Jag saknar rättssäkerheten

Det här gör mig så trött och så förbannad. Än en gång har en ännu icke dömd person hängts ut som grov brottsling i pressen och än en gång ska det försvaras med bräckliga argument som bara är till för att pliktskyldigast dölja de riktiga motiven: de trodde att de a) skulle sälja fler tidningar och b) komma undan med det. De har säkert rätt om båda sakerna.

Det är inget fel med att vilja sälja tidningar, särskilt inte om man råkar vara chefredaktör på en. Jag önskar bara att de någon gång kunde låta bli att låtsas att det låg någon genomtänkthet bakom rättssäkerhetskränkande beslut. Hyckleri är något av det vidrigaste som finns och har man inte den ganska medelmåttiga stake som krävs för att stå för att skriva Peter Mangs i sina artiklar ska man nog låta bli att göra det också.

Peter Mangs är inte dömd. Han kan fortfarande frikännas. Det är orsaken till att hans ansikte och namn borde ha hållits långt borta från tidningarna. Svårare än så är det inte. Om han visar sig vara oskyldig är hans liv förstört. Jan Helin tar gärna upp Hagamannen men är noga med att inte nämna den man som under en väldigt kort period misstänktes för mordet på Anna Lindh och hann se sitt privatliv fläkas ut i kvällspressen och bli outad som bisexuell inför hela världen. Han var oskyldig och hade varit en nyttig läxa för ivriga namnpublicerare om de brydde sig ett dugg om något annat än ovan två nämnda motiv.

Innan jag går in på själva argumenten kan jag inte undvika att roas av att benämningen "nye lasermannen" sägs ha sin grund i ett samarbete med en erfaren polisutredare som visade att mannens tillvägagångssätt hade likheter med John Ausonius. Det hade även en pärlhöna kunnat informera Helin om.

Låt oss gå igenom försvarstalet.

Starkt intresse. Brottets höga profil är i sig en anledning att publicera namn och bild på en odömd person. Med andra ord: ju mer du skadas av att hängas ut, desto större är risken att det sker.

Starka misstankar och teknisk bevisning. Aftonbladet tar sig här rollen av polis, åklagare och domare. Det är inte pressens roll att avgöra vem som är skyldig eller vilket straff som ska delas ut. Pressen ska rapportera.

Tidigare utslag i Pressens Opinionsnämnd. Det är här Helin kommer närmast ärlighet. Det handlar inte om något etiskt ställningstagande utan om huruvida man kan komma undan med det.

Försvårning av utredningen. Helin försvarar sig med att det ibland anses förenligt med god publicistisk sed att publicera uppgifter som försvårar en utredning, och det stämmer. Det är inte svårt att tänka sig en situation där det är rätt att publicera sådana uppgifter. Det sker till och med rätt ofta. Däremot är det inte rätt att oåterkalleligen förstöra alla ögonvittnesuppgifter och den som tror att man gjort något annat genom den här publiceringen har några bra studier att läsa.

Mangs identitet fanns redan på vissa nätforum. Jag har räknat och räknat och kollat mina beräkningar om och om igen och jag kan inte få två fel till ett rätt hur jag än försöker. Dessutom går det alltid att få tag på misstänktas identitet på ett eller annat sätt om man försöker - via tingsrätten, till exempel - men det är en liten minoritet som försöker och det är bara en något större minoritet som hänger på Flashback Forum. Kvällspressen når praktiskt taget varenda svensk, via löpsedlarna om inte annat.

Expressen hade redan publicerat. Okej, jag kollade beräkningarna en gång till. Inte ens tre fel blir ett rätt.

Naturligtvis är det hela inte enbart Aftonbladets fel. Som nämnts ovan var det Expressen som publicerade först. Att däremot publicera, dölja beslutet bakom ett tunt skikt hyckleri, och sen kalla Flashback för oansvariga utgivare är bara patetiskt. Jag hyser ingen kärlek till större delen av Flashbacks befolkning men om man måste ge den ett erkännande så är det att de aldrig låtsas vara något annat än det de är.

