Förutsägbarhet och oförutsägbarhet

En av de genomgående egenskaperna hos fiktion är förutsägbarhet. Visst, vi tror gärna att det vi ser eller läser är spännande och att vi inte har en aning om vad som ska hända härnäst, men vi vet mycket väl att Schwarzenegger kommer att skjuta skiten ur skurkarna, att Sherlock Holmes kommer att lösa mordgåtan och att Luke Skywalker kommer att spränga Dödsstjärnan. Det vore en överraskning om hans X-Wing sköts ner precis i början av attacken, basen på Yavin blåstes till vad det nu finns för helvete i en galax långt långt borta och upproret dog ut. Den filmen hade nog inte slagit något vidare med det slutet.

I de fall där vi verkligen blir överraskade av ett slut har berättelsen tidigare gjort klart att vi ska förvänta oss något oförutsägbart. Man håller sig borta från klichéer och gamla traditioner, och därmed informerar man läsaren om att det här inte är ett vanligt hjärnuppmjukningsverk. I de flesta fall är läsaren hur som helst varnad från början och vet mycket väl att det är något highbrow han sänker ner sig i.

Författarens grundproblem är därmed att han på något sätt måste få berättelsen att verka oförutsägbar samtidigt som den i möjligaste mån är förutsägbar. Detaljerna måste skifta och överraska medan den stora bilden troget följer mönstret. Luke Skywalker hör Obi-Wans röst under den sista attacken. Sherlock Holmes håller sin slutsats för sig själv tills det är dags för det stora avslöjandet, och vi ser hans äventyr genom den dummare Watsons ögon. Schwarzenegger mördar sina sista motståndare på klart okonventionella sätt. Vi vill inte veta exakt vad som ska hända, men gärna ungefär.

Det är därför lustigt att vi inom ett annat område vill ha det precis tvärtom. Jag pratar om sport. För mig som ickesportfan är det egalt vem som vinner och förlorar; när jag tittar på sport är det för att det är coolt att se människor som är bra på det de gör, särskilt om det är något som jag inte kan göra alls. För människor som faktiskt gillar sport hänger allt på resultatet, och det är oförutsägbart. Vi vet att vi kommer att få se folk som springer, hoppar, kastar och sparkar, men vi har inte en aning om hur bra det kommer att gå för dem. Inte ens när Veberöd möter Göteborg eller Vitryssland Sverige är utgången given på förhand. Märkliga saker händer.

Min sedvanliga förmåga att spinna teorier jag i alla fall själv finner övertygande faller här samman. Orsaken till att sporten ibland är så vansinnigt spännande - när det hänger på slutsekunderna i en sammandrabbning mellan de bästa i världen och alla våra hopp står till en liten grupp människor som är eliten i sitt gebit - är att den kan göra en besviken. Ibland förlorar favoritlaget. Ibland gör de en riktigt usel match. Om vi visste att de skulle vinna, bara inte exakt hur, skulle sporten vara grå och tråkig.

Så varför vill vi ha det på ett sätt i litteraturen och på ett annat sätt i sporten? Är det för att vi har vant oss vid att litteraturen är förutsägbar medan sporten alltid har varit vild och otämjd? Skulle vi i själva verket kunna älska en skönlitteratur som var lika oförutsägbar som sporten, men vi har lärt oss att vissa saker ska hända när vi öppnar en bok och andra ska hända när vi sätter oss framför en fotbollsmatch?

Klara regler

Jag är inte den som glorifierar det förflutna, särskilt inte nu när framtiden är mindre än 36 timmar bort, men det tycks mig ibland som om gångna tider hade sina poänger bland all ojämlikhet och okunskap.

Något som har irriterat mig sen jag var för liten för att förstå vad det var som irriterade mig är att det finns regler som ingen berättar men som man absolut inte får lov att bryta. Varje grupp människor med fler medlemmar än två verkar utveckla ett socialt regelverk som till varje pris hålls hemligt såvida ingen bryter mot det. Då är delinkventen inte bara en obehaglig individ utan direkt efterbliven som inte själv räknade ut att han inte borde bete sig på det viset.

Låt mig ta ett osedvanligt konkret exempel. Jag spelar titt som tätt Betapet. När motståndaren där gör en rullning (använder alla sina bokstäver) är det tydligen kutym att gratulera. Jag hade naturligtvis lagt märke till att mina motståndare ofta gratulerade när jag rullade och jag gjorde det själv också när det var en rullning som berodde på skicklighet (rätt ofta är de enbart tur; jag gratulerar hellre för ett snyggt ord) men det var inte förrän en motståndare surade ur för att jag inte gratulerade som jag insåg att det fanns en regel om saken.

