det inte bara låg förstånd och flit bakom IKEA, jag tror det fanns en del flax där också. Jag tror det finns människor som var lika duktiga och smarta som Ingvar Kamprad men inte lyckades komma särskilt långt. Jag tror att det finns författare som är mycket bättre än J K Rowling och aldrig uppnått en procent av hennes framgång.

Även om man är aldrig så genialisk och flitig så kan man satsa fel, eller drabbas av olyckor, eller bli omsprungen av en ny uppfinning som man aldrig kunde förutse. För Rand är det bara ursäkter. För mig är det sånt som faktiskt händer, och skulle hända hennes idealmänniskor.

Ta Hank Rearden, som uppfann den revolutionerande Reardenmetallen, eller John Galt, som uppfann en revolutionerande motor. I verkligheten kunde det lika gärna slutat med att Rearden insåg att hans metall var omöjlig eller att Galt insåg att han jagat ett genombrott som fysikens lagar inte tillät (vilket jag för övrigt tror att de i verkligheten inte gör; nån förbipasserande fysiker som läst Atlas Shrugged får gärna uttala sig). Det är så det är i verkligheten. Kemister arbetar i åratal och kommer ingenvart, uppfinnare kämpar i evighet utan att nå ett genombrott. Kemisten och uppfinnaren som lyckas är inte nödvändigtvis smartare än den som misslyckas, hen kan bara ha råkat satsa rätt. Framgång är helt enkelt ingen ofelbar värdemätare.

Så i verkligheten kan Rands hjältar misslyckas. Det är förstås en viktig del av ideologin; friheten att lyckas innebär risken att misslyckas. Men hennes halvgudar misslyckas aldrig, kan aldrig misslyckas, skulle aldrig misslyckas. Möjligen förlorar de någon liten strid mot en annan halvgud och det slutar med att alla är rätt nöjda ändå.

Rands hjältar är också vansinniga multitalanger. De är duktiga på det de gör, vare sig det är att tillverka bilar eller bygga järnvägar eller gräva koppar, och även när de är generationer ifrån den som grävde den första gruvan så ser de till att vara kapabla att ta en hacka och sätta igång om det skulle behövas. De är inga styrelseproffs utan kan sin egen verksamhet utan och innan. Ett ganska fint ideal för en företagsledare, tycker jag.

Men när bilmagnaten Lawrence Hammond öppnar en närbutik i Galt's Gulch så är det den bästa butiken i världen. Flygplanskungen Dwight Sanders blir svinfarmare och av allt att döma minst lika bra på det som de som varit svinfarmare i flera generationer. Tydligen är just svinfarmning ett område där man inte behöver någon skicklighet, det är bara att glida in och vara smart. Trots all emfas på att man måste kunna det man gör så kan de här människorna göra vad som helst, för de är så satans bra.

Jag menar precis vad som helst. Ragnar Danneskjöld är en filosof som blir pirat, och så skicklig på det att han blivit skadad en gång under sin decennielånga karriär. Han kan driva ett piratskepp lika bra som en filosofisk diskussion. Och när Galt är tillfångatagen och hålles inspärrad i en militär anläggning, då bildar stålmagnaten Rearden, kopparbrytaren d'Anconia, järnvägsdirektören Taggart och Danneskjöld ett kommandosoldatteam som befriar honom. Och lyckas. För de är så satans bra.

De är också hängivna Rands ideal och inte nog med att de är bra på det de gör, de älskar det. Om man är en enligt Rand god människa, då vill man vara företagsledare och entreprenör och uppfinnare och göra ohemula mängder cash. Att någon skulle vara talangfull men oambitiös, det finns inte i hennes värld. Allt vettigt folk pressar sig ständigt till det yttersta, jobbar åttiotimmarsveckor och gillar det. Lever för sina jobb. För att nå lycka får man inte ha något liv utanför jobbet. Det sägs tydligt att det mest moraliska är att leva för sin verksamhet och det är fint för män som Hank Rearden, som vill ha det så. Men till och med han och Dagny Taggart tar semester.

Galt's Gulch är ett Utopia. Det beror på att det är ett litet samhälle där alla är överens. Alla vill vara där, alla har samma mål, alla är Rands A-människor. Det är inte svårt att hitta på en liten plats som fungerar perfekt. Det går att göra med vilken ideologi som helst, och är faktiskt ett av de vanligare argumenten mot Rands favorithatobjekt kommunismen: det skulle bara fungera i en värld av hängivna kommunister.

Må så vara. Så låt oss då se vilket som känns mest sannolikt. Rands utopi skulle bara fungera om alla vore totala egoister men ändå hundraprocentigt respekterade varandras rättigheter, upprätthöll kontrakt, accepterade rättvisa förluster och betedde sig som rationella robotar. Det är inte så egoister är.

Rand säger att bland rationella män finns inga intressekonflikter. Det håller jag med om. Nu ska vi bara hitta en hel hög rationella män. Jag tror inte att de kommer att likna John Galt särskilt mycket.

Även det här inlägget har blivit längre än jag tänkte mig, och jag har fortfarande lite kvar att säga. Återkom i morgon för den hisnande avslutningen när jag pratar om Rands filosofi kring den personliga sfären och lite småprat om boken.

John Galt är ett satans arsel: Part I

När filmbloggen fick Atlas Shrugged: Part I som önskefilm insåg jag att det till slut var läge att öppna Ayn Rands tegelsten Atlas Shrugged och få klart för mig vad det egentligen var hon skrev så att jag skulle veta vad jag inte tyckte om. Visst, det fanns väl en chans att fjällen skulle falla från mina ögon och jag bli övertygad fullblodsegoist och anhängare av objektivismen, men det kändes inte helt sannolikt. Inget av det jag hade läst om hennes verk hade fört mig närmare hennes ståndpunkt.

Boken var mycket, mycket bättre än jag väntade mig. Den hade sina brister - ibland fick den mig att längta efter en rödpenna och det finns knappt en karaktär i den som kan öppna munnen utan att predika - men det är en bra historia och jag tyckte om att läsa den. Jag hade väntat mig att den skulle vara fasansfullt tråkig och det var den inte, även om John Galts ökända, evighetslånga radiotal var precis så orimligt och evighetslångt som jag hört.

Och den är även mycket mer övertygande än jag väntade mig. Den gör ett bra jobb med att argumentera för Rands filosofi. De flesta frågor jag räknade med att ställa, besvarar den. De flesta hål jag räknade med att peka ut, täpper den till. Men filosofin är fortfarande bara en mer utbroderad version av något som mången smart fjortonåring kommit på för att rättfärdiga att göra precis vad hen vill. 

För dem som inte själva tagit sig igenom de tolvhundra sidorna: Premissen är att "men of the mind", dvs de smarta, ambitiösa, kreativa och framgångsrika har dragit sig tillbaka från världen. Trötta på att utnyttjas av människor som inte kan matcha deras talang har de gått i strejk. Företagsledare, uppfinnare och konstnärer har lämnat världen och dragit sig tillbaka till Galt's Gulch, en dold dal där de byggt sitt eget samhälle. De som fortfarande rör sig utanför Galt's Gulch utför enbart simpla arbeten, nätt och jämnt tillräckliga för att hålla dem vid liv. De förnekar världen sina hjärnors frukter. 