Ungefär här brukar någon börja hojta om att jag vill dalta med brottslingar, är snällare mot Mangs än han var mot sina offer och så vidare. Jag har två svar på det:

1. Han är fortfarande inte dömd. Låt oss vid Frälsarens skägg hoppas på att han är skyldig och blir dömd, för annars har en oskyldig människa fått sitt liv krossat.

2. Det kan du ge dig fan på. Det är så vi visar att vi är bättre än människorna vi tar oss för att spärra in och stoppa undan. Det är så vi visar att samhället är något fint och värt att kämpa för.

Humorns död

Som jag tidigare nämnt är jag rätt förtjust i internet och andra symptom på kommunikationsrevolutionen, även om jag fortfarande inte har en aning om vad det är tänkt att man ska ha Twitter till. Om inte annat så kan jag ju skriva en massa trams och sen läser människor det, vilket är ett fantastiskt koncept. Det har dock även sina nackdelar. Bland annat gör det sitt bästa för att mörda humorn.

"Va?", hojtar den lokala 4chan-avdelningen. "Internet är ju det roligaste som finns! Det finns memes, image macros, rickrolling, photoshops..."

Och det är just det. Visst finns det massor med kreativ, nyskapande och förbannat rolig humor på internet. Det är bara det att det också finns en massa humor som är formulaisk och stel medan den låtsas vara kreativ, nyskapande och förbannat rolig. Internet har förvandlat internskämtet från något man skrattar åt tillsammans med kompisar som råkade vara närvarande när det föddes till något som av sina kännare anses allmängiltigt och används för att exkludera dem som inte har sett det innan. Det är det blotta faktum att något anses vara ett skämt som gör att det är ett skämt.

Nån gång under förra halvåret tog en fotograf en bild på Keanu Reeves när han satt på en bänk och åt en smörgås. Ingen del av föregående mening är uppseendeväckande. Fotografer tar bilder på kändisar även om de inte gör något intressant just då, människor sitter på bänkar, människor äter smörgåsar, Keanu Reeves är en människa. Av någon oklar anledning var det några nördar som ansåg den här bilden oerhört festlig och de satte genast igång med den sedvanliga cirkusen: den nydöpta Sad Keanu klipptes in i berömda bilder och bilder från filmer, byggdes i Lego och så vidare. Det har hänt många gånger förr och det kommer att hända många gånger igen.

Någon ung man (kalla mig åldersrasist och sexist, men jag är beredd att sätta min vänstra själ på att de flesta av deltagarna faller i den kategorin) klipper taffligt in Keanu i ett gammalt foto som har använts i liknande sammanhang tvåhundraarton gånger tidigare och lägger upp det på nån internetsida där alla skrattar i kommentarerna, och det enda problemet är att det inte är roligt. Inte ett dugg.

Den här bilden är bara rolig om man i förväg informerats om att den är rolig. Annars rycker man bara på axlarna och undrar varför någon klippt in en slumpad bild på Keanu Reeves i en filmruta från en Kevin Smith-film. Visst, det finns hur mycket humor som helst som bygger på förkunskap och jag skulle hävda att det är sällan något är riktigt roligt utan att kräva någon förkunskap alls, men man ska inte före ett skämt behöva hålla upp en skylt där det står SKÄMT.

Det finns hur många sådana exempel som helst. Lost Frog var kul för att originalet var kul. Rickrolling var aldrig kul. Om du inte redan vet vad det är undrar du bara varför jag nyss länkade till en musikvideo från åttiotalet.

Ett sånt här fenomen hade förr i tiden varit begränsat till en liten kompiskrets, vilket är dess naturliga hemvist. Nu sprids det över hela den uppkopplade världen men behandlas fortfarande som om det levde inom den där lilla kompiskretsen, och det gäller att vara med i början så att man kan skratta åt dem som inte var det.