Jag försöker inte verka dummare än jag är, men jag undrar verkligen hur det är tänkt att man ska veta sånt. Seder och bruk finns inte nerskrivna någonstans utan man måste plocka upp dem genom osmos, och om man har otillräckligt permeabla membran blir man utskälld.

Det riktigt fascinerande är hastigheten. Grupper som Betapetspelare hinner inte existera mer än minus två minuter innan de utvecklat komplicerade, hemliga regelverk som endast miffon i världsklass drömmer om att bryta mot.

Det är här vi kommer in på det förflutnas få fördelar. De hade minst lika komplexa regler som vi, men i min erkända okunskap hävdar jag att de i alla fall var välkända. Om man inte fick vända ryggen mot ett kungligt porträtt så fick man vid Gud lära sig det på ett tidigt stadium. Om man måste bära pantalonger på salongerna så gjordes det tydligt.

Man hade sin plats. Man hade sin roll. Man visste vad som förväntades av en och vad som var förbjudet. Om man helt saknade rättigheter så var det i alla fall något man informerades om. Det är trist att det enda det användes till var att bredda sociala klyftor och hålla de uppnosiga arbetarna i gyttjan, för i övrigt låter det som en rätt hygglig situation för såna som jag.

Kunglig konfekt

Hans Majestät Konungen Carl XVI Gustaf höll i dag sitt traditionella jultal, vilket är en utmärkt ursäkt för ett blogginlägg. Denne man och systemet han representerar är nämligen ett mycket bisarrt inslag i det Sverige jag annars älskar så mycket även om det råkat producera Jimmie Åkesson.

Jag antar att det inte är nödvändigt att slösa ord på att förklara varför det är mycket märkligt att i ett annars demokratiskt land ha en statschef som fötts till sin ställning. Att hans uppgifter enbart är ceremoniella är i mina ögon inte mycket till förmildrande omständighet, då det betyder att vi skulle kunna göra oss av med honom helt och hållet.

Annars är ju ett av de rojalistiska argumenten att vi utan kungen skulle behöva någon annan, lika dyr, till att göra det han gör. Tydligen sitter det hårt i många skallar att en stat måste ha en chef som faktiskt gör nånting och en chef som bara är en galjonsfigur. Sant, många stater har det så, men inte alla. USA verkar klara sig bra utan en låtsasboss vars enda uppgift är att klippa band och skaka händer. De har i stället för vana att skicka presidenten själv eller andra rediga högdjur när det är dags för den sortens aktiviteter och även om det finns en del man kan invända mot USA så är inte kungabristen att beskylla för det.

Även om man accepterar monarkins inneboende besynnerlighet så måste den svenska modellens idiosynkrasier orsaka ett och annat höjt ögonbryn. Vi pratar här om en familj som på grund av sitt blod:

1. Har immunitet mot brottsanklagelser

2. Får betalt med skattemedel oavsett om de gör något eller inte

3. Har annat lagskydd än andra medborgare

Men samtidigt:

1. Inte får uttrycka politiska åsikter

2. Saknar religionsfrihet

3. Inte får gifta sig med vem de vill

Kungafamiljen, som i teorin ska representera det svenska folket, är själva en spegelbild av oss. De rättigheter som vi håller för viktigast saknar de, och rättigheterna de har placerar dem permanent i en helt annan kategori än Olle Svensson.

När man påpekar det ovanstående, eller nöjer sig med att offentligt notera att den nuvarande tronsittaren inte är den skarpaste spaden i ladan, brukar den lokale rojalisten säga att han bryr sig föga om det där då kungafamiljen genom att marknadsföra Sverige skeppar hit otaliga miljarder av valfri valuta. Några bevis för det erbjuds aldrig utan det framförs som ett axiom.

Jag är inte så förtjust i axiom utanför matematiken. Jag vet att det vore knepigt att genomföra en kontrollerad dubbelblind studie av monarkins inverkan på Sverige, men vi kan jämföra oss med andra länder. Tyskland och Frankrike saknar kungafamiljer medan Storbritannien och Spanien håller sig med sådana, och om det finns någon större skillnad på deras utrikiska företagande så har den förbigått mig. USA har ingen kung, Thailand har en. Indien har ingen, Lesotho har en. Jag ser inte mönstret.

I själva verket gör kungen förmodligen ingen större skada, frånsett pengarna han subtraherar från statskassan, men jag behöver en rätt ordentlig näve bevis innan jag accepterar att en hög utländska potentater köper telefoner från Ericsson för att Carl XVI Gustaf visade nyllet i deras land.