Mannen som kom på det här är John Galt, en briljant ingenjör och uppfinnare som bland annat har byggt en revolutionerande motor. Han startade det ihop med sina studentkompisar Francisco d'Anconia, arvtagare till d'Anconia Copper som är det äldsta företaget i världen, och Ragnar Danneskjöld. d'Anconia lever som depraverad playboy för att förgöra d'Anconia Copper utan att lämna en cent åt plundrare och snyltare medan Danneskjöld är en pirat som tar tillbaka det han hävdar att USA:s regering stulit från sina bästa medborgare. 

Galt glider runt i USA och rekryterar nya till strejken, vilket gör att samhället faller sönder när alla doers hänger i Galt's Gulch. Vi följer Dagny Taggart, järnvägsarvtagerska, och Hank Rearden, stålmagnat som uppfunnit den revolutionerande Reardenmetallen som är lättare, billigare och starkare än stål, medan de försöker frodas i en värld som håller på att gå åt helvete och reda ut vad det är som har gått så fel. Skurkarna - vänsterpolitiker, Dagnys värdelöse bror Jim, svekfulla vetenskapsmän - försöker lösa allt genom mer och mer socialistisk politik, vilket givetvis inte slutar väl i Rands värld. 

Jag och Rand håller med varandra om mycket. Hon förespråkar rationalitet och hyllar vetenskapen, det gör jag också. Hon hatar vaghet, vidskepelse, hyckleri och halvmesyrer, det gör jag också. Hon tycker att man ska säga vad man menar och mena vad man säger, det gör jag också. Hon hyllar den mänskliga hjärnan, detta fantastiska ting som skapat underverk, där är jag med henne. Vi anser båda att ens inställning till världen ska springa ur verifierbara fakta, inte ogrundade känslor eller rena påhitt. Världen är verklig och kännbar.

Rand gillade kapitalism ungefär som Tom Cruise gillar att springa på film, men det går inte att använda det vi i dag brukar betrakta som kapitalismens baksidor mot henne. Hon hade inte tyckt bättre om dagens finanskris eller dess orsaker än jag gör. Hon hade inte gillat att människor blev rika på att köpa och sälja sånt som inte finns eller att de ljög för sina kunder om vad det var de sålde. Hon hade avskytt statligt stöd till kraschade företag och aldrig accepterat "too big to fail".

Hennes hjältar är inga fjärran, misslyckandeisolerade pampar utan hennes idealmänniska är i stället en som började med ett jobb på lägsta nivå, arbetade sig upp till toppen och fortfarande kunde verksamheten utan och innan. Hennes bilmagnat hade kunnat ställa sig vid löpande bandet och montera ihop en bil, och han hade sannerligen koll på vad som behövdes för att bygga en bra bil. De som ärver förmögenheter, som Francisco d'Anconia, ska ändå se till att jobba i skiten för att skaffa förståelse för det de äger. De ska inte tro att de bara kan glida in och ta över ett enormt företag och driva det lika bra som grundaren. Man ska inte lägga sig i det man inte begriper.

Så här långt har jag bara hållit med Rand och vi har, trots allt, en gemensam utgångspunkt. Men utifrån den utgångspunkten hamnar vi på helt olika ställen. Rands filosofi kan sammanfattas som att det är moraliskt fel att inte vara egoistisk. Människan ska leva för sig själv och bara göra det hen själv vill, för hens egen skull. Det är precis så extremt och draget till sin spets som man kan tänka sig. Rand jobbade inte med kompromisser. 

Det är ingen lätt ståndpunkt att argumentera mot, främst därför att Rand anser den vara självrättfärdigande. Hon ger sig aldrig på att lösa det Hume kallade för is-ought-problemet. Han sa att moralfilosofer först säger en massa is, om hur saker är och ter sig, för att sedan övergå till ought, om hur vi borde bete oss, och bron däremellan är inte uppenbar. Jag löser inte heller is-ought-problemet och hävdar att det inte finns någon lösning; moral är en åsiktsfråga. Jag tar mig i stället runt det genom att formulera premisser och muntert erkänna att den som inte köper mina premisser - i korthet att lycka är bra och lidande dåligt - inte heller har någon anledning att köpa min moraliska filosofi. 

Hos Rand är premissen och slutsatsen den samma. Människan ska leva för sig själv så människan ska leva för sig själv. Hon tillbringar en massa tid med att argumentera för detta, men det rör sig om ett solklart fall av is-ought. Människan är rationell och har en fantastisk hjärna och verkligheten är verklig… så därför ska man vara egoist. Övergången förklaras aldrig. 

Det är inte lätt att arbeta med en logikkedja som innehåller en länk. Antingen accepterar man Rands premiss eller så gör man det inte. Jag gör det inte. Varför inte? Därför att jag inte inser varför min lycka skulle vara viktigare än någon annans. Min lycka är viktig - det är därför jag till exempel inte säljer allt jag äger och donerar pengarna till välgörenhet, eller begår självmord för att sjuka människor ska få mina friska organ - men andras lycka är också viktig. Sen erkänner jag villigt att jag lägger ner mycket mer energi på min egen lycka än på någon annans, delvis av praktiska skäl och delvis för att jag är i unik position att bättra på min egen lycka.

Så jag hävdar att lycka är bra och lidande är dåligt, så moral måste handla om att maximera det förra och minimera det senare. Jag påstod aldrig att jag var originell. Man kan, vilket många gjort, argumentera för att det målet uppnås genom egoism. Om alla gör det som är bäst för dem själva blir det bäst för alla.

Rand höll säkert med om det, men det är inte därför hon förespråkar egoism. Tvärtom gör Hank Rearden fullständigt klart, i det tal han håller under sin rättegång, att han inte bryr sig ett satans dugg om vad som är bäst för alla. Även om det visades att det var överjävligt för hela mänskligheten om han fick behålla rättigheterna till Reardenmetall så skulle han ändå kräva det, för den är hans, frukten av hans hjärna. 

Inte ens den kraschade världen i Atlas Shrugged är ett sådant argument. Världen har rasat därför att Galt och hans likar har dragit sig tillbaka, inte för att den vägrade leva efter Rands filosofi. Vissa, som Francisco d'Anconia och Ragnar Danneskjöld, anstränger sig till och med aktivt för att förstöra den.

Så Rands argument är inte praktiskt. Vi ska inte vara egoistiska därför att det ger bra konsekvenser; det är irrelevant. Därför är det kanske att missa poängen att formulera ett praktiskt motargument, men det är den enda sorten som finns. Det enda jag kan göra med hennes premiss är att säga att jag inte håller med om den, men på ett pragmatiskt plan kan jag argumentera.

Det får dock bli i morgon, för det här inlägget är redan rackarns långt. Titta alltså in i morgon för den halsbrytande fortsättningen.