Varför torska?

Hanne Kjöller skriver i dag intelligent och intressant om asiatisk prostitution. I sin text ställer hon också frågan om varför en ung, snygg kille nånsin skulle gå till en prostituerad. Varför betala för något som man kan få gratis? Vad är det man är ute efter; är det just att våldföra sig på en annan människa?

För vissa är det kanske det. Med tanke på alla inriktningar och fetischer det finns där ute så finns det otvivelaktigt män för vilka själva poängen är att hon bara låtsas vara med på det. Att de har all makten.

För andra är det nog, som en av mina stadiga läsare föreslog i en tidigare kommentar, att man helt enkelt inte kan be sin fru/flickvän/one-night-stand om vissa mer exotiska önskemål. Det finns saker man inte tar upp med någon man inte betalar för att inte bry sig.

Men jag tror att för de flesta handlar det om att när man betalar för det är det okomplicerat, fritt från skuldkänslor, fritt från politik, fritt från tankar på någon annan. På många sätt är Pretty Woman inte en chickflick utan den ultimata manliga fantasin. En toksnygg flickvän som bara finns där. Inga bråk, inga krav, inget krångel.

Är det en särdeles hög drift? Givetvis inte, men jag tänker inte låtsas som om jag inte förstår den. Kan man inte bara runka? Det är en motfråga som säkert dyker upp men som jag har svårt att förstå. Det handlar inte om att få orgasm. Det kan man naturligtvis fixa själv. Men om sex är vin är masturbation en halv klunk ljummet vatten. De rör sig möjligen i samma universum, men definitivt inte i samma galax.

Jag har suttit ensam och läst prostituerades annonser (och jävlar vad det finns såna och jävlar vad de är tydliga, det trodde jag i min naivitet faktiskt inte) och emellanåt händer det att jag glömmer varför jag borde låta bli. Jag minns alltid att det finns en orsak men jag kan inte alltid minnas vilken den är. Varför skulle just jag vara så förbannat helig?

Om jag någonsin agerade på den känslan så skulle det sluta med en explosion av självförakt, att min värld blev något mörkare och att kvinnan i fråga gick därifrån med pengarna utan att ha gjort något mer för dem än att dyka upp, vilket vore en osannolikt optimal kväll för henne, och just där har vi väl den egentliga anledningen att låta bli.

För att genomföra något sånt måste jag glömma - i alla fall för stunden - att den andra människan är en människa. När jag tänker på hur sociopat jag ibland känner mig och sen inser att det tydligen finns miljoner män som är kapabla till en känslobortkoppling som jag inte är i närheten av vet jag inte om jag ska vara glad för min egen skull eller gråta för världens.

Vår tid gör oss ensamma

Jag är inte en social människa och kan inte minnas att jag nånsin har varit det. Jag har aldrig varit killen som får nya vänner så fort han kliver in i ett rum eller börjar prata med slumpade främlingar på tåg. Jag tycker inte ens särskilt bra om människor som grupp; enstaka människor kan jag vara riktigt förtjust i men när jag tänker mig typiskt mänskliga egenskaper fördelade över flera individer vill jag stänga in mig i min lägenhet och skriva ett blogginlägg om mänsklighetens inneboende värdelöshet.

Man skulle väl kunna gräva i det här och försöka ta reda på om det är arv eller miljö; om jag råkade få alla människohatgenerna i familjen eller om det var något komplicerat och förmodligen freudianskt som gjorde att jag var sån här från tre års ålder. Det spelar dock ingen större roll. Betydligt intressantare är att emedan jag är sån här av mig själv, så gör nutiden det värre. Dagens värld verkar nästan skräddarsydd för att producera såna som jag.