Jag får väl också prata om det

Det har pratats om det de senaste dagarna och om du inte vet vad det är det pratas om så har jag hittat någon som är ännu mer avskärmad från verkligheten än jag, så tack så mycket för det, det känns bra. Vi mutanter har föga egna erfarenheter på området så det som slår mig när jag läser vad det pratas om är den otroliga bredden på upplevelserna som samlas under detta paraply.

Det här befinner sig till exempel inte i närheten av någon gråzon och det är inte sex-by-surprise, vad det nu är man menar med den bisarra termen. Händelsen hon beskriver är en våldtäkt. Tydligt och klart, inget snack om saken, en våldtäkt, en sådan händelse som ordet våldtäkt är till för att beskriva. Den historien hör inte hemma i närheten av övergrepp som man kanske inte har kallat övergrepp men nu ska vi börja.

Å andra sidan har vi Lisa Magnusson. Det enda som antyder att hennes historia kan klassas som ett övergrepp är att hon är övertygad om att killen i fråga visste om att han gick för långt, detta trots att han aldrig förstod varför hon inte ville träffa honom längre, vilket rätt tydligt pekar på att han inte visste. Eftersom hon aldrig sa något vare sig under tiden eller efteråt så vet han fortfarande inte, om han nu inte råkar läsa hennes spalt och förstå vem den handlar om.

Eftersom exakt samma handling kan vara enormt behaglig och vidrigt motbjudande har jag ofta undrat hur det är tänkt att man ska veta säkert, och svaret brukar bli något i stil med "det vet alla, alla har den känslan, det är jag helt övertygad om". Det är inget annat än den mänskliga tendensen att utgå ifrån att alla andra människor är telepater. Jag lider av samma åkomma själv, men hur man kan leva tjugo konsekutiva år på den här planeten utan att inse att det faktiskt inte är så är oförståeligt.

Det som är uppenbart för en är inte uppenbart för en annan, särskilt inte när det handlar om interpersonella trevanden i en ännu odefinierad relation. Jag tycker också att det är helt obegripligt att alla inte tycker och tänker och förstår precis som jag, men nu är det en gång så och något man måste leva med om man inte ska hoppa framför en buss.

Prata om det, för Guds skull. Men särskilt när det händer.

Något smart

Jo, jag hade ju läst något smart också. Till allas förvåning kom det från Aftonbladet, där en ledarkrönika nämner att man inte har lyckats bevisa att terrorister är knäppare än vi andra. Det är förmodligen rätt många som tycker att det är en väldigt obehaglig tanke, men det är en av de saker som vi måste fatta för att kunna bekämpa eländet. Man vill gärna tro att någon som spränger oskyldiga är väsensskild från en själv och lätt att upptäcka när han sitter dold under en svart huva och mumlar om tangodansande sköldpaddor, men så är det inte.

För att citera huvudpersonen i en av mina favoritfilmer: "Psychopaths kill for no reason. I kill for money. It's a job... that didn't sound right." Om man dödar för att grannens hund säger åt en att göra det, eller för att ett liv utan slumpmässiga mord är för tråkigt, eller för att man bara vill ligga med egenhändigt skapade lik, då är man inte riktigt klok. Om man dödar för att man ärligt tror att universums härskare - med makt över liv och död och kapacitet att styra över huruvida man nuppar sjuttiotvå jungfrur i Jannah eller dricker kokande vatten i Jahannam - vill att man ska göra det, då är man visserligen ett sanslöst pucko men inte galen.

Det är fullt rationellt att döda när man har en vettig anledning. Huruvida pengar är en tillräckligt god anledning lämnar jag åt hoppfulla hitmen att avgöra, men vi kan i alla fall vara överens om att en ärlig religiös övertygelse räcker. Jag skulle döda om jag måste och kom fram till att det var rätt, och det skulle varenda en av mina läsare också, förmodligen inklusive dem som sitter och skakar på huvudet nu.

Vi ska därför inte tro att vi kommer åt människor som Taimour Abdulwahab genom att speja efter psykopati. Han är inte ett problem som kan lösas med Zoloft. Problemet var inte att han inte fattade att Sverige är fantastiskt, utan att han inte höll med om det.

Vi kan bara vinna genom att vara så fantastiska vi över huvud taget kan. Visa att vi är bäst och fortsätter vara det även när vi blir skakade och rädda. Kort sagt, visa att vårt system fungerar. För det gör det.

Något dumt

Jag ska inte skriva en massa om självmordsbombaren, den biten sköter pressen, men nu råkade jag läsa något dumt och något smart om honom och om den här bloggen inte är till för att jag ska prata vitt och brett om vad jag vill så har jag missuppfattat något grundläggande.