Den inre polisen

Platon låter i en av sina dialoger sin bror Glaukon diskutera med Sokrates om en magisk ring som hittades i Lydien av fåraherden Gyges. Ringen gav honom förmågan att göra en Frodo och bli osynlig, en möjlighet som han använde till att förföra Lydiens drottning (jag vet inte hur osynlighet hjälper vid förförelse men jag är ju inte så att säga expert), mörda hennes man och själv bli kung. Att det är just osynlighet det gäller spelar mindre roll; jag kan tänka mig en rad superkrafter som bättre skulle illustrera poängen men det viktiga är att han blir som en gud bland män.

Glaukon hävdar bestämt att alla som hittade en sådan ring skulle göra precis som Gyges. Vi gör bara rätt därför att vi måste; när vi kan göra vad vi vill utan rädsla för repressalier släpper vi all moral och tänker bara på vårt eget välbefinnande. Den rättfärdige och den orättfärdige blir samme person när han håller i Gyges ring.

Till Platons heder (och jag tillhör inte hans fanclub) låter han Sokrates säga emot, men det vi minns som historiens sensmoral är just att i mörkret visar vi vår sanna natur och vår sanna natur är jävligt ful. Det går igen, bland annat i moderna diskussioner om till synes normala människor som blir patetiska svin i samma ögonblick som de får tangentbordets anonymitet att gömma sig bakom och i religiösa argument som hävdar att utan en gud finns ingen moral, med andra ord att man bara är god om man fruktar straff och hoppas på belöning.

Det skrämmer mig att se in i mina medmänniskor på det viset, men framför allt får det mig att undra: har ni ingen inre polis? Jag har en jobbig jävla röst inne i huvudet, högljudd och sträng och oresonlig, som gör förbannat klart vad som är rätt och vad som är fel, och om jag korsar den gränsen hamrar den mig i skallen med mina egna tankar. Visst klingar det ut men mina värsta misstag maler fortfarande i huvudet, dag efter dag, år efter år.

Jag önskar att den jäveln inte fanns för det verkar bra mycket roligare att vara ett svin, men jag kommer inte ifrån tanken att vi alla sitter i samma båt, hör ihop holistiskt, och har ansvar för varandra. Man kan göra världen bättre eller så kan man göra den sämre. Under tiden betraktar jag världen och det jag ser är själviskhet och kortsiktighet; handlingar som föds ur grunda tankar om "vad är bäst för just mig just nu?". Människor kan till och med lugnt förstöra för sig själva för att få kortvariga, omedelbara belöningar och sen gnälla högt om situationen de försatt sig i. Och kräva att någon annan fixar den.

Jag vill skicka min inre polis på turné. Jag skulle få en paus och världen skulle bli bättre.

Det välskötta hemmets mysterier

Det ska inte bli något Timbro-tema men jag hade knappt hört talas om människorna förrän jag fick se artikeln som orsakade ett inlägg från mig och när jag gjorde lite research inför den (det hade ju blivit genant om jag byggde min poäng på att Roland Poirier Martinsson var hetero och det visade sig att han helst tillbringade kvällarna mitt i en inoljad karlburgare) hittade jag hans åsikter om hemmafruar och hans ideologiske frände Patricia Kimondos replik. Båda anser förmodligen att den andre inte har fattat.

Men de har inte fattat, nån av dem. Det är klart att det känns som en toppenidé att ha en partner hemma. Det är klart att det är fantastiskt att komma hem till ett städat hem, lagad mat och omhändertagna barn. Det är klart att det är fantastiskt att tillbringa sin dag med att ta hand om sina barn i stället för att traska iväg till ett själsmördande kontor. Jag kan tänka mig att fylla endera rollen, om man bara kan lösa alla biproblem: förhållanden som tar slut och lämnar den ene utan försörjningsmöjligheter och arbetslivserfarenhet och så vidare.

Det är inte den viktiga poängen. Den viktiga poängen är att det är så satans svårt att lyckas med det. Det är väldigt få som har tillräckligt med flis för att kunna göra så utan att ha sönder sin livsstil. Men så har det inte alltid varit. Det var inte så länge sen som det var standard att mannen arbetade och frun stannade hemma och tog hand om hus, hem och barn.

Men så hände något, nämligen att kvinnor krävde tillgång till arbetslivet. När fler inte ville vara hemmafruar utan i stället tjäna egna pengar så skalv det till i hela samhällsekonomin och plötsligt så hade knappt en kotte råd att lämna en vuxen hemma. Att kvinnor arbetade nedvärderade själva arbetet och snart hade världsordningen återställt sig så att det nu krävdes två löner för att försörja ett hem.

Det är poängen.

Bortsett från en sak. Bortsett från att det där är en fullständig lögn. Det är något som ibland sägs i den här diskussionen och det låter rätt och rimligt och det passar in i världsbilden, så man accepterar det och nickar sådär nöjt och lite upprört.

Sanningen är att det inte har funnits någon tid när kvinnor rutinmässigt stannade hemma och inte utförde något annat arbete än för hushållet. Det har alltid varit något som hörde de välbärgade till. Kvinnor som tillbringade all sin tid hemma pysslade med tvätt eller sömnad eller något annat som drog in ett par extra örtjugor, för gudarna ska veta att de behövdes. Resten arbetade som pigor eller sköterskor eller barnflickor, eller jobbade ögonen av sig i lantbruket, eller gjorde precis vad fan som helst som krävdes för att mata familjen en dag till.

Vi tror att hemmafrun var normen just därför att hon tillhörde den övre medelklassen, som så gott som alltid varit den historieskrivande klassen. I verkligheten var hon en lycksam figur, socioekonomiskt höjd långt över sina mindre tursamma systrar.

Det är poängen (på riktigt, den här gången). Hela hemmafrudiskussionen är ett lyxproblem och en klar majoritet av folket har inte en chans att delta. Den skuldbelägger genom att få kvinnor att tycka att de borde stanna hemma, få kvinnor att tycka att de borde jobba, få män att tycka att de borde vara okej med det ena och okej med det andra och okej med att stanna hemma själv, samtidigt som båda könen tittar på realiteterna och inser att hur man än gör så kommer pengar och tid inte att räcka till och det enda som kvarstår är stress.

Vilket naturligtvis inte dödar hemmafrudiskussionen, för den är intressant för övre medelklassen, som fortfarande i dag är den historieskrivande klassen. Det den tycker är viktigt, det är per definition viktigt.

Oförmögen, ovillig och obefintlig

Häromdagen var det en vän till mig som aktualiserade Epikuros gamla argument som går ut på att Gud inte kan vara både kapabel och villig att utrota all ondska, för annars skulle det inte finnas någon ondska. Om han är kapabel men inte villig är han ond, om han är villig men inte kapabel är han inte allsmäktig, och om han är varken kapabel eller villig är han inte mycket till Gud.