Tänk er en värld där jag inte kan stänga in mig i lägenheten och skriva blogginlägg. Där ens bästa vän är en granne eftersom det är honom man umgås med. Där alla i huset känner varandra och samlas hemma hos den som har störst TV för att se MFF vinna Allsvenskan. Där folk i väntrum fördriver tiden genom att prata med varandra. Om du är något äldre än genomsnittet bland mina läsare så nickar du igenkännande just nu, för du växte upp i den världen. Det var inte så länge sen.

I dag kan vi undvika människor. Vi har historiskt unika möjligheter till att isolera oss och se till att vi bara kommunicerar på våra villkor med dem vi vill kommunicera med. Mobiltelefoner, IM, e-post, Facebook - det är min generations kafferastprat.

Jag pratar inte bara om att prata med människor vi känner, heller. Det är ännu mer uppenbart när det gäller främlingar. Något så gammalt och allestädes närvarande som service är på väg att dö, eftersom vi väljer bort det. Mitt lokala Willys har just infört självscanning. Jag kan välja - och väljer - att handla allt jag behöver utan att interagera med en enda människa. Gör det det ett dugg mindre irriterande när nån långsam fan är i vägen för slanggurkorna? Inte. Snarare värre. Det är långt ifrån att småprata med killen i grönsaksdisken för att hitta de rödaste tomaterna.

Det handlar om tillvänjning. I en värld där man pratade med grannen för grannen var vid Gud den man hade att prata med, då vande man sig vid irriterande människor med korkade små vanor och direkt surrealistiska klädval. Nu letar man reda på andra haikuförfattande nymoderata Gentoo-användande numismatiker och pratar bara med dem, utan att någonsin träffa dem i verkligheten. Man lär sig att man inte behöver hantera andra människor. Problemet är att det behöver man fortfarande ibland, och då blir man vansinnig av det.

Det hade väl inte gjort så hemskt mycket om det inte vore för en annan sak, en insikt som har tagit mig goda tre årtionden att nå fram till: det här gör mig faktiskt olycklig.

Jag borde tycka det är toppen, eller hur? Jag lever ensam sedan över fem år och utanför fönstret ser jag ett samhälle som pö om pö minimerar behovet av interaktion med människor, särskilt främlingar. Jag gillar inte människor, särskilt främlingar. Det låter perfekt. Jag har mina vänner - förvånansvärt många som jag skulle anförtro både mitt liv och min heder - och varför skulle jag vilja beblanda mig med någon annan?

För att mina vänner kräver för lite. De är också människor som större delen av tiden befinner sig på andra sidan av en elektronisk lina. Våra föräldrar och far- och morföräldrar gick över till grannen när de kände för det. Vi måste arrangera något. Vi måste ha en anledning att träffas. Om det ringde på dörren och min bästa vän i världen stod där skulle min första fråga vara "Vad gör du här?". Jag skulle bli orolig. Något måste ha hänt.

Jag vill att mina vänner ska ringa på dörren. Trots mina antipatier, trots att jag gärna vill se mig själv som enstöringen som är alldeles för smart för att behöva bekräftelse från andra människor så behöver jag dem. Jag behöver bli sedd och hörd och framför allt behöver jag vara behövd. Jag vill att någon ska ringa och må skit och fråga om vi kan gå ut och dricka utav bara fan. Jag vill att någon ska komma hit bara för att prata. Sånt verkade självklart när jag var tretton men någonstans under de senaste två decennierna försvann det och ersattes med - tydligen - ingenting.

Det vi tillåter oss att tro på

Gary Larson berättar gärna om en av sina skämtteckningar, som visade en mygga som kommer hem till sin fru, tar av sig rock och hatt och berättar om sin hårda arbetsdag med en massa blod att suga. Han fick läsarbrev som påpekade att detta var helt inkorrekt då det endast är mygghonor som suger blod. Tydligen var läsarna helt okej med myggor som bor i hus, bär kläder, är gifta och talar, men man ska vid Gud inte påstå att hanarna suger blod.