Vi börjar med det dumma, som förekom i gårdagens Metro. En enastående artikel frågar hur Taimour Abdulwahab rimligen kunde undkomma Säpos listor över misstänkta muslimer, trots att följande varningssignaler fanns:

Han bodde i Luton. Behöver detta kommenteras? Tydligen är Luton ett "drivhus för islamistiska extremister med kopplingar till al-Qaida". Även om vi bortser från att al-Qaida i praktiken inte existerar betyder detta alltså att en adress i Luton i sig är misstänkt. Jag förmodar att det är likadant med Malmö och därmed tycker Metro alltså att jag bör registreras av Säpo.

Han kastades ut ur Islamic Center. Ja, det är han säkert ensam om. De enda som någonsin lämnar religiösa organisationer är de som är två dåliga morgnar från att spränga sig själva i luften mitt under värsta julhandeln, eftersom religiösa brukar vara så toleranta mot medlemmar med avvikande åsikter och trosuppfattningar.

Han har varit i Jordanien, kanske även i Irak och/eller Jemen. I dessa länder finns det träningsläger för terrorister. Alltså måste man vara terrorist för att åka dit. Jag ser inget fel med den logiken.

Han uttryckte extrema åsikter på sin Facebooksida. På min Facebooksida skrev jag för inte så länge sen att jag planerade att köpa ett bältdjur. Det har jag inte gjort.

Han måste ha haft hjälp av minst tre personer. Jag vet inte hur inkompetenta de var alla fyra med tanke på hur dåligt attentatet gick, men det Metro säger här är alltså att om man behövde hjälp att göra något så borde man ha misstänkts innan man gjorde det. Jag antar att det de menar är att han måste ha umgåtts med andra islamister, och vi vet ju hur det är med såna som har sociala band till människor som delar deras religion och politiska ståndpunkter. Terrorister, hela bunten.

Säpo kan omöjligt vinna. Vi vill inte att de ska syssla med åsiktsregistrering och bevakning, men de får fan inte missa en enda potentiell terrorist heller. Om de inte hade koll på en bombmakare har de gjort fel. Om de håller koll på folk som inte visar sig vara bombmakare har de gjort fel. Om de hade koll på en bombmakare men han ändå lyckades spränga en bomb har de gjort fel. Det måste vara rätt bekvämt att sitta på en redaktion och veta att man kan skriva en upprörd artikel oavsett vad som händer.

Mina inlägg blir alltid längre än jag hade tänkt. Fortsättning följer i morgon.

Nu ska vi inte bli korkade

Sverige har alltså fått sig en självmordsbombare. Som tur var lyckades han bara döda sig själv och nu gäller det att se till så att vi inte gör hans jobb åt honom, så som många andra länder har gjort. Vi ska inte göra en USA. Det är mycket viktigt att vi inte blir korkade.

Ingenting har nämligen förändrats. Vi har alltid, precis som alla andra länder i världen, löpt risken att någon fåne skulle hänga på sig hemgjorda bomber och försöka ha ihjäl några slumpmässigt utvalda medlemmar av vårt samhälle. Nu har det hänt. Det kanske händer igen, det kanske inte händer igen, men oavsett vilket ska vi fortsätta precis som vi alltid har gjort.

Vi ska inte inbilla oss att världen är farligare i dag än den var i fredags. Vi ska inte inbilla oss att varenda muslim bygger rörbomber hemma i köket och drömmer om blod och explosioner. Framför allt ska vi inte inbilla oss att vi kan rädda vårt samhälle genom att förstöra det själva.

Inga löjligt överdrivna säkerhetsåtgärder som ändå inte gör någon nytta. Inga förföljelser eller uppblåsta registreringsförfaranden vars enda effekt är att göra människor förbannade. Sverige ska fortsätta vara öppet och fritt. Annars gör vi terroristernas jobb åt dem.

Jag skrev nyligen om att jag älskar Sverige. En del av det jag älskar med det här landet är att vi - faktiskt - tar det mesta med ro. När vi får en könsneutral äktenskapslag märks det knappt medan andra länder skriker och spränger och åberopar sagofigurer. Jag hoppas bara att vi kan ta detta med samma ro, för annars kan vi lika gärna ge rikets nycklar till första bästa kaftanbärande bombkastare.

Behåll perspektivet. Det är en man, som misslyckades. Det finns fler som han, absolut. De har alltid funnits, men hittills har de inte gjort mycket. Fundera på varför, och hur vi kan få det att förbli så.