Logiken är fortfarande över tvåtusen år senare oknäckbar, men det räcker att ta en väldigt kort titt på världen för att inse att argumentet - och han lär inte ha varit den förste som kom med det - inte har övertygat mänskligheten. Det är för att kredofili är den utmärkande egenskapen hos religiösa; de vill tro, de behöver tro, de måste tro. Logiken lämnas därhän.

Den religiöses standardmotargument går ut på att det är något vi inte förstår eftersom Gud är så mycket större och perfektare än vi är. Gud är evig, ofelbar och allvetande, så om han tillåter ondska måste det finnas en bra anledning till det. Det påminner mig om när en släkting tyckte jag skulle gå med i Greenpeace eftersom de bekämpar kärnkraft och att kärnkraft måste vara något dåligt eftersom Greenpeace bekämpar det.

Jag hatar det argumentet eftersom det så tydligt visar en av religionens onda sidor: för att parafrasera Richard Dawkins gör religionen oss nöjda med okunskap. Det är ingenting för mig. Mänskligheten tog sig inte från gyttjan och hit genom att acceptera att vi är stackars svaga dumma varelser.

Men framför allt så håller inte logiken. I samma ögonblick som man postulerar allmakt så tappar man alla ursäkter för att världen inte är perfekt. För att använda det kristna exemplet: om allt det här med Jesus och korsfästelse och offerlamm och syndabock och att ta på sig hela världens brott och synd verkligen är nödvändigt, om det gigantiska test som världen enligt kristendomen utgör behövs, om hela vår art och alla andra arter faktiskt måste lida oss igenom den här långa perioden innan fredsfursten stiger ner från himlen och grundar sitt eviga rike, då är Gud inte allsmäktig.

Som förälder måste man ibland göra saker som ens barn hatar. Ibland är det för att man inte har något val. Ibland är det för att det är bra för barnen i längden, till exempel för att undvika att de förvandlas till bortskämda snorungar som inbillar sig att världen är till för dem i stället för alla andra. Det beror på att föräldrar inte är allsmäktiga. Om de vore det skulle barnen lugnt kunna räkna med en evig paradisisk existens.

Vi har alla - påstås det - en allsmäktig fader, och ändå ser våra liv inte ut så. Vad kan det bero på?

Människor är likadana överallt

I dag blir det ingen längre utgjutelse över världens inneboende motsägelser uppfylld av ofelbar visdom utan jag känner bara för att dela med mig av denna berättelse (PDF) av och om en antropolog som trodde att det fanns en gemensam och allmängiltig mänsklig natur, vilket hon sökte bevisa genom att återberätta Hamlet för ett gäng lantliga västafrikaner.

Jag hade säkert haft något vitsigt och insiktsfullt att säga om det om jag hade varit på ett vitsigt och insiktsfullt humör. Som landet ligger får det bli en annan dag.

Stackars Mary

I helgen blev jag påhoppad med anledning av den dåliga uppdateringsfrekvensen min blogg lidit av de senaste veckorna. Min ursäkt förslog inte och jag är ju inte den som ignorerar en fanatisk beundrare. Därför får ni er till livs ett inlägg om verklighetens natur och beskaffenhet.

Jag står bergfast på sidan som hävdar att världen, verkligheten och universum är fysisk till sin natur. Ingenting existerar som inte är fysiskt. Allt man kan tänka sig som förefaller icke-fysiskt - tankar, känslor, upplevelser, drömmar, minnen - är bara vår fysiska hjärnas sätt att tolka fysiska stimuli. Det är jox i körtlar och elektroner som dansar i nervtrådar.

Det finns rätt gott om folk som inte håller med mig på den här punkten, och ett av deras motargument rör så kallade qualia. Qualia är en term för subjektiva upplevelser. Smaken av en jordgubbe, doften av svavel, smärtan då ett hullingförsett spjut körs genom låret, dessa saker utgör qualia. Poängen med qualia är att de inte kan beskrivas utan referenspunkter. Om någon aldrig ätit en jordgubbe kan man inte beskriva smaken av en jordgubbe för den personen utan att hänvisa till andra smaker. "Typ som ett hallon fast med en lätt anstrykning av pinje och gorgonzola" eller vad man nu skulle få för sig att säga.

Så här långt håller jag med. Jag kan inte veta exakt hur hákárl smakar, för jag tänker fan inte testa. Det är med vår nuvarande teknologiska nivå omöjligt för mig att veta exakt hur Britney Spears, Jacques Chirac eller Idi Amin upplever världen. Jag sätter mina pengar på att deras upplevelser är intill förväxling lika mina, men jag kan inte veta säkert.

Meningsskiljaktigheten uppstår när det påstås att qualia är icke-fysiska. Det är de förstås inte; de är bara den melodi våra synapser spelar när de matas med vissa stimuli. Ett av de vanligaste argumenten för denna egenskap hos qualia gäller en stackars kvinna som kallas Mary.

Mary är ett särdeles klipskt fruntimmer men ett grymt öde har hållit henne instängd i ett rum med enormt tråkig inredning. Allting är i gråskalor; hon är själv grå, och hon betraktar världen genom en svartvit TV. Det kan tyckas märkligt att någon i Marys situation bestämmer sig för att börja forska om färg, men det är precis vad hon gjort. Hon har faktiskt lagt ner så mycket jobb på detta att hon har lärt sig precis allt som finns att veta om färg. Hon är den största tänkbara experten på området.

Då blir hon plötsligt utsläppt ur rummet och får se färg. Upplever hon nu något nytt? Om hon gör det, hävdar filosofen Frank Jackson som uppfann det här tankeexperimentet, så finns det kunskap som inte är fysisk.

Det finns två problem med hans slutsats. Till att börja med säger experimentet emot sig självt. Det säger först att Mary vet allt som finns att veta om färg, för att i nästa mening göra mycket klart att det finns minst en sak hon inte visste: hur en människa upplever åsynen av färg.

Även om vi ignorerar det så finns det inget som säger att qualia är icke-fysiska. Mary lyckas till slut fylla den sista luckan i sin bildning genom att gå utomhus och få ögonen stimulerade av ljus som reflekterats från färgade ytor, en högst fysisk process.

Den dag vi har perfekt kunskap om hur hjärnan arbetar och fungerar kommer vi också att bevisa att qualia, i den mån de ens är ett eget koncept, är fysiska. Hjärnan reagerar på stimuli på förutsägbara, regelbundna sätt. Det behövs ingen ogripbar mental dimension för att förklara det.

Varken avrättning eller tvångsfödande

Den gode Tore kom med en kommentar som jag tyckte var värd ett inlägg. Det här är det inlägget.

Låt oss först hantera snitt/maximum-dikotomin. Varför man skulle gå efter snitt kan jag inte för mitt liv begripa. Ju mer lycka, desto bättre. Även om lycka verkar vara relativ andras lycka så förstår jag inte varför det i en viss situation ska spela roll hur lycklig nån helt orelaterad är. Därför behöver man heller inte avrätta den olyckligaste människan i världen, men inom parentes sagt skulle jag nog vara rätt okej med att vara död om jag var den olyckligaste människan i världen.

