Världen är ett mysterium och vi är bra på att lösa det

Angående gårdagens inlägg så slog det mig - och inte för första gången - hur satans bra vi människor är på att lösa mysteriet i fråga. Det krävs en Darwin eller Einstein för att göra de där riktigt stora sprången (seriöst, försök föreställa er att för första gången komma på det de kom på) men snart sagt varenda folk har gjort imponerande observationer och hoppusslingsansträngningar.

Ta Polstjärnan. Den stjärna som resten av himlen roterar runt. Visst, den är där, den pekar norrut, man ser den från norra halvklotet, allt det där vet vi. Men hur lätt är det egentligen att komma fram till när man är en frusen jägare som funderar på att uppfinna något slags "bostad"?

De allra flesta, kanske alla, folk som levde där de kunde se Polstjärnan har nåt slags historia om den och dess unika egenskap. De här människorna, som levde betydligt närmare svältdöden än du eller jag någonsin har gjort, tog sig tid att lägga märke till att bland alla de helt irrelevanta vita punkterna på himlen fanns det en som betedde sig annorlunda.

Jag betraktar mig själv som både smart och nyfiken, men det hade tagit ett jävla tag innan jag hade noterat en stillastående stjärna eller sett att himlen roterar. Det hade tagit ännu längre innan jag lyckades dra några vettiga slutsatser av det.

Så titta på hur mycket vi faktiskt har lyckats lista ut och var stolt över att vara människa. Tänk sen på hur mycket som finns kvar att lista ut.

Framtiden kommer att vara hur häftig som helst.

Världen är ett ontologiskt mysterium

Jag är - vilket de som spelat rollspel med mig förmodligen märkt - väldigt svag för det som tvtropes.org kallar för ett ontologiskt mysterium. Karaktärerna vaknar upp instängda på en mystisk plats. De vet inte var de är eller varför. I idealfallet vet de inte ens vilka de är. Historien följer deras försök att lista ut vad det är som pågår och ta sig därifrån.

Jag vet inte vad det är som jag finner så attraktivt med det. Det är bara något väldigt rent och simpelt och samtidigt kraftfullt. Du är här. Du minns ingenting. Kör! Verk som Fleep och The Cube fastnar i huvudet på mig och jag bryr mig lika mycket om mysteriet som stackaren som är fast i det.

Det finns dock en parallell som länge undgick mig, och som kanske är förklaringen. Det ontologiska mysteriet är i grunden en beskrivning av människans tillstånd. Världen är ett ontologiskt mysterium, och det bästa människan gör handlar om att lösa det.

Big Bang inträffade och våra naturlagar skapades. Oräkneliga år gick medan materia flög omkring och slogs samman i enlighet med dessa lagar. Stjärnor bildades, planeter bildades, varav en var vår. Den fick förutsättningar för liv, och liv uppstod. Arter dök upp, förändrades, och försvann. Jorden gick igenom era efter era, fas efter fas. Våra förfäder överlevde, frodades, gick igenom miljon efter miljon av år. Till slut uppnådde vi medvetenhet och en förmåga till abstrakt tänkande som visserligen inte är unik för oss men som vi tagit till helt nya nivåer.

Och vi vet inte ett dugg om vad som hänt innan. Vi "vaknar upp" i världen och ser den som den är. Har den alltid sett ut så? Länge trodde vi det, i den mån vi funderade över det. Men så började vi själva förändra den. Vi utvecklades, vi satte vår stämpel på världen. Ännu brydde vi oss inte särskilt mycket om att spara det vi gjorde för eftervärlden, vi var upptagna med att göra det. Och överleva.

Men allt eftersom tiden gick, desto mer intresserade blev vi av det som hänt före oss, och nu lägger vi mycket energi på att ta reda på vad som hände under vår arts tidiga år - och även under de allra flesta av dess senare. Det är bara den allra sista biten vi har bra koll på och till och med där är vi rätt luddiga.

Människan är karaktären som vaknar upp utan minsta bit kunskap, och tillbringar sin historia med att pussla ihop var hon är, hur hon har hamnat där, och hur världen runt henne fungerar. Massor med saker hände och lämnade ledtrådar innan hon dök upp. Dinosaurier och kometer och syrekatastrofer och supernovor och homo habilis hade alla en egen existens, och det enda vi kan göra är att pussla ihop det i efterhand.

Det tror jag är dragningskraften hos det ontologiska mysteriet. Det är den mänskliga existensen, destillerad.

Nationalitet i pressen

Häromdagen hörde jag två personer vara högljutt överens om att tidningarna alltid borde skriva ut brottslingars och misstänktas nationalitet. Orsaken till detta skulle vara att "om invandrare begår mycket fler brott än svenskar...". Var börjar man?