Det här är en hygglig illustration av förhållandet mellan människan och det för underhållnings skull påhittade, ett ämne som - mina läsare får ursäkta - innehåller oändlig fascination för mig. Det som Coleridge kallade för willing suspension of disbelief bygger på ett outtalat avtal mellan skaparen och mottagaren. Mottagaren lovar att inte vara lika kritisk mot det påhittade som han är mot verkligheten, och skaparen lovar att han ska hålla sig till de förutbestämda gränserna. Det omöjliga är tillåtet, förutsatt att det ingår i det regelverk som skaparen tillhandahåller, men det osannolika är strikt förbjudet. Det är tillåtet att en skurk uppfinner en antimateriabomb och låser in den i ett kassaskåp, men det är inte tillåtet att hjälten gissar kombinationen på första försöket... förutsatt att han inte har den magiska förmågan att göra just sånt, för då är det okej. Magi är nämligen omöjligt och därmed tillåtet.

Det lustiga är att det är nästintill omöjligt att definiera gränsen. Jag hade en diskussion med en arbetskamrat som tyckte att det var ett riktigt pinsamt fel när Edward Norton i The Incredible Hulk visas med naken överkropp och pulsmätare runt handleden, eftersom just den modellen av pulsmätare använder sig av ett bröstband. Detta i en film där en människas vrede får honom att öka i massa, i strid mot i princip varenda naturlag vi känner till. Det är okej, men att rekvisitakillen köpte fel pulsmätare är oförlåtligt.

Även om jag tyckte att just den grejen inte var mycket att hojta om så är jag inte immun själv. När jag såg den fjärde Indiana Jones-filmen rycktes jag ur buzzen redan i början när hjälten överlever att vara inne i ett kylskåp som slungas iväg några kilometer och dimper ner i marken. Han bara öppnar dörren och går ut. Detta i en filmserie som innehåller en blodtörstig antik kista, en man som kan ta ut hjärtat ur bröstkorgen på folk utan att de dör och en bägare som skänker evigt liv. Jag har min egen fasta uppfattning om vad som är okej i en Indiana Jones-film och vad som inte är det. När han i andra filmen kastar sig ur ett plan med en gummibåt som blåses upp under fallet och på så sätt överlever något som i verkligheten hade gjort honom precis lika död som att vara i det där kylskåpet accepterar jag det, för det ser ut som nåt som Indy skulle kunna göra. När de flyger i Hero tycker jag det är coolt eftersom de låtsas att det är ovanligt häftiga språng, men när de flyger i Crouching Tiger, Hidden Dragon stör det mig, för där låtsas de inte, de bara flyger. Och naturligtvis har jag inga problem med att Stålmannen flyger. Superhjältar flyger, kinesiska stridskonstnärer gör det inte. I min värld.

Varför finns det så få filmer som From Dusk Till Dawn, som inleds som en brottsfilm men halvvägs igenom förvandlas till en vampyrfilm, komplett med kors och heligt vatten? För att det bryter mot reglerna. I brottslingarnas värld finns inga vampyrer. Just den filmen är väldigt medvetet gjord just på det viset, för det är Quentin Tarantinos hobby att bryta regler och få filmerna gjorda i alla fall. De flesta kan inte ens gå i närheten av gränsen och ändå få grönt ljus från finansiärerna och han älskar skiten ur det faktum att han kan.

Eftersom gränsen är så vagt definierad och framför allt varierar så mycket från människa till människa borde det för skaparen vara helt hopplöst att försöka hålla sig till reglerna, men märkligt nog är det inte det. Du log säkert när du läste om reaktionen på Larsons skämtteckning, men du förstår nog klagomålen också. I Larsons skämtteckningar har myggor på sig hatt och rock och bor i hus och gifter sig och talar, men de suger också blod och såvitt vi vet finns ingen regel som säger att den rollen har könsbytts. Att man inte sätter sig ner och skriver ett brev till tecknaren betyder bara att man fortfarande klamrar sig fast vid illusionen att man har ett liv.

