Jo, de är kassa

För er som missat det så är filmtipset.se en briljant internetsida där man betygsätter filmer och därmed får tips på vilka filmer man kan tänkas gilla. Den är faktiskt riktigt bra på att förutspå vad jag kommer att tycka om en film (även om den har en och annan tokmiss på meritlistan) och har även andra kul features, som listan över ens mest avvikande betyg. Varje gång jag tar mig en titt där förvånas jag över vilka sjukt dåliga filmer som alla andra överskattar så brutalt.

Feta spoilers framöver, men det är ju per definition dåliga filmer som spoilas, så det gör väl inte så mycket.

Signs. Först och främst: jag har ingenting emot M. Night Shyamalans filmer, rent generellt. Jag gillade Sixth Sense, Unbreakable och till och med The Village och Lady in the Water, som det har blivit trendigt att avsky. Signs, däremot, är ett stort stycke skit. Jag gjorde misstaget att se den på bio och tillbringade de timmarna med att dra slutsatsen att det här var Shyamalans långfinger till hela filmbranschen, hans sätt att se hur mycket trams han kunde komma undan med bara för att han hade gjort ett par framgångsrika filmer. Svaret? En hel del.

Vi börjar med Mel Gibsons karaktär: en präst som tappat tron. Redan där är slutet på filmen plågsamt uppenbart. Sen har vi de stenkorkade rymdvarelserna som väljer ett invadera en planet där det vanligaste ämnet är en vansinnesstark frätande syra. De har även tekniken till att färdas mellan stjärnorna, men inte tekniken som krävs för att bryta ner en trädörr. Deras onda plan är att knalla runt på nätterna och göra konstiga ljud. Familjen är inte klipskare; när en fientlig rymdvarelse står i deras vardagsrum, en av dem är en före detta baseballspelare och det hänger ett baseballträ på väggen behöver de gudomlig inspiration för att komma på den genialiska idén att klippa till rymdvarelsen med baseballträt.

Det dummaste av allt är nog att en liten lantby i Mellanöstern kommer på hur man besegrar rymdvarelserna (Vatten! Så originellt! Så briljant!) och detta sprids sedan runt hela världen, men når tydligen inte killen på CNN. Inte så konstigt, han har ju bara några dussin mobiltelefoner, faxar och datorer medan byn i Mellanöstern har... röksignaler?

Filmens apologeter kallar gärna rymdvarelserna för en MacGuffin, som om det ursäktar att hela intrigen är dummare än ett lastbilslass havregrisar. Poängen med en MacGuffin är att det inte spelar någon större roll exakt vad den är, inte att den får vara precis hur dum som helst.

Brokeback Mountain. En stor samling krossade förväntningar. Vilken tokig besvikelse den här filmen var. Till att börja med knallades den fram- och baklänges av sin egen marknadsföring, som fick i alla fall mig att tro att den skulle ha något vettigt att säga om homosexualitet. När jag fick se en film som hade kunnat göras exakt likadan med en kvinna och en man i huvudrollerna (eller två kvinnor, eller en hund och en get vad mig anbelangar) så försvann lite av bögcowboygrejen. Vi vet ju inte ens att Jack blev ihjälslagen av gaybashers; det är bara vad Ennis föreställer sig hände.

Jag har ännu inte riktigt fattat vad filmens poäng ville vara, men var det verkligen tänkt att vi skulle tycka synd om de här två skitstövlarna, eller ens gilla dem alls? Otrogna, lögnaktiga, svekfulla, gnälliga, grälsjuka typer som knallas av livet och jag kan inte gräva fram särskilt mycket sympati för dem. Den ene knullar mexikanska bögprostituerade vilket den andre blir förbannad över medan båda två helt lugnt är otrogna mot sina fruar. Trevliga killar.

Även bortsett från detta är det bara ingen särskilt välgjord film. Hoppsan, där hoppade vi i tiden utan att berätta något, ja, de där två är gifta nu fast det inte har visats en enda ledtråd åt det hållet innan, gör det nåt?

I Spit On Your Grave, filmen som andra B-filmer kallar för B-film. Det känns småäckligt att skriva om eländet, men nu kör vi. En författarinna flyttar till en liten stad för att skriva en bok. Där stöter hon på fyra män, varav två har karaktärsdrag: en är gift och en efterbliven. De misshandlar och våldtar henne brutalt i en grov, tydlig sekvens på sisådär tjugo-trettio minuter. Hon kommer undan, stapplar genom skogen, går rakt in i dem, blir våldtagen igen, och så håller det på tills man inte har något kvar att kräkas upp utan i stället börjar titta på klockan. Avtrubbning är inte bara för kids.

Sen tillbringar hon en liten stund med att tvätta sig och fixa håret innan det är dags för den stora hämnden. I en ungefär lika lång, lika grov, lika tydlig och lika blodig sekvens dödar hon de fyra männen på diverse obehagliga sätt. En av dem får hon kål på efter att ha lurat ner honom i ett badkar genom att inbilla honom att de ska ha sex. Jo, det verkar troligt. Smart kille.

Så fort den siste av de fyra är död (i en sjö, för övrigt, söndersliten av en utombordsmotor; det här är en film med klass) rullar eftertexterna utan så mycket som en sista replik. Det finns naturligtvis inte mer att säga, filmen är ju slut.

Det finns liknande filmer, men de har det gemensamt att alla vet att de är sensationalistisk psykopatporr. I Spit On Your Grave har däremot av någon outgrundlig anledning anhängare som envist hävdar att filmen har ett värde även för människor som inte är spritt språngande sjuka och därmed inte finner våldtäktsscenen tilltalande. Jag undrar ibland hur och varför en film gjordes, men det är inte i många fall som jag är direkt rädd för svaret. Här har vi ett sånt.