Om du aldrig har hört att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken, hur har du överlevt i en skolåda i tjugofem år? Det är ingen hemlighet, det är tvärtom något det tjatas enormt mycket om, normalt av människor som inte vet vad korrelation är för något, inte kan se bortom minsta gemensamma nämnaren och som aldrig funderat över att närmare tolka fenomenet i fråga. Detta är ingen ny uppenbarelse.

Och när det ska uppenbaras, då är det just så: genom statistik. Genom undersökningar, siffror, hårda fakta. Inte genom utslängda epitet i dagspressen, där varje läsare bekvämt och utan att anstränga hjärnan kan bekräfta sin egen uppfattning. Det är nämligen så människor fungerar. Vi har mycket lättare att ta till oss sådant som bekräftar det vi redan tror.

Så om en dumfan läser en massa brottsartiklar och läser ordet "invandrare" i vissa av dem så är det dem hen kommer att minnas, medan hen glatt glömmer bort dem som involverade en svensk gärningsman - om det ens skulle skrivas ut.

Det är därför vi bara ska ha med sånt som är relevant. Nationalitet och etnicitet är normalt inte intressantare än längd, vikt, frisyr eller huruvida personen föredrar Elvis eller Beatles. De sakerna ska förstås vara med när det är relevant. Kön, religion, yrke, alltihop ska in i artikeln, men bara när det faktiskt spelar roll. Inte när det bara är till för att bekräfta fördomarna hos trångsynta enfaldsmästare.

Vetenskapen kräver ingen tro

Emedan religion inte är något för mig så förstår jag i alla fall på något plan dragningskraften, vare sig det handlar om att övertyga sig själv om en väntande angenäm evighet, om att få en universummanual eller bara om gemenskap och flockbildning. Det jag har svårare att förstå är vetenskapsfientligheten som alltför ofta - långt ifrån alltid, och mer och mer sällan - följer med religionen. Om inte annat så finns hos vetenskapen en annan sorts universummanual, och om man nu avskyr den så kan man gå och föda fjorton barn i en gyttjepöl och se elva av dem dö innan de blivit vuxna.

Men varför skulle man avsky vetenskapen eller ens bara vara ljummen till den? Även om man är way into Jesus eller kristallterapi så borde man kunna se vad vetenskapen gjort för mänskligheten och inse vilken briljant uppfinning den är. Hur den är det som särskiljer mänskligheten.

Jag tror att det bokstavligt talat handlar om okunskap. Hur många gånger har jag inte haft diskussioner där fraser som "så kallat vetenskapligt" dykt upp, en fras som man inte kan tvinga över sina läppar om man vet vad vetenskap är? Så jag tror att alla dessa människor helt enkelt inte vet vad vetenskap är. Vad som skiljer den från andra former av kunskap. Hur vi vet att den är bättre.

Det är egentligen inte så knepigt att förstå hur det blir så. Mänskligheten har vid det här laget samlat ihop en gigantonorm mängd kunskap som bygger på sig själv i nivå efter nivå efter nivå. Det finns fält där man inte kan börja bidra förrän man är medelålders för så lång tid tar det att lära sig allt man först behöver veta. Det är omöjligt att vara universalgeni för det finns för mycket att känna till; man får vara glad om man kan bli hygglig inom ett område under en mänsklig livstid. Det är nästan ogenomträngligt.

Enstaka stycken kunskap kan verka totalt tagna ur luften och det kan verka som om vi ombes acceptera dem av tro och ingenting annat. Jag är rätt påläst för att vara en amatör, jag är rätt smart och intresserad, och jag kan ändå lista hur mycket som helst som jag inte vet. Hur vet vi vad Mars kärna består av? Vet inte. Hur vet vi vad Plancktemperaturen är? Vet inte.

Men jag accepterar dessa fakta när jag får dem från en trovärdig källa. Problemet är att utifrån ser det ut precis som när en duktig troende accepterar dogmer från sin präst. Det är kunskap serverad av auktoriteter och om man inte vet tillräckligt om vetenskap förstår man inte heller varför jag köper att Plancktemperaturen är cirka 1,4*10³² kelvin men inte att Jesus dog för våra synder och återuppstod på den tredje dagen.

Så här är, en gång för alla, skillnaden: Jag kan ta reda på hur vi vet att Plancktemperaturen är cirka 1,4*10³² kelvin. Jag kan kolla upp hur vi vet det, och om det är en kedja av upptäckter och experiment så kan jag ta reda på länk efter länk i kedjan, och även om jag tröttnar eller får slut på tid innan jag kommer fram så kommer jag aldrig att nå en punkt där svaret är att så är det bara och det måste man bara tro på.