Däremot är det väldigt lätt att fastna i sitt eget verk och inte ha koll på vilka regler man har lyckats få mottagaren att acceptera. Man får naturligtvis aldrig motsäga sig själv - en karaktär som beskrivits som liten och klen kan inte utan förklaring spöa upp en hundrakilos proffsboxare - men det är rätt lätt att undvika. Det knepiga är i att försöka tolka sina egna alster som om man vore en utomstående och se vilken stämning man har skapat. Vissa saker förstärker stämningen, andra förstör den. Det är bland annat därför författare är i så förtvivlat behov av betareaders och redaktörer. Egenkärleken är mycket stark.

Den mörke riddarens näste fiende

Jag känner mig ovanligt nördig i dag vilket råkar passa väl ihop med - och kanske rentav vara orsakat av - att jag fick reda på att nästa Batmanfilm kommer att heta The Dark Knight Rises och att skurken inte kommer att vara The Riddler.

Jag ska erkänna direkt: jag är en skambefriad hämningslös anhängare av Dark Knight och Christopher Nolan har mig veterligen aldrig gjort en dålig film. Jag ser därför enormt mycket fram emot den tredje Batmanfilmen även om jag i mitt stilla sinne undrar hur den rimligen ska kunna vara lika bra som Dark Knight.

Däremot var det lite av en besvikelse att The Riddler inte kommer att vara med. Om de skippade frågeteckenkostymen (den fick gärna lov att fortsätta vara grön) tror jag att en skadad, störd man som begår brott bara för att tvångsmässigt kunna lämna ledtrådar efter sig skulle kunna bli en riktigt bra skurk i den senaste Batman-inkarnationen. Vi vet sen tidigare att Mr Freeze inte heller kommer att dyka upp (men det kunde vi nog räknat ut själva) och den stora frågan är då vilka skurkar som rimligen finns kvar. När Jokern och Two-Face redan varit med och The Riddler och Mr Freeze strukits så finns det inte så många kvar som andra än seriefansen känner till. Nu behöver det inte vara ett jätteproblem; Scarecrow och Ra's al Ghul var nog nya för de flesta av Batman Begins biobesökare.

Låt oss först stryka alla som man inte kan få att fungera i den magibefriade värld som Nolans Batman lever i. Visst, i serien är Ra's al Ghul odödlig, men det är inte nödvändigt för hans karaktär. Däremot är det ingen större poäng med Clayface om han inte kan byta form, Man-Bat om han inte förvandlas till ett bevingat monster (och borde han inte enligt namnet vara en fladdermus som förklär sig till människa och bekämpar brott?), eller Killer Croc om han inte är en superstark krokodilmänniska. Bort med det gänget.

Bland dem som finns kvar finns två uppenbara val, så låt oss få dem ur vägen först.

Catwoman: Alla hörde Lucius Fox påpeka att Batmans nya rustning var kattsäker och drog genast slutsatsen att näste skurk är Catwoman. Förhoppningar ditåt henne grundar sig nog huvudsakligen i att fansen vill se ännu en het brud i skintight läder, för en särdeles intressant karaktär har hon aldrig varit; bara en fasadklättrande inbrottstjuv som ibland hånglar upp Batman. Det senare draget kanske skulle kunna bli något. Ungefär som i Batman Returns kan Bruce Wayne kära ner sig i Selina Kyle medan Batman slåss mot Catwoman. Det är inte en hopplös idé, men det har redan gjorts och det är inte i samma klass som historierna i Nolans filmer.

Man kanske kan arbeta med Catwomans aspekt som en specifik kvinnornas förkämpe. En prostituerad som får en ung skyddsling och slår tillbaka, kanske blir fanatisk, manshatande... en begriplig antihjälte. Jag vet inte hur det ska passa ihop med situationen i slutet på Dark Knight, men det är i alla fall en idé.

