Arv och miljö - doggiestyle

Tydligen tycker sextio procent av Aftonbladets läsare att så kallade kamphundar ska förbjudas. Man får väl se det från den ljusa sidan: fyrtio procent av Aftonbladets läsare är inte dumma i huvudet och/eller frivilligt felinformerade. Vem hade trott det?

Nästan allt de här sextio procenten tror att de vet om dessa hundar är inte sant. Visst, en del av dem framavlades för olika former av kamp, huvudsakligen mot björnar och tjurar. Det innebär inte att de automatiskt är aggressiva, att de aldrig ger sig eller - den löjligaste myten av alla - att deras käkar låser sig.

Ta pitbullterriern som exempel. Det är en hundras som ligger högt upp på listan över hundar som jag skulle kunna få för mig att skaffa mig. Orsaken till dess dåliga rykte är att den användes av knarklangare och andra lätt obehagliga individer som hade sina egna orsaker att a) uppfostra hunden till att bli ett skällande, huggande monster och b) underblåsa varenda korkad myt. Nya generationer stövlar lyssnade på ryktena, bestämde sig för att pitbullterriern var hunden att ha om man var en obehaglig individ, och så rullar det på.

Sanningen är att vem som helst kan ta vilken valp som helst och göra den till en aggressiv stridshund. Ingen gör det med shihtzur eftersom de är tämligen ofarliga, men det innebär inte att det inte går att göra.

Om vi genom lagstiftning ska komma åt det huvudsakligen imaginära kamphundsproblemet så måste vi förbjuda alla hundar över en viss viktklass. Då kommer det bara att vara riktigt små hundar som är lagliga, för i en strid mellan en trettiokilos hund och en sjuttiokilos människa ligger mina pengar på hunden varenda gång, förutsatt att den verkligen försöker skada människan. Det är där vi har det, nämligen: man måste träna en hund att vilja döda människor. Annars tar några årtusenden av riktad avel över. Men när man gör det spelar det ingen roll om man har en chihuahua, en leonberger eller en pitbullterrier, det blir samma resultat ändå.