Det handlar alltså om att maximera mängden lycka i världen. Olikt Tore anser jag inte att detta automatiskt innebär ett moraliskt obligatorium att maximera mängden människor i världen. En icke existerande människa är tämligen irrelevant i sammanhanget; hon varken lider eller njuter och har därför inte mycket att tillföra. Låt oss koncentrera oss på de människor som faktiskt finns, inte på de teoretiska.

Vidare skulle den värld som skapades genom detta synsätt - gravt överbefolkad, förgyllda gamla ekonomer i Buckingham Palace - inte vara en lycklig värld. Tvärtom skulle den skapa en hel massa lidande som knappast skulle uppvägas av den eventuella lycka som alla extramänniskorna bidrog med.

Hur skulle vi för övrigt skapa den här världen? Genom abortförbud och tvångsgraviditeter? Skulle det verkligen bidra till lycka? Produktion av nya människor är något som för normala människor är lyckobringande, förutsatt att de gör det frivilligt eller åtminstone av ett hyggligt trevligt misstag. Att tvingas producera barn på löpande band för att medvetet frambringa en mardrömsvärld - kalla mig originell om du vill, men det låter inte spektakulärt mysigt alls.

För att sammanfatta det jag hoppas har varit ett föredömligt kort blogginlägg: jag har fortfarande inte stött på ett hållbart argument mot utilitarismen.

TILLÄGG EN TIMME SENARE:

Nej, det blev inget föredömligt kort blogginlägg. Tore läste det nämligen och var icke nöjd och jag gillar ju ändå killen så jag får väl ta och utveckla. Tyvärr kräver det en genomgång av en massa teori och abstraktioner och det är ju begränsat festligt, men ibland får man ta sig i kragen och bita tjuren i svansen.

"The repugnant conclusion" som Tore nämnde är slutsatsen av en paradox som (förkortat och förenklat, fuckin' Google it) går ut på att vi har en situation A, där det finns ett gäng människor som är väldigt lyckliga. Sen lägger vi till ett gäng människor som är något mindre lyckliga, men ändå fett nöjda med livet. Eftersom vi nu bara har lagt till människor som är lyckliga så måste denna situation (B) vara bättre än A. Sen lägger vi till ett gäng människor till och så vidare tills vi är framme vid Z, med enorma mängder människor som är precis tillräckligt lyckliga för att deras liv ska vara värda att leva, men mer är det inte. Derek Parfit, som lade fram den här paradoxen, hävdar att Z faktiskt är sämre än A och därmed är den nyttomaximerande utilitarismen ohållbar.

Till att börja med är det här så extremt teoretiskt och abstrakt att tillämpning på verkligheten blir något väldigt fjärran. Liksom simulationshypotesen är det något som är trevligt att sitta och prata om när festen nått den punkten att man är tre-fyra vänner som sitter och smuttar på varsitt whiskyglas men som inte spelar någon faktisk roll. Om vi ändå ska röra oss i dessa abstrakta, strikt logiska vatten så kan jag inte undgå att Parfit helt enkelt deklarerar att Z är sämre än A. Jag kan med andra ord säga att Z (som för övrigt skulle vara rätt likt vår värld av i dag) är bättre än A och så står jag och Parfit på samma grund.

Låt oss lämna det därhän, främst därför att jag faktiskt tycker att A är bättre än Z. Jag ser hellre en liten population av extremt lyckliga människor än jag ser en stor population av knappt lyckliga människor. Nu är det bara intressant om vi sitter och bygger en planet från grunden och försöker räkna ut hur vi ska fördela den mängd lycka vi har till vårt förfogande. Det är en situation som extremt sällan uppstår. Jag tror aldrig att det har hänt mig, men det finns vissa luddiga perioder i mitt liv. Det första året, till exempel.

Vill jag då döda alla olyckliga? Om det är det de vill, visst. Det är upp till dem; det hemskaste jag personligen kan tänka mig är att vilja dö och inte få. I andra fall tror jag att det orsakar mer lidande att avrätta olyckliga än att låta dem leva. Visst, i något slags teoretisk värld där vi perfekt och utan felmarginal kan avgöra exakt hur olycklig någon är och hur mycket människor skulle sörja över dem och utföra en blixtsnabb smärtfri avrättning och så vidare och så vidare klausul invändning förbehåll, men det är likadant här som med nyttomonstret: det finns inte. Vi håller oss till verkligheten.

I verkligheten mår människor på ett visst sätt och det är bättre att göra dem lyckligare än att göra dem olyckligare, så det är det vi ska jobba för. Jag är utilitarist för att det är det bästa sättet att göra världen bättre, inte för att det besvarar en hypotetisk abstraktion utan betydelse utanför bokens pärmar. Jag tittar på världen som den är och undrar vad vi ska göra med den. Det är min utgångspunkt, inte situation A. Inte ens situation A+.

Framför allt har jag aldrig hävdat att utilitarismen uppnår något slags teoretisk perfektion, bara att den är bättre än allting annat. Om nu utilitarismen är helt ohållbar på grund av en britts tankeexperiment, vad är bättre? Vilken filosofi är det optimala alternativet? Jag känner inte till någon.

Nozick-utilitarismen 0-2

Som den utilitarist (eller, som en kamrat gärna kallar det, grottmongo) jag är har jag naturligtvis aldrig hittat ett hållbart argument mot utilitarismen, eller grottmongoskapet om ni föredrar det. I så fall hade jag ju bytt åskådning och kanske blivit stoiker, vem vet. Däremot har jag stött på en hel del argument som jag inte finner hållbara och i många fall direkt obegripliga.

Robert Nozick var en amerikansk libertariansk filosof som vid sidan av argumenterade mot utilitarismen. Hans två huvudsakliga argument gick båda ut på att introducera hypotetiska moment, vilket libertarianer inte brukar vara så pigga på då deras egen filosofi inte ens hanterar "ett rikt rasistsvin som köper alla vägar till ett svart kvarter", en bra mycket sannolikare risk än Nozicks två.

Det första gäller nyttomonstret, en påhittad varelse med en väldigt specifik egenskap: varje gång den använder upp en enhet av något så får den ut minst lika mycket nytta av det som ur den första enheten den använde upp. För människor är det ju i allmänhet så att mängden nytta minskar för varje ny enhet vi gör oss av med. Detta innebär i sin tur att varje enhet borde ges till nyttomonstret i stället för till en människa, vilket i sin tur innebär att det blir korrekt att förtrycka och utnyttja alla människor till nyttomonstrets fördel.

Logiken är oantastlig. Man behöver inte ens krångla till det så mycket som Nozick gjorde; det räcker att nyttomonstret alltid får ut mer av en viss resurs än människor förlorar av att bli av med den. Då är det helt riktigt rätt att ge precis allt som finns till nyttomonstret, vilket leder till en väldigt trevlig värld om man är ett nyttomonster och en väldigt otrevlig värld om man är människa.

