I dag gav jag upp

Jag är den förste att erkänna att den här bloggen inte har ett vidare bra namn. Den biten blev nerprioriterad under skapelseprocessen till förmån för viktigare saker, som att få igång eländet utan dröjsmål. Därför har titeln sällan koppling till vad jag faktiskt skriver om, men i dag tänkte jag i alla fall låtsa en sådan koppling.

I dag gav jag nämligen upp. Angående vad, undrar varenda trogen läsare. Diverse dramatiska möjligheter flyter säkert redan runt i era kokande kranier. Tyvärr är sanningen bra mycket mer prosaisk och mindre omvälvande än det ni själva kan komma på. Det är nämligen så att jag, efter en lång och lysande karriär av att vägra, nu skriver detta på ett tangentbord med Windows-tangenter.

Jag hatade dem när de kom. Jag har hatat dem oavbrutet sen dess, liksom jag hatar allting annat som är i vägen utan att fylla en funktion som uppväger besväret, och eftersom Windows-tangenter helt saknar funktion kvalar de med bravur in i den gruppen.

Jag hatade dem så intensivt att jag samlade på mig Windows-tangentlösa tangentbord så att jag skulle ha för årtionden framöver, och bara byta ut varje utslitet tangentbord mot ett sparat. De har inte tagit slut - tvärtom - men de är allihop PS/2. Min nya dator, panikinköpt då min gamla la sig ner och dog, har inga PS/2-kontakter. Den käcka PS/2-USB-adapter jag köpte vägrade göra sitt jobb. Till slut fanns det bara en sak att göra, så i dag knallade jag iväg till en lördagsöppen datorbutik och här sitter jag nu och knattrar. En epok har gått i graven, men jag höll ut jävligt länge.

Nå, jag har i alla fall fortfarande aldrig betalat för en mobiltelefon (arv eller gåvor, varenda en jag ägt) så alla mina ideal ligger inte och kallnar i grunda gravar. Alltid något att vara stolt över.

Nej, det här är inte det djupaste inlägget nånsin. De kan inte vara stjärnor allihop.