söndag 11 april 2010

Träning mot tävling, the deathmatch


Eftersom jag i går sprang ett halvmaratonlopp och tycker om att prata om mig själv, så tänker jag prata lite om skillnaden mellan träning/övning och tävling/allvar och hur det kommer sig att den är så stor.

Förra veckan hjälpte jag en go påg att flytta till Malmö, och i hur god form jag än anser mig vara så märks det rätt fort när man använder muskler man inte är van vid att använda. Det visade sig att "bära lådor uppför trappor"-musklerna inte används så vansinnigt mycket när ens primära träningsform är långdistanslöpning, och följden blev en riktigt mysig flera dagar lång träningsvärk som effektivt hindrade mig från att träna. När den väl släppt kändes det inte mycket bättre utan det gick trögt och tungt, och så hade jag alltså en tävling inplanerad.

Det fick bli så att jag sa till mig själv att helt enkelt gå ut lugnt, acceptera en medioker tid och se det hela som övning. Det här var ändå inte main-eventet (det är Göteborgsvarvet och Broloppet, och längre in i framtiden Berlin Marathon) utan bara en liten tävling på vägen, och är man i en svacka så är man. Så jag ställde mig vid startlinjen fullt inställd på att det inte skulle gå något vidare.

Och slog nytt personbästa på distansen med en (1) sekund.

Man undrar vad som hade hänt om jag hade känt mig i form. Så här är det tamigfan alltid. Man kan må skit och känna sig svag och tung och jävlig, men så fort startskottet går så bränner det iväg bara för att man har en nummerlapp på bröstet. Den hastighet jag höll på halvmaran i går har jag inte lyckats hålla på milen de senaste dagarna, men nu flöt jag fram.

En del av det är naturligtvis förberedelser och omständigheter. Inför ett långt träningspass knarkar jag inte sportdryck, jag pastaladdar inte kvällen innan, jag käkar inte energigel under tiden och jag är betydligt sämre uppvärmd och stretchad, men kan de sakerna verkligen göra så stor skillnad som typ trettio sekunder per kilometer (vilket kanske inte låter mycket för lekmannen, men tro mig, det är en ocean)?

Den andra biten är förstås det mentala, och det är här jag får problem med hela min världsbild. Jag märker ju själv att jag springer snabbare och lättare när jag antingen jagar någon eller är jagad. Under loppet i går hade jag en kille i grön tröja precis framför mig, sen precis bakom mig, sen precis framför mig och så vidare tills jag ungefär en och en halv kilometer innan målet gav mig fan på att han inte skulle slå mig och drog förbi. När upploppet närmar sig hör jag skor hamra mot asfalten snett bakom mig, närmare och närmare, och jag kämpar och kämpar men det är hårt om det ska gå.

Personen ifråga glider upp jämsides och jag ser att det är inte gröntröjan utan nån tjej jag inte har sett innan. Genast slappnar jag av. Jag har inga problem med att få spö av en tjej, bara det inte är killen jag har en rivalitet med. Honom slog jag också med en bra bit, och blev nöjd som en irländare med självpåfyllande ölkrus.

Som stenhård fysikalist är det svårt att acceptera att jag inte kan springa lika fort ensam som när jag tävlar med någon. Jag kan inte för mitt liv begripa varför det skulle vara så. När jag är ute på träningsrunda borde jag helt enkelt kunna säga till mig själv att jag vet att jag kan springa mycket snabbare än så här, jag vet för att jag har gjort det, så gör det bara. Potentialen finns och min dumma klumphjärna vägrar använda den.

Det finns säkert ett käckt namn på det här. Hopsteins syndrom eller nåt. Det enda jag vet - har lärt mig - är att resultaten på träning är nästan helt orelaterade till resultaten på tävling. Förra gången jag sprang en halvmara hade jag tränat mycket mer och med bättre resultat än nu, men lik förbannat blev det en sekund snabbare den här gången. Om man kan använda Hopsteins syndrom till att förutsäga något alls så är det att jag på nästa Göteborgsvarv kommer att äga upp mina gamla tider så hårt att de förmodligen kommer att behöva terapi.

3 kommentarer:

Malex sa...

"...på nästa Göteborgsvarv kommer att äga upp mina gamla tider så hårt att de förmodligen kommer att behöva terapi."

Ett gott skratt såhär på måndagsmorgonen, och ett gott skratt förlänger livet, tack!

Maria sa...

En gång, vettu, bråkade jag med sambon precis innan jag skulle ut och springa lite. Och då sprang jag så inihelvete fort sen! Tips. Om man inte har en sambo så kan man ju läsa en dum blogg eller nåt istället.

Simon sa...

Något som jag funderat på och tycker är ännu konstigare, är att jag fungerar likadant även på tentor och liknande. Jag kan sitta innan och helt köra fast på en viss typ av uppgift, och bestämma mig för att helt enkelt skita i den om det skulle dyka upp någon. När jag sedan sitter på tentan kommer jag nästan alltid på en lösning ändå, som jag med nästan 100% säkerhet inte skulle komma på i otentatillstånd. Mycket underlig, den där hjärnan.