En vanlig invändning mot konsekventialismen, som dök upp även i kommentarerna i denna blogg, gäller att den bedömer handlingar utan att ta hänsyn till deras avsikter. Jag ser inte vad problemet är med detta. Låt oss ta ett klassiskt exempel.
En man har en fru vars sjukdom gör henne handikappad. Han försöker mörda henne genom förgiftning men är inte vad man skulle kalla en mästarkemist, så han ger henne fel dos av fel gift och som genom ett mirakel botas hennes sjukdom.
Som det visade sig har han utfört en god handling, en handling som orsakar mer lycka än lidande, en handling som vi med full kunskap om konsekvenserna bör uppmuntra och i största allmänhet utföra fler av. Detta ändrar naturligtvis inte att han är en farlig satans mördare och bör behandlas precis som alla andra farliga satans mördare. Det ger bra konsekvenser att ingripa mot människor som försöker mörda oskyldiga, så det tycker jag att vi ska göra oavsett om de lyckas eller inte.
Man kan även tänka sig motsatsen: han försöker ge sin fru medicin men gör ett så grovt misstag att hon i stället dör. Som det visade sig var det en ond handling, en han borde ha undvikit om han haft full kunskap om dess konsekvenser. Det innebär inte att han borde åtalas för mord.
Av samma anledning har jag väldiga problem med att mordförsök betraktas som ett separat och mildare brott än mord. Vårt samhälle ger straffreduktion för klantighet, vilket jag inte kan se meningen med så länge vi fortsätter låtsas att kriminalvårdens syfte är att avskräcka och rehabilitera.
4 kommentarer:
Har också reflekterat över det där med mord/-försök. Finns ju fler såna exempel i rättssystemet, och det är riktigt sjukt faktiskt.
Jahapp, det var alltså jag ovanför.
Finns det fler exempel? Kan man dömas för rånförsök, våldtäktsförsök etc?
Japp. Däremot tror jag det är mordbrand även om ingen dog, så det är ju inte helt genomgående tydligen.
Skicka en kommentar