The Penguin: Hoppas inte det. Vad har den här killen egentligen att komma med? Ett fult plyte, en fjollig hatt och eventuellt några missbildningar och ett ohälsosamt intresse för ornitologi. Det är allt. Om man tar ifrån honom hans hightech-paraplyer så står han tafatt och tittar på medan Batman rensar upp i Gotham City, och låt oss för fan hoppas att han inte får några hightech-paraplyer. Ut med pingvinen.

Vilka finns då kvar? Förvånansvärt många, även om jag självsvåldigt stryker de mest obskyra. I bokstavsordning:

Anarky: En genial och filosofiskt lagd terrorist, utan superkrafter, som kämpar för de små och förtryckta och arbetar för anarkism. En skurk som på många sätt är Jokerns jämlike och motsats. De är båda "agents of chaos" men Jokern gör det han gör för att det roar honom, för att han vill se världen brinna. Anarky har en stark inre övertygelse som driver honom. Om han får slåss mot Nolans Batman kan det visa sig att Bruce Wayne, stenrik och lagens förkämpe, kanske inte har rätt hela tiden.

Bane: Han fick en tragisk runda i Batman&Robin, men den inkarnationen har bara namnet och (i viss mån) utseendet gemensamt med serieversionen. Seriens Bane är mycket intelligent och lyckas besegra Batman genom att släppa alla fångarna fria från mentalsjukhuset Arkham så att Batman måste springa runt och fånga in dem igen. När han är helt utsliten väntar Bane på honom och bryter hans rygg. Ett litet aber är att Arkham tömdes i Batman Begins och man kanske inte ska göra om det i samma filmserie. Å andra sidan fanns det två Dödsstjärnor.

Cluemaster: Han är en mindre känd Riddler. Lämnas därhän.

Deadshot: En lönnmördare som vill dö men inte begå självmord. I stället begår han allt otäckare brott och klär sig så osubtilt som möjligt i hopp om att dödas av polisen, någon livvakt, eller kanske Batman. Jag vet inte om det håller för en film och även om det gör det så finns det andra skurkar som gör samma sak fast bättre.

Harley Quinn: Nu börjar vi komma någonstans. Med henne kan vi ha med Jokerns ande trots Heath Ledgers död och det nästintill omöjliga i att ersätta honom. Enligt backstoryn var hon ursprungligen Jokerns psykiater men han snackade sig in i skallen på henne (vilket är precis vad Ledgers Joker var bäst på) och nu dyrkar hon honom.

Harleys förhållande till Jokern är serievärldens klassiska abusive relationship; han behandlar henne som amöbor i skit och hon bara kommer tillbaka, övertygad om att det är hans sätt att visa att han älskar henne och att det bara är hon som förstår honom. Det är kanske inte samma stora skala som när Jokern försökte bevisa att alla människor är onda innerst inne, men det kan bli nästan hur bra som helst.

Mad Hatter: Om han inte såg så förbenat fånig ut så vore inte tanken på ett ondskefullt geni med klara pedofilvibbar helt omöjlig. Han behöver ju inte faktiskt kontrollera människor med sina hattar, men vad kan han då pyssla med? Hypnos?

Maxie Zeus: Knäppgök som tror att han är Zeus och använder mojänger för att skjuta blixtar omkring sig. Tror inte ens Nolan kan göra det här bra.

Poison Ivy: Många verkar skriva av henne då hennes giftiga biokemi och kontrollerade växter är för övernaturliga för Nolans Batman. Jag håller inte med. Precis som med Ra's al Ghuls odödlighet kan man ignorera de bitarna. Gör henne till en eko-terrorist, en fanatisk miljökämpe som lugnt dödar människor för att rädda skogarna. Det är klart hon hatar Gotham City, detta miljöförstörande monument till mänsklighetens våldtäkt av naturen, och vi har den moraliska kampen färdig med en hjälte som sätter människan först och en skurk som inte förstår varför man ska bry sig mer om människor än igelkottar.