Inom religionen, däremot, kommer den punkten på ett väldigt tidigt stadium. Det kan pratas en massa om böcker och filosofi och tankevärld och debatt, men grunden är grundlös tro som inte kan ifrågasättas. Och jag vet vad jag talar om, för jag har försökt. Jag har letat efter grunderna för dessa enorma företeelser som styrt så mycket av mänsklighetens historia. Jag har läst böcker och böcker om böcker och säkert någon bok om böcker om böcker, jag har frågat och undersökt och rotat, men fundamentet visade sig alltid vara: "så är det bara och det måste man bara tro på".

Det är skillnaden mellan vetenskap och religion. Hur mycket det än kan verka så, så kräver vetenskapen aldrig blind tro eller tanklöst förtroende för auktoriteter. Den finns tillgänglig för oss alla.

Inkludera, inte exkludera

Stockholm Pride har precis gått av stapeln och därför har det också varit veckans ämne på vecka 6. Jag ser på det ungefär som på gayikoner; som något som har behövts och fortfarande behövs, men det är fan så trist att det är så. Kampen är vunnen när Pride inte längre finns eftersom behovet är borta, när konceptet gay pride är onödigt eftersom gay shame har försvunnit. Det är väl inget vi kommer att få se i vår livstid men det måste vara det vi i slutändan siktar på.

Men det finns förstås människor som inte håller med och i stället ser det som sin uppgift att göra Pride och HBTQ-världen till något uteslutande och specifikt i stället för inklusivt och allmänt. Människor som nätverket Ofog (och redan namnvalet får larmklockorna att ringa) som bland annat tillbringade förra Stockholm Pride med att trakassera en paraddeltagare. Varför? Han är militär.

Här är alltså någon från den militära världen, där garderobsfaktorn måste vara väldigt hög, och som kommit ut och stolt över sig själv går i Prideparaden. Som visar att man kan vara soldat och bög samtidigt. Som utmanar stereotyper i stället för att bekräfta dem. Därför ska han mobbas. Jag ser inte distinktionen mellan Ofogs aktion och gaybashing.

De försvarar sig med att Pride är politiskt. Det håller jag med om. Gayrättigheter är en politisk fråga, och jag är inte helt okej med att poliser och militärer går i paraden i uniform, för då kan jag inte se hur vi kan hindra dem från att göra samma sak vid andra politiska aktiviteter, och jag vill verkligen inte se ett gäng uniformerade soldater i nästa nazistmarsch.

Det Ofog gör är att driva politiken långt bortom det Pride faktiskt handlar om. I deras värld är Pride något vänsterradikalt, antimilitärt, antipolisiärt, något som ingår i deras egen snäva världsbild och inte får existera utanför den. "Att jobba mot militarism och för hbtq-rättigheter är sammankopplat", säger de, och visst finns det en överlappning bland folk som gör det ena och det andra, men de existerar oproblematiskt utan varandra.

Man måste inte vara vänsterradikal för att man är bög, inte heller för att man är bögaktivist. Det är fullt möjligt att passa in gayrättigheter i sin högerpolitik, det har bara oftast inte sett ut så historiskt. Det finns gott om människor som gör det. Ska vi då utesluta dem och kämpa för att göra gayfrågan till något litet och specifikt, uttryckt i den politiska kanten, eller ska vi försöka lösa det här problemet en gång för alla och göra hbt-människor till självklara medlemmar av samhället?

Ofog väljer det förra och hävdar att det beror på att Försvarsmaktens deltagande hindrar andra från att delta, nämligen människor som flytt militärdiktaturer och därför inte klarar av att befinna sig på ungefär samma plats som militärer. Om de människorna finns - vilket jag tror på så fort jag hör ifrån dem i stället för deras självutnämnda förkämpar - så undrar jag hur vi bäst kan hjälpa dem. Är det genom att trakassera bort andra? Jag tror inte det.

När Ofog tvingar in sin smala politiska agenda i Pride så utesluter de många av dem vi behöver för att ha en chans att vinna kampen. Jag vill inte ha schemat dikterat av människor som låter som parodier på feminister ur Pär Ströms mardrömmar:

Militarism, som är den ideologi som försvarsmakten baserar sin verksamhet på, bygger på föreställningar om maskulinitet som kraftfull och aggressiv och femininitet som ödmjuk och passiv vilket reproducerar rådande normer om kön som försvårar för hbtq-personer att leva öppna och fria liv.

Läs det där och säg sen att ett "missiler är onda eftersom de är penisformade" inte hade passat in. Det är inte så här vi kommer nånvart.

Jag vill ha med poliser och militärer i Pride. Jag vill ha med politiker, företagsledare, ziljonärer och utfattiga, taxichaufförer och IT-konsulter, industridesigners och arbetslösa, fribrottare och luftgitarrister, vita och svarta och gula och röda och bruna. För helt oavsett vilka vi är och hur vi vill att samhället ska fungera så borde vi kunna enas om att det i alla fall inte ska spela någon roll vem man råkar bli förälskad i.

