Viljestyrka finns inte

Jag har en arbetskamrat. Jag har faktiskt en hel hög, men det är bara en som är relevant just nu. Han gick ner en hel del i vikt, och sen gick han upp alltihop igen och mer därtill. När vi pratade om det sa han att han hade lärt sig precis vad som krävdes för att han skulle hålla vikten nere, och det var helt enkelt inte värt det. Då hade han hellre vikten och levde som han ville. Det var något av det vettigaste jag hade hört på länge. Önskar att fler människor vore så ärliga mot sig själva och andra.

Jag har en bror. Jag har faktiskt två, men det är bara en som är relevant just nu. Han hörde ovan nämnda historia och sa att det bara var en ursäkt. En ursäkt för vad, undrade jag. Jo, en ursäkt för att han inte hade viljestyrka nog.

Det uttalandet gnagde mig en hel del, och jag tror att jag till slut lyckats formulera varför. Det är för att det är helt och hållet, hundraprocentigt fel. Hundraåttio grader från sanningen. Kanske inte det mest felaktiga jag någonsin hört, men det är i så fall bara för att mänskligheten är så otroligt skicklig på att ha fel. I vilket rimligt universum som helst hade det utan vidare kvalat in på topp fem över felaktigheter, men vi lever i ett absurt universum och jag får därför nöja mig med att säga att det var helfel.

Detta att det inte är värt det är just sanningen. Vi tar alla beslut baserade på förväntningar, erfarenhet, känslor, logik och avvägningar. Om man, för att fortsätta med viktexemplet, går ner eller upp signifikant i vikt - utan att vara sjuk eller ha något annat rimligt förfall - så är det för att man har tagit beslut som gör att det händer.

Viljestyrka, däremot, är ursäkten. Det är det folk använder för att förklara bort att de gör sånt de inte borde, eller inte gör sånt de borde. Feta människor tittar på människor som är smala för att de inte vräker i sig godis, och de tänker "Tänk om jag hade sån viljestyrka, då skulle jag också kunna vara smal", och så vräker de i sig lite godis till. Min arbetskamrat är en av de få som är helt ärliga och säger som det är - det är inte värt det. Om man lever i en obehaglig men frånkomlig situation har man, oftast omedvetet, tagit precis samma beslut, men de flesta gömmer det bakom tusentals olika ursäkter, varav konceptet viljestyrka är en.

Viljestyrka är inte bara en ursäkt, utan en myt också. Om man inte är mentalsjuk eller förståndshandikappad eller ett litet barn, så finns inte viljestyrka. Det enda som finns är att man bestämmer sig för att göra något, och så gör man det. Framgångsprocenten är hundra. Man kan inte misslyckas.

Givetvis har vi alla gjort saker vi ångrat. Saker vi inte borde. Saker vi efteråt knappt kunde tro att vi gjorde. Det har jag i alla fall. Men varenda jävla gång var det jag som tog det beslutet, hur dumt det än verkade i efterhand. Det har aldrig hänt att min mytiska viljestyrka plötsligt spruckit och fått mig att trycka i mig chips. Om detta händer någon annan så rekommenderar jag vård, för okontrollerbar chipskonsumtion bara måste vara ett symptom på någonting. Det kanske rentav finns en avhandling där någonstans.

Därmed inte sagt att det inte är jobbigt att göra rätt, att göra sådant som andra hävdar kräver viljestyrka. Det är hur drygt som helst att sluta supa eller sluta knarka eller sluta proppa i sig onyttig mat eller börja träna regelbundet, men det är inte svårt. Det är bara att göra det. Det är jobbigt och jävligt och plågsamt, men det är bara att göra det. Man kan välja.

Det vill säga, man kan välja i den utsträckning som fri vilja finns. Och fri vilja finns inte. Men det här inlägget är långt nog, så det ämnet får vänta till en annan dag.