Ventriloquist: Personlighetskluven buktalare vars gangsterdocka representerar hans brottsliga personlighet. Buktalare har tyvärr en inneboende fånighet som inte kan tvättas bort.

Zsasz: Han har flera fördelar. Han var med i två scener i Batman Begins så han finns redan i Nolans universum, han är en samvetslös seriemördare, och han har en lättarbetad gimmick, detta att han skär ett streck på sin kropp varje gång han dödar någon. I serien skar han en gång ett streck för mycket när han trodde att han hade dödat ett offer som senare visade sig ha överlevt, och det fick honom att klättra på väggarna. En skapligt knäpp, tvångstankedrabbad mördare, alltså. Det har potential, men frågan är om det finns så mycket mer att vaska ur honom än just det. Han har ingen ideologi, inga planer, han vill bara döda.

Jag har säkert missat några stycken, men troligen ingen som kommer att ha en rimlig chans att figurera i nästa film. Vem ska vi då gissa på? Tyvärr tror jag på Catwoman och om det är någon som kan göra något bra av det så är det Nolan, men om det inte blir hon så tror jag att Anarky, Bane, Harley Quinn, Poison Ivy och Zsasz har hyggliga chanser. Min favorit? Hur gärna jag än vill se en vettig version av Bane och hur bra jag än tror att Anarky skulle kunna bli så lägger jag min röst på Harley. Frågan kvarstår hur bra man kan visa hennes förhållande till Jokern utan att visa Jokern, men jag litar på bröderna Nolan. Hela vägen.

Jävlas inte med He-Man

Eftersom jag fortfarande befinner mig i en envis halsinfektions slemmiga grepp och den har pågått så länge att jag börjar fundera över eldkastarens eventuella medicinska användningsområden blir det här ett kort blogginlägg, enbart framprovocerat av att det var ett tag sen jag skrev nåt sist och att jag i morse läste om något av det roligaste som hänt.

Tre maskerade, knivbeväpnade män bröt sig in i ett lyxigt hus, band kvinnan som bodde där, och började plocka på sig pengar och smycken. Under tiden råkade de få syn på något som skrämde dem så till den milda grad att de la tillbaka allt de hade samlat ihop och lämnade huset. Detta något var inte en rabiessmittad rottweiler, en beväpnad mördarrobot eller någon annan av de helt rimliga saker man kan tänka sig att stöta på när man rånar rika människor.

Nej, det var ett foto på kvinnans make: Dolph Lundgren. När rånarna insåg vem det var de höll på att råna drabbades de av akut svikande nerver och smet därifrån.

Nu brukar ju brottslingar inte tillhöra samhällets begåvningsreserv, men även bedömda efter deras yrkesgrupps låga standard måste de här tre killarna betraktas som direkt debila. Det finns mycket man kan säga om Dolph Lundgren, men att han är faktiskt farlig är inte en av dem.

Missförstå mig inte. Jag vill inte hamna i slagsmål med Dolph Lundgren. Det enda positiva med den upplevelsen skulle vara dess extremt korta varaktighet. Det betyder inte att han i den så kallade verkligheten, där de flesta av oss lever, utgör en större risk för tre tjuvar än någon annan man med en massa pengar. Vad tror de ska hända? Tror de att han ska ta av sig på överkroppen, hänga på sig ett halvdussin knivar och några automatvapen, kleta in ansiktet med grön och brun färg och jaga ner dem över hela världen tills det bara finns en av dem kvar som faktiskt lyckas såra honom och tror att han har vunnit tills han upptäcker att Dolph har fäst en handgranat på honom och nu kastar sig i skydd i sista ögonblicket, vilket ger den siste rånaren precis tillräckligt med tid för att hinna säga något spirituellt i stil med "skit" innan det regnar blod och kött över kamerorna?

Personligen hoppas jag att han gör precis det, men eftersom jag inte är en efterbliven inbrottstjuv förmår jag inte tro på det.