Den vita konstarten

När The Hunger Games kom flippade folk över att svarta karaktärer spelades av svarta skådespelare. Vita människor vill hellre - all else equal - se filmer med vita skådespelare än filmer med svarta skådespelare. En svart manlig huvudperson kan inte paras med en svart kvinna för då vill många inte se filmen och han kan inte paras med en vit kvinna för då är det rasblandning, så man väljer en kvinna som är för mörk för att vara vit but not too black. Svarta skådespelare får biroller, dör i skräckfilmer, är comic relief och kan som bäst vara visa magiska negrer.

Därför kunde inte The Help faktiskt handla om de svarta tjänstekvinnor som den låtsades handla om. Därför är det hiphoproboten Jazz som dör i Transformers; det går bortom alla artgränser.

Det är möjligt för en svart skådespelare att slå sig ur det här, men bara om han heter Will Smith eller möjligen Eddie Murphy. Man kan tycka att Smiths framgångar borde ha banat väg, men det har inte hänt. Jag tror det är "våran neger"-syndromet; Will Smith har lyckats bli alla amerikanska vitingars egen neger. Hur blev han det? Genom att regissören Roland Emmerich krävde att han skulle få huvudrollen i Independence Day, filmen som gjorde honom till ett världsnamn. Utan vitingen Emmerichs stöd hade han kanske aldrig blivit storstjärna.

Man kunde hoppas att det var förstockade gamla slipsnissar till filmdirektörer som trodde att det var så här och därmed blockerade svarta skådespelare, men så är det alltså inte. Det är på riktigt. Vita - åtminstone amerikanska vita - ser helt enkelt inte svart film, och svart film är allt med för många svarta skådespelare.

Frågan är varför det är så här. Standardförklaringen brukar ligga i människans "naturliga" xenofobi, att vi vill se dem som liknar oss, men det förklarar inte varför mina hetaste drömmar involverar Uhura från Mirror Mirror-universum. Jag tror snarare att det är ett cirkelresonemang och en självuppfyllande profetia.

Om det är jordbävning i Burma och femtusen burmeser dör, då nämns det i förbifarten i svensk media. Om det är jordbävning i Burma och två svenskar råkar finnas bland de femtusen döda, då är det stor nyhet. Jag har bitchat om detta tidigare och inte ändrat mig: detta är ingen naturlag. Om svensk media blåste upp den första jordbävningen lika hårt som den andra, då skulle folk bry sig.

Massmedia bestämmer vad vi tänker på i mycket större utsträckning än vi vill tänka på (vilket för övrigt är en bidragande orsak till att jag blir förbannad så fort jag passerar en löpsedel, men det får bli ett annat inlägg om det). Om vi ser något dagligen, då är det normalt. Att vi inte får svarta actionhjältar som inte heter Will Smith beror alltså på att vi inte får svarta actionhjältar som inte heter Will Smith.

Men om filmbolagen bara tog en risk var en gång var och behandlade svarta skådespelare på samma sätt som de behandlar vita, så skulle problemet försvinna. Man blir inte av med fördomar genom att inkorporera och acceptera dem.

Världen behöver diskare

Ultima Thule, den svenska nittiotalsrasismens husband, ska sluta spela. Sverigedemokraterna sitter i riksdagen så kampen är vunnen och de behöver inte fortsätta. Bara det uttalandet har typ sju nivåer att prata om, men det jag fäster mig vid är detta citat från frontmannen Jan Thörnblom:

Den vänster som fanns omkring mig när jag växte upp inspirerade mig aldrig. Då kommer man in på det där med internationalism och allt åt alla. Jaha? Och vem ska diska då? Det blir som i studentkorridorerna. Ingen diskar.

Jag har läst de här meningarna säkert ett dussin gånger och försökt komma fram till en annan tolkning än den som först dök upp i huvudet på mig. Mitt bästa resultat går ut på att "internationalism" och "allt åt alla" inte har med varandra att göra utan bara råkade nämnas ihop, men jag tror inte att det är så.

Så vad menar han? Jag lyckas inte komma fram till något annat än att det måste finnas nån som är längst ner och gör skitjobbet, någon som diskar. Och det går inte ihop med internationalism, för där vill man lyfta upp alla länder till samma välstånd som vårt, och då finns det ingen kvar som är längst ner och gör skitjobbet. Diskar.

Med andra ord: vi måste ha fattiga, skitiga, svältande länder i världen, så att det finns någon som arbetar ihop till den rika världens välstånd. Jag antar att det finns ganska många som tycker det, vare sig de har formulerat det för sig själva eller det bara är den enda följden av deras handlingar, men jag vet inte om jag någonsin hört det uttryckt förr.