Det som gör att argumentet faller är att den enda rimliga reaktionen på det är: och? Visst, om nyttomonster fanns så vore det rätt att förtrycka och beröva alla människor... och? På vad sätt ogiltigförklarar det utilitarismen? Nyttomonster finns inte i verkligheten och även om de fanns så betyder det inte att utilitarismen har fel, bara att den får en viss följd. Nozick tycks mena att eftersom han tycker att det resultatet är obehagligt på ett emotionellt plan så är filosofin ogiltig. Det är naturligtvis mer uppåt väggarna än två rullar papperstapet.

Nozicks andra hypotetiska konstruktion är en maskin som ger användaren varje tänkbar njutning i form av erfarenheter som inte kan skiljas från verkligheten. Den går rätt in i hjärnan och förser oss med perfekt lycka. Han ställer frågan om vi skulle sätta oss i maskinen. Om vi inte skulle det så är det något annat än lycka och njutning som vi värderar.

Jag skulle naturligtvis göra det, förutsatt att det inte skadade någon annan. Många människor hävdar att de inte skulle göra det och några av dem talar säkert sanning också. De bygger detta beslut på samma irrationella livssyn som gör att de ser Zion som den goda sidan i Matrixtrilogin - jag vill inte leva i en lögn, jag vill uppleva verkligheten och så vidare.

Om brukarna av maskinen vet om att det inte är på riktigt och dessa människor verkligen skulle lida av att veta om det så innebär det att maskinen inte skulle förse dem med perfekt lycka, och de behöver alltså inte värdera något annat än lycka för att inte vilja sätta sig i den. Om de rent emotionellt och irrationellt reagerar negativt på tanken om lyckomaskinen så betyder det ingenting och om de anser att det finns något annat än lycka som är viktigt så betyder det ännu mindre; en livsåskådning står inte och faller med att alla människor i världen håller med om den. Om så vore fallet skulle ingen vara rätt.

Du har inga rättigheter

Fredrik Segerfeldt hävdar i replik till Alf Svensson att vatten inte är en mänsklig rättighet. Det har han i och för sig rätt i, men inte av den anledning han tror. Till att börja med verkar det föreligga ett rätt fett missförstånd någonstans eftersom han tydligen tycker att liv är en mänsklig rättighet och sist jag kollade var vatten en förutsättning för mänskligt liv, vilket rimligen måste innebära att vatten är en mänsklig rättighet.

Men låt oss lämna det därhän. Det egentliga problemet med argumentationen är att mänskliga rättigheter (och, för den delen, alla rättigheter som inte kallas för mänskliga) inte existerar. De är en konstruktion, en överenskommelse som man kan acceptera eller förkasta.

Segerfeldt kallar de rättigheter han tycker förtjänar kallas mänskliga för "universella och okränkbara". Det är de inte. Det räcker med att en nu levande eller död människa inte håller med så är de per definition inte universella, och okränkbara är de verkligen inte. De kränks hela tiden. Det Segerfeldt menar är troligen att det finns en grupp principer som han hett önskar vore universella och okränkbara. Dit hör rätten till liv. Rätten till betald semester gör det inte.

Problemet är att han helt godtyckligt valt ut dessa principer. Det är inget särskilt med rätten till liv som gör den objektivt mer eller mindre universell och okränkbar än rätten till betald semester (okej, man behöver vara vid liv för att ha nytta av den betalda semestern, men å andra sidan behöver man ju vatten för att ha nytta av rätten till liv). Han har bara bestämt att det är så.

Rättigheter saknar i sig betydelse. Det enda intressanta är vad man kan göra och vad man inte kan göra. Jag kan mycket väl ha rätt att åka till månen men om jag inte har möjligheten är den rättigheten irrelevant. Att jag har rätt att inte bli skjuten hindrar ingen från att skjuta mig. Man kan inte prata med en knytnäve men man kan slå någon på käften, och det är därför som de enda meningsfulla rättigheterna är sådana som backas upp med våld eller hot om våld. Det är en tragisk realitet och jag längtar efter en värld som fungerar annorlunda, men den är inte här och jag tror inte att något som liknar en människa kommer att få se den.

Finns meningsskiljaktigheter?

Jag tror inte jag någonsin kommer att kunna formulera det här bättre, så det är lika bra att skriva det nu. Det jag tror mig ha kommit fram till, som jag skrev för ett par inlägg sen, är att det inte finns något sådant som en meningsskiljaktighet, utan det är alltid nån som har fel.

Givetvis finns det rent subjektiva frågor där man kan ha olika åsikt utan att någon har rätt eller fel. Jag tycker att Christina's World är en jävla snygg tavla. Jag tycker att choklad är väldigt gott. Och så vidare. Det är inte den typen av frågor jag pratar om, utan de som gäller vad vi bör och ska och kan göra.

Eftersom huvudfrågan gällde huruvida en viss handling var rationell eller inte, så låt mig förklara vad jag menar med det ordet. Jag menar att en rationell process är logiskt sammanhängande och utgår från sådant vi har anledning att tro är korrekt och ingenting annat. Grunden för rationellt tänkande är logiken, vilket innebär att utifrån fastställda premisser finns det bara ett korrekt resonemang, med en korrekt slutsats.

När två personer med samma premisser når olika slutsatser men ändå sägs ha tagit rationella beslut, sägs detta bero på att de har olika värderingar. Jag hävdar att värderingar i sig är resultatet av ett tänkande och begrundande som borde vara rationellt. Vi lever alla i samma värld och har därför samma premisser, och borde därför nå samma värderingar också.

Vad är grunden för värderingarna? Vad är det vi alla värderar? Nationalekonomerna kallar det nytta, jag kallar det lycka, det är samma sak i slutändan. Lycka är inget nebulöst begrepp utan högst påtagligt. Vi är konstant medvetna om vår grad av lycka och vi strävar efter att öka den. Jag har hittills aldrig träffat någon som inte håller med om att lycka är bra och dess motsats lidande är dåligt. De invändningar som brukar dyka upp gäller alltid "men tänk om man blir lyckligare sen av att lida nu". Precis som invändningarna mot konsekventialismen visar dessa att emotsägarna i själva verket håller med mig; det handlar ju i alla fall om att maximera lycka. Jag har hittills heller aldrig hört talas om något annat värde än lycka. Alla de andra syftar till att maximera lycka. Till och med de religiösa med sina ofattbara gudsplaner har ändå detta liggande i bakgrunden. Vi ska bli lyckliga i Paradiset. Gud vet vad som gör oss lyckliga bättre än vi gör själva.

Jag vet inte varför man skulle värdera något annat.

Härav följer att vi alla har samma grundläggande värdering. En del av oss påstår sig värdera lycka olika beroende på vem som upplever den, men jag tror att de själva vet att det inte går ihop. Det är dock en utmärkt ursäkt för att vara egoist, så där har vi motivationen i alla fall. Eftersom vi alltså värderar lycka bör vi maximera den. Det finns ett sätt att maximera den; alla andra sätt är sämre. Därför har den rätt som förespråkar det bästa sättet, och alla andra har fel.

