Det har gradvis gått upp för mig att Selma Lagerlöf, den svenska historiens skickligaste författare, av många ses primärt som en författare av barnböcker. Detta är väldigt synd, särskilt som det förmodligen grundar sig huvudsakligen på en enda bok: Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, som skrevs som lärobok till folkskolan och verkligen inte tillhör hennes starkare verk. Därför tar jag tillfället i akt att haussa upp hennes riktiga alster en smula.
Det är ett känt fenomen att seriösa filmstudenter har svårt att slappna av och bara titta på film eftersom de reflexmässigt sitter och analyserar varenda trick, knep och vändning som filmskaparna har använt sig av. Så är det för mig att läsa Selma Lagerlöfs böcker. Både Kejsarn av Portugallien och Jerusalem är så förbannat bra att jag inte kan njuta av dem eftersom jag är upptagen med att reflektera över hur förbannat bra de är.
Hennes mest imponerande bedrift kommer dock, fantastiskt nog, från hennes debutroman, Gösta Berlings saga. Det brukar sägas att det bara finns tre svåra saker att skriva: början, mitten och slutet. Det är inte sant; slutet är jättelätt. När läsaren väl har kommit dit är det ju för sent att börja bitcha, och om ni tror att en läsare som blir besviken på ett hafsigt slut inte köper fler böcker av den författaren så studera försäljningssiffrorna som uppvisas av Stephen King, den författare som förmodligen har störst klyfta mellan framgång och kvalité på sluten.
Det är i stället mitten som är svårast, eftersom det ska hända en massa som ska skapa en viss stämning och föra historien åt ett visst håll och man har i allmänhet en rätt vag grötig uppfattning om vad det egentligen är som ska försiggå där, medan början och slutet oftast är klara redan från början. Därmed inte sagt att en bra början inte är svår att skriva, för det är den. På så få ord som möjligt ska man presentera sin historia och snara in läsaren så att han blir beredd att ta sig igenom den där tjocka mittbiten som man inte har så stort förtroende för.
Därför uppskattar jag en bra början extra mycket, och i ovan nämnda bok presterade Selma Lagerlöf en som är med och tävlar med sådana snygga exemplar i genren som Something Wicked This Way Comes ("First of all it was October, a good month for boys"; där är inte en bokstav fel) och Damen med hunden (jag tänker inte ens försöka citera den på ryska).
Äntligen stod prästen i predikstolen.
Fem ord, och med dessa lyckas hon etablera scenen (vi är i en kyrka), stämningen (vi är otåliga, vi har suttit och väntat) och huvudpersonen (prästen som nyss anlänt och det är fan bäst att han har en bra förklaring på sin försening). Detta är förmodligen svensk litteraturs mest välsnickrade mening, och den är den första i debutromanen från en kvinna som alltså i dag ses som författare av barnböcker.
5 kommentarer:
Glöm inte att damen i fråga faktiskt fick nobelpriset i litteratur.
Det har jag inte glömt. Och inte fan var det för Nils Holgersson, heller.
Mitt intresse för litteratur väcktes i späd ålder av introt till Henry Millers "Tropic of Cancer":
"I am living at the Villa Borghese. There is not a crumb of dirt anywhere, nor a chair misplaced. We are all alone here and we are dead."
Där hamnade den boken på min läslista. Tackar.
Om det är författartips du vill ha, så kan jag berätta att det som var min inkörsport till litteraturen var Anthony Burgess. Efter att ha sett A Clockwork Orange blev jag nyfiken, och började läsa hans andra böcker. Då (för nästan 20 år sen) tyckte jag att de var det bästa som hänt mänskligheten.. typ.
Skicka en kommentar