Ingen vill växa upp

Jag är trettiotvå år. Jag är singel, bor i en tvåa och har inga barn. Jag jobbar natt, primärt för att det låter mig upprätthålla en hygglig livsstil utan att jobba särskilt mycket. Jag spelar nördspel på min fritid. För femton år sedan kändes det helt bisarrt att de fyra meningarna skulle kunna följa varandra. När min far var i min ålder hade han fru, tre barn, heltidsjobb, radhus i en förort, bil och amorteringar, och det var bara fruns hundskräck som hindrade honom från att ha en schäfer. Jag har inte ens körkort, och tanken på att ha barn är lika främmande nu som när jag var tolv. Om något är den mer främmande nu, för nu har jag något slags aning om vad det innebär.

Och allt det här är inte ens konstigt, för det är inte bara jag, och jag är inte den förste som lägger märke till det. En hel generation vägrar växa upp. Vi ska bli idoler, artister och filmstjärnor, inte ha stabila jobb och uppfostra vettiga familjer. Gör vi i alla fall det senare så är vi besvikna och frågar oss hela tiden om vi inte skulle bli något större. Större än att vara en bra förälder? Det är fan få förunnat det.

Varför är det så här? Jag anser att det är våra föräldrars fel, för det är en annan sak min generation gillar: att skylla på våra föräldrar. Men om vi ska söka en faktor i stället för tusen sinom tusen, så skyller jag i stället på Elvis Presley. Ja, den Elvis. Silverkostym, gitarr, Blue Suede Shoes, Priscilla, dödsorsak överdos ostburgare. Kanske inte Elvis som person - någon annan hade dykt upp och gjort vad han gjorde om han inte hade gjort det först - utan fenomenet Elvis, och tidsandan som födde det.

Min generations föräldrar, som växte upp på 50- och 60-talen, var den första generation som hade en ungdom värd att tala om. Innan dess fanns inte tonåringar som grupp. Man gick direkt från att vara barn till att vara vuxen. Sedan hände något, och jag har valt Elvis som symbol för det.

Så varför är det inte min generations föräldrar som är ett gäng deadbeatslackers? För att förändring tar tid. De hade fortfarande tillräckligt med råg i ryggen, jord under naglarna och salt i skalpen för att klippa sig och skaffa sig ett jobb. Men en sak ville de inte göra, och det var att bli gamla. Där gick gränsen. Och därför fick deras barn inte lov att växa upp, för har man vuxna barn så är man gammal.

Jag menar, jag älskar min mor, men söte vite Kristus vad hon kan dalta med mig. Hur man än definierar "vuxen" så var det ett stycke över ett decennium sen jag kunde börja kalla mig det utan att skämmas, men det skulle man inte kunna tro. Jag har svårt att tänka mig att min farmor betedde sig så kring 1980.

Det som gör det här fenomenet så starkt och genomträngande är dock den sedvanliga drivkraften: pengar. Tonåringar/ungdomar/slackers gillar lyxvaror. De köper dyra kläder och smycken, de går ut och dansar och super hejdlöst, de åker på skidresor och super ännu hårdare. De har inte barn och familjer och hus och pensionsfonder att lägga alla sina pengar på. Detta passar naturligtvis tillverkarna av kläder, smycken och sprit väldigt väl, så de gör sitt bästa för att hålla igång den ungdomskult som jag inte minns början på. Det är coolt att vara ung, det är bra att vara ung, man måste vara snygg och häftig och framför allt ung. En rynka är en katastrof, gamlingar ska förvaras någonstans där man slipper se dem, och jag kommer aldrig att bli gammal utan vara ung i evighet, till och med när jag är femtiotvå och skallig och hänger på nattklubbar med nittonåringar som skrattar åt mig bakom min rygg.

Därför är frågan om vi någonsin kommer att bli av med eländet, eller om vi är dömda till en värld full av övervintrade snorungar och sönderopererade bimbos i evighet, amen. För kultmaskinen är kraftfull. Vi går på det allihop. Jag sitter här och tror att det häftigaste som finns är att vara ung, trots att jag precis har skrivit några hundra ord om hur jävligt det är att folk tror det. Men det är lugnt, för det är ungdomligt att vara ologisk.