Ta Alf och Berit från två inlägg sen. Antingen gör Berits extra ansträngningar att lycka maximeras, eller så gör de det inte. Rätt eller fel, eller möjligen totalt neutralt. Notera att det är fullt möjligt för de två att köpa olika saker utan att det är rätt eller fel. Alf kanske inte gillar champinjoner och då finns det ju ingen anledning för honom att köpa dem. När det gäller en vara som de båda tycker samma sak om, däremot, då kickar resonemanget in och vi kan jämföra dem med varandra.

På samma sätt fungerar det med varenda etisk och politisk fråga jag kan komma på. Är detta bra eller dåligt, lyckomaximerande eller inte? Det finns ett rätt svar, alla alternativ är fel. Det är naturligtvis väldigt svårt att nå det rätta svaret och i stort sett omöjligt - med nuvarande teknologiska nivå - att bevisa att man har nått det, men det är ingen ursäkt för att inte försöka.

Viljestyrka finns inte

Jag har en arbetskamrat. Jag har faktiskt en hel hög, men det är bara en som är relevant just nu. Han gick ner en hel del i vikt, och sen gick han upp alltihop igen och mer därtill. När vi pratade om det sa han att han hade lärt sig precis vad som krävdes för att han skulle hålla vikten nere, och det var helt enkelt inte värt det. Då hade han hellre vikten och levde som han ville. Det var något av det vettigaste jag hade hört på länge. Önskar att fler människor vore så ärliga mot sig själva och andra.

Jag har en bror. Jag har faktiskt två, men det är bara en som är relevant just nu. Han hörde ovan nämnda historia och sa att det bara var en ursäkt. En ursäkt för vad, undrade jag. Jo, en ursäkt för att han inte hade viljestyrka nog.

Det uttalandet gnagde mig en hel del, och jag tror att jag till slut lyckats formulera varför. Det är för att det är helt och hållet, hundraprocentigt fel. Hundraåttio grader från sanningen. Kanske inte det mest felaktiga jag någonsin hört, men det är i så fall bara för att mänskligheten är så otroligt skicklig på att ha fel. I vilket rimligt universum som helst hade det utan vidare kvalat in på topp fem över felaktigheter, men vi lever i ett absurt universum och jag får därför nöja mig med att säga att det var helfel.

Detta att det inte är värt det är just sanningen. Vi tar alla beslut baserade på förväntningar, erfarenhet, känslor, logik och avvägningar. Om man, för att fortsätta med viktexemplet, går ner eller upp signifikant i vikt - utan att vara sjuk eller ha något annat rimligt förfall - så är det för att man har tagit beslut som gör att det händer.

Viljestyrka, däremot, är ursäkten. Det är det folk använder för att förklara bort att de gör sånt de inte borde, eller inte gör sånt de borde. Feta människor tittar på människor som är smala för att de inte vräker i sig godis, och de tänker "Tänk om jag hade sån viljestyrka, då skulle jag också kunna vara smal", och så vräker de i sig lite godis till. Min arbetskamrat är en av de få som är helt ärliga och säger som det är - det är inte värt det. Om man lever i en obehaglig men frånkomlig situation har man, oftast omedvetet, tagit precis samma beslut, men de flesta gömmer det bakom tusentals olika ursäkter, varav konceptet viljestyrka är en.

Viljestyrka är inte bara en ursäkt, utan en myt också. Om man inte är mentalsjuk eller förståndshandikappad eller ett litet barn, så finns inte viljestyrka. Det enda som finns är att man bestämmer sig för att göra något, och så gör man det. Framgångsprocenten är hundra. Man kan inte misslyckas.

Givetvis har vi alla gjort saker vi ångrat. Saker vi inte borde. Saker vi efteråt knappt kunde tro att vi gjorde. Det har jag i alla fall. Men varenda jävla gång var det jag som tog det beslutet, hur dumt det än verkade i efterhand. Det har aldrig hänt att min mytiska viljestyrka plötsligt spruckit och fått mig att trycka i mig chips. Om detta händer någon annan så rekommenderar jag vård, för okontrollerbar chipskonsumtion bara måste vara ett symptom på någonting. Det kanske rentav finns en avhandling där någonstans.

Därmed inte sagt att det inte är jobbigt att göra rätt, att göra sådant som andra hävdar kräver viljestyrka. Det är hur drygt som helst att sluta supa eller sluta knarka eller sluta proppa i sig onyttig mat eller börja träna regelbundet, men det är inte svårt. Det är bara att göra det. Det är jobbigt och jävligt och plågsamt, men det är bara att göra det. Man kan välja.

Det vill säga, man kan välja i den utsträckning som fri vilja finns. Och fri vilja finns inte. Men det här inlägget är långt nog, så det ämnet får vänta till en annan dag.

Varför inget funkar

Som jag i begynnelsen nämnde tror jag inte att något politiskt system inom överskådlig framtid kommer att fungera riktigt bra (med min egen definition av "bra") på grund av det jag valde att kalla för den mänskliga naturen. I korthet beter sig folk som barnungar och dumspån vilket för fram det värsta i varje system och obarmhärtigt blottar dess sprickor. Jag tänkte nu utveckla detta resonemang lite grann, men vill först påpeka att jag faktiskt tycker att vi har det rätt okej. Vi hade bara kunnat ha det mycket bättre och det gör mig förbannad att vi inte har det.

För att belysa de här problemen finner jag det användbart att studera två politiska extremfall: libertarianism å ena sidan och kommunism å den andra. Jag inser att en tvådimensionell skala egentligen är för endimensionell (paus för skratt) för att illustrera verkligheten men den duger för mina simpla syften.

Libertarianismens kritiker påpekar bland annat att ett sådant samhälle premierar egoism och inte ger någon motivation att uppnå något annat än kommersiell framgång, att klyftan mellan rika och fattiga blir bred och meningsfull, att oprivilegierade människor är knallade från födseln och har ypperligt svårt att bli något annat än knallade, samt att sådant som verkligen inte får vara en klass- eller ekonomifråga - hälsa, till exempel - obönhörligen blir det. De har rätt.

Kommunismens kritiker påpekar bland annat att ett sådant samhälle inte ger någon motivation att uppnå något över huvud taget, att de som har den praktiska makten ser till att skaffa sig alla slags fördelar oavsett sina offentliga åsikter, samt att systemet plågas av enorm ineffektivitet och förslösning. De har också rätt.

Det som sällan framkommer är att det inte är systemen i sig som det är fel på, utan de eländiga människorna som ska leva i dem. Om libertarianismens medborgare bara hade vett att bete sig som goda medmänniskor skulle dess problem inte existera. Spelplanen skulle vara så jämn som den rimligen kunde göras och de som helt enkelt inte kunde tävla skulle få hjälp i privat regi. Det är så libertarianismens förespråkare hävdar att det skulle fungera men jag har hittills aldrig sett några tecken på att det faktiskt skulle bli så i verkligheten.

