Närbild på världsbild

Det är lätt att glömma att folk förr i tiden inte hade samma förutsättningar som vi. Om de trodde saker som förefaller märkliga för oss så var det för att vi har fått en historiskt sett fantastisk utbildning och levt hela våra liv tillsammans med människor som haft samma fördelar. Det är inte svårt att omfatta hyggligt grundläggande vetenskapliga fakta när man i princip badat i dem från barnsben.

Därför är det inte läge att se ner på till exempel Isaac Newton för att det sedermera visade sig att han hade fel om nästan allting. Med de förutsättningar han hade utförde han ett storverk vars like jag inte skulle komma i närheten av om jag så hade tillgång till alla moderna instrument och ett par extra hjärnor. Om han då hängde upp sig lite på bibliska profetior så känner jag att jag kan bortse från det.

Men ibland går det lite långt. Aristoteles lyckades vid något tillfälle räkna till fyra ben på en fluga, skrev med auktoritet ner att flugor hade fyra ben, och tittade tydligen aldrig på en fluga igen i hela sitt liv. Inte bara han, förresten; att flugor hade fyra ben stod i framstående vetenskapliga verk i tusen år, enbart grundat på den store Aristoteles orubbliga ord. Sen var det nån som råkade ta en extra titt på en fluga och fick sig en redig chock.

Detta går inte att ursäkta med att Aristoteles (och alla de som tog hans ord för kanon) inte stod på samma grund som jag. Räkna till sex ska man kunna ändå, och framför allt ska man komma på tanken att kolla två flugor innan man kommer med uttalanden om deras fysiska företräden.

Och så har vi mannen som är själva symbolen för att inte kolla upp enkla saker. Nicolaas Hartsoeker var en holländsk på 1600- och 1700-talen verksam läkare. Han var en av sin tids stora vetenskapliga hjärnor, en av mikroskopets uppfinnare och en mycket entusiastisk användare av det instrumentet. Han beklagade sig över dess begränsningar; till exempel ville han gärna kunna titta in i huvudet på en spermie. Han ritade till och med en teckning av det han i så fall väntade sig få se.

Den här mannen, smart och bildad, trodde alltså att barn fanns färdigt formade i spermierna, planterades i livmodern, växte ett tag och sen stöttes ut för att växa vidare ute i världen. Det var en syn som delades av många av hans samtida och föregångare. Tydligen lyckades alla dessa leva hela sina liv utan att en enda gång lägga märke till att vissa barn faktiskt liknade sina mödrar.

Vad tänkte de? De måste ju ha tyckt att det var en fantastisk slump. Vilket enormt och ofta återkommande sammanträffande, detta att ett barn ibland ser ut som sin mor. Kan det vara Gud Fader själv som har ett finger med i spelet och, jag vet inte, försöker förhindra spädbarnsmord genom att skapa en större anknytning mellan mor och barn kanske? Eller sipprar det in lite mamma i ungen medan den växer till sig i livmodern, hur det nu skulle hända med en färdig människa som bara behöver bli lite större.

Det var den tidens skarpaste hjärnor som tänkte så här, och det får mig att undra vad det är vi missar. Kommer osnutna framtida bloggare sitta och skratta åt de osanningar vi håller för sanna för att vi inte har funderat närmare på dem? I så fall tycker jag att vi har ett jobb att göra: hitta de där förbannade osanningarna innan våra barnbarns barnbarn gör oss till fullständigt åtlöje.