Tankar från tråden

Efter att i flera år ha lyssnat på hypen kring The Wire har jag slutligen börjat se den och efter att ha inhalerat första säsongen kan jag med glädje rapportera att hypen är berättigad. Nu har jag ett exempel till. Som de flesta bra konstverk är den här serien inte bara underhållande utan föder en och annan tanke också.

Den första säsongen handlar om knarkhandeln i Baltimore, dem som arbetar i den och dem som bekämpar den. Ett återkommande tema är allt det våld och annat elände som åtföljer knarkhandeln. I ett tidigt avsnitt frågar en polis varför de inte bara kan sälja skiten och gå vidare med sina liv, som alla andra försäljare gör. Varför måste de slåss och döda också? Den frågan fastnar tydligen i den unge knarklangarens huvud för han upprepar den för sina kamrater. Varför måste det vara på det här viset? Varför kan vi inte bara sälja heroin, ta pengarna och vara nöjda? Varför måste vi jävlas med våra kunder, döda alla som går emot oss och hålla en hel stad i skräck för oss?

Jag vet inte vad manusförfattarna ville att tittaren skulle leverera för svar på den frågan, men jag vet vad svaret faktiskt är: det är för att det är olagligt. Om knark vore vilken vara som helst skulle det finnas i varenda affär, det skulle inte vara lönt att försöka skjuta varenda konkurrent, det skulle inte finnas någon anledning att mörda vittnen, man skulle aldrig löpa risken att någon skulle tjalla så man skulle inte behöva framstå som ett skräckinjagande monster, och det skulle dessutom vara mycket svårare att sälja allt mer utspätt heroin för att pressa extrapengar ur kunderna som ju betalar i alla fall. Efterfrågan är inelastisk, som Stringer Bell får lära sig, och konkurrensen hålls borta med basebollträn.

Det huvudsakliga problemet med tung narkotika som heroin är inte knarket i sig, även om det naturligtvis inte är något vi vill ha så mycket som möjligt av i vårt samhälle. Vi har en situation där botemedlet kanske är värre än sjukdomen. Kriminalisering minskar inte efterfrågan, möjligen utbudet, och för med sig fruktansvärda biverkningar.

Sitter jag här och förespråkar legalisering av heroin? Vet inte, men inte här, i alla fall. För som vanligt har Sverige lyckats med något fantastiskt. Vi sitter på mycket lägre drogsiffror än hyggligt välliknande europeiska länder som Storbritannien och Spanien, och emedan det givetvis finns beväpnade knarklangare här också så finns det ingenting som ser ut som West Baltimore.

Det finns flera anledningar till detta. Vi har knappt någon ickealkoholistisk drogkultur (tur att inga Stockholmsbrats läser min blogg för de hade nog skrattat nu, men sant utanför Spy Bar förblir det), vi har ett samhälle med små sociala klyftor och dämpad konsumtionshets, och vi har aldrig försökt driva ett fåfängt War on Drugs. Någonstans fattade vi att människor som knarkar ner sig inte är fiender utan människor som behöver hjälp. Vi visar att det går att ha nolltolerans mot narkotika och ändå inte förvandla innerstäderna till krigszoner.

Men USA, däremot... även om det har blivit bättre så kanske de skulle testa legalisering. Det kan knappast göra det värre.