Kommunismen har å andra sidan problem med, för att ta ett exempel ryckt ur luften, ryska storbönder som hellre sätter hönsen på taknocken så att äggen faller ner och krossas än lämnar dem till kollektivet. Människor som när den statliga tjänstemannen frågar om man behöver en ny bil eller ny dator eller mer mjölk automatiskt svarar "ja" oavsett behov, eller gör ett kasst jobb eftersom det ändå inte påverkar dem personligen. Så fort man själv inte är den drabbade, och särskilt om den drabbade är utanför ens apsfär, så försvinner all motivation och de värsta dumheter rationaliseras friskt.

Båda systemens problem är lätta att lösa men de kommer att förbli olösta väldigt, väldigt länge eftersom människor är småaktiga skitar som blåvägrar att lösa dem.

De läsare som känner mig närmare och i det förflutna hört mig sprida socialismens evangelium tror kanske nu att jag helt tappat min politiska rot, men det är faktiskt inte fallet. När jag tittar på historien ser jag faktiskt en långsam men hyggligt stabil marsch mot något slags framtida kommunism, även om jag inte accepterar den marxistiska historieskrivningen och inte kommer att göra det förrän en god stund efter att någon berättat om den våldsamma kapitalistiska revolutionen i Sverige. Särskilt på den sociala sidan tycks framstegen ostoppbara (allvar, tröttnar de socialt konservativa aldrig på att ha fel?). Ja, när jag sätter mig ner och funderar på saken tror jag faktiskt att vi kommer att komma fram.

Jag ser dock även problemen som länge kommer att hindra oss att göra det. Vårt samhälle är rätt bra, men det skulle kunna vara perfekt. Det borde vara det.

Religion 3: Fluffhjärnighet

Jag önskar att jag kunde komma på ett bättre uttryck än 'fluffhjärnighet'. 'Luddig logik', kanske. Vad man än kallar det är det i alla fall något som uppträder om och om igen i de religiösas argumentation.

Man ska tro på allting religionen säger, och man ska följa det religionen begär. När någon ifrågasätter grunden för detta - "Seriöst, vi vet inte ens om den där snickaren dog för tvåtusen år sedan och det får dig ändå att skippa lammgryta på fredag?" - är standardsvaret "Man kan inte veta att det inte är sant".

Det stämmer naturligtvis, på ett meningslöst sätt. Vi kan givetvis inte veta att Gud inte finns, nästan helt oavsett definitionen av Gud. Det är fullt möjligt att han finns, precis som det är fullt möjligt att vi är hjärnor som flyter i burkar eller att vi är konstant knallade av Descartes bedragare. Religiösa framhåller gärna detta, dock utan att förklara varför man ska välja just deras hypotes över de oändligt många andra alternativen. Det beror förstås på att det inte finns någon anledning att göra det.

Bara en enda gång skulle jag vilja se en som har lika mycket stake som skitsnackspotential, högljutt deklamera att han inte tror på bussar eftersom man inte kan veta säkert att de finns, och gå rakt ut i gatan. Det vore något att skriva hem till mamma om, men det kommer förstås aldrig att hända. Religiösa människor förstår nämligen i allmänhet också Occams rakkniv och liknande grundläggande logiska koncept. De har bara en blind fläck just i trakten kring religion.

Även i övrigt stringenta vetenskapsmän, som borde förkasta religionen cirka trettio sekunder efter att de först började applicera vetenskapliga metoder på den, skapar för den ett särskilt undantag. Man har uppfunnit en sagofigur, i sagofigurens definition inkluderat att hans existens inte kan bevisas eller ens diskuteras på samma nivå som andra väsens existens, och begärt att han på denna basis ska ges debattutrymme. Och lyckats.

Det är ett mycket dåligt föredöme. Härur strömmar new age, homeopati, astrologi, alla former av fördummande strunt vars framgång vilar på samma grund som religionen: man kan inte bevisa att det inte finns, fungerar, eller roterar tre varv motsols varje helgfri onsdag.

Naturligvis finns ingen anledning att behandla Guds existens annorlunda än man behandlar Jacksonkameleontens existens, och på samma sätt finns det ingen anledning att behandla astrologi annorlunda än andra påståenden, men ett argument trumfar alla: "Du kan inte bevisa att det inte är sant". Total omvändning av bevisbördan.

Vad sägs om att vi slutar låta dem komma undan med det?

Samhällskontraktet är ogiltigt

I enlighet med min uråldriga tradition att sno idéer till blogginlägg från tidigare blogginläggs kommentarer tänkte jag nu skriva om samhällskontraktet, som Erik (R!) tog upp i kommentarerna till Att skjuta skiten ur Omelas.

Tanken bakom samhällskontraktet är att staten ingår ett avtal med sina invånare. Invånarna går med på att ge upp vissa rättigheter medan staten går med på att skydda invånarna och förse dem med diverse tjänster. I Sverige ger vi till exempel upp rätten att injicera heroin och får i gengäld vård när vi blir sjuka. Det låter logiskt och välordnat, men om ni trodde att detta var en idé för mig så vet jag inte vilken blogg ni läser, men det är inte min.

För att ett avtal ska vara meningsfullt krävs två faktorer: ett sinnenas möte och realistiska alternativ. I samhällskontraktet finns ingetdera.

Sinnenas möte: När två parter sluter ett avtal ska de vara överens om vad avtalet innebär och båda ska vara kompetenta att ingå avtalet. Det är därför vi inte låter femåringar skriva kontrakt. Såvitt jag kan se finns det bara ett undantag från denna regel, och det är just samhällskontraktet. Vi förutsätts ha undertecknat det redan innan vi föds, vid en tidpunkt i våra liv då vi precis har fått ordning på allt det här krånglet med hjärtslag, och sen är vi bundna vid det oavsett våra egna åsikter i frågan.

Ett foster är helt enkelt inte kompetent att ingå avtal. Det är inte en revolutionerande tanke, tvärtom, men just här sätts den åt sidan.

Realistiska alternativ: Om jag sätter en pistol mot pannan på dig och beordrar dig att suga av mig krävs det ganska torterad logik för att hävda att du frivilligt valt att ge mig en avsugning. Tvång ogiltigförklarar ett avtal, och i begreppet tvång ingår en avsaknad av realistiska alternativ.

Man kan i praktiken inte tacka nej till samhällskontraktet, även om man vid vuxen ålder fick chansen. Vilka är alternativen? Att flytta till en öde ö, om man ens har medlen att ta sig dit? Att ockupera en övergiven oljeplattform, kalla den Sealand och försvara den med vapenmakt? Att bygga sig en stuga i vildmarken och hoppas att man blir ignorerad? Det finns massor med länder att välja på (om de släpper in en), men förutom de länder där nackskott är en rimlig oro är de rätt lika varandra. Staten kommer man inte undan.

Det skulle kanske gå att skapa en värld styrd av giltiga, meningsfulla samhällskontrakt, även om jag tror att en sån värld skulle suga rätt hårt (eller snarare, först suga och sen förvandlas till den värld vi har i dag), men än har vi inte sett den.