Samhällskontraktet är ogiltigt

I enlighet med min uråldriga tradition att sno idéer till blogginlägg från tidigare blogginläggs kommentarer tänkte jag nu skriva om samhällskontraktet, som Erik (R!) tog upp i kommentarerna till Att skjuta skiten ur Omelas.

Tanken bakom samhällskontraktet är att staten ingår ett avtal med sina invånare. Invånarna går med på att ge upp vissa rättigheter medan staten går med på att skydda invånarna och förse dem med diverse tjänster. I Sverige ger vi till exempel upp rätten att injicera heroin och får i gengäld vård när vi blir sjuka. Det låter logiskt och välordnat, men om ni trodde att detta var en idé för mig så vet jag inte vilken blogg ni läser, men det är inte min.

För att ett avtal ska vara meningsfullt krävs två faktorer: ett sinnenas möte och realistiska alternativ. I samhällskontraktet finns ingetdera.

Sinnenas möte: När två parter sluter ett avtal ska de vara överens om vad avtalet innebär och båda ska vara kompetenta att ingå avtalet. Det är därför vi inte låter femåringar skriva kontrakt. Såvitt jag kan se finns det bara ett undantag från denna regel, och det är just samhällskontraktet. Vi förutsätts ha undertecknat det redan innan vi föds, vid en tidpunkt i våra liv då vi precis har fått ordning på allt det här krånglet med hjärtslag, och sen är vi bundna vid det oavsett våra egna åsikter i frågan.

Ett foster är helt enkelt inte kompetent att ingå avtal. Det är inte en revolutionerande tanke, tvärtom, men just här sätts den åt sidan.

Realistiska alternativ: Om jag sätter en pistol mot pannan på dig och beordrar dig att suga av mig krävs det ganska torterad logik för att hävda att du frivilligt valt att ge mig en avsugning. Tvång ogiltigförklarar ett avtal, och i begreppet tvång ingår en avsaknad av realistiska alternativ.

Man kan i praktiken inte tacka nej till samhällskontraktet, även om man vid vuxen ålder fick chansen. Vilka är alternativen? Att flytta till en öde ö, om man ens har medlen att ta sig dit? Att ockupera en övergiven oljeplattform, kalla den Sealand och försvara den med vapenmakt? Att bygga sig en stuga i vildmarken och hoppas att man blir ignorerad? Det finns massor med länder att välja på (om de släpper in en), men förutom de länder där nackskott är en rimlig oro är de rätt lika varandra. Staten kommer man inte undan.

Det skulle kanske gå att skapa en värld styrd av giltiga, meningsfulla samhällskontrakt, även om jag tror att en sån värld skulle suga rätt hårt (eller snarare, först suga och sen förvandlas till den värld vi har i dag), men än har vi inte sett den.

Ett öde värre än döden

"Ett öde värre än döden" är en mycket märklig fras. Den bygger på antagandet att döden är ett så hemskt öde att det är svårt att komma på något värre, en uppfattning som bara kan vara sprungen ur en så gravt begränsad fantasi att jag misstänker patologisk bakgrund. Jag kan komma på tjugo värre saker före frukost, utan att ens försöka.

Döden är slutet. När döden är, är icke vi, och när vi är, är icke den. Jag är inte rädd för döden, men jag är rädd för allt otäckt som kan hända på vägen dit. Smärta. Ångest. Lidande. Bläckfiskar. Jag är inte religiös, men om jag vore det så vet jag vad min främsta bön vore till den gudomlighet som jag hade valt att ge mitt förtroende: låt mig dö snabbt och smärtfritt, och helt utan bläckfiskar. När livet inte är trevligt längre och har dåliga utsikter att någonsin bli det igen, låt mig slippa det.

Av någon anledning har samhället inte förstått detta, utan i stället satt som oomkullrunkelig maxim att döden är det absolut värsta, att varenda människa ska hållas vid liv så länge som möjligt och till varje pris. Jag frågar cui bono.

Jag frågade för länge sen min mor hur det kom sig att Sverige "levde över sina tillgångar" som det kallades på den tiden och nu tydligen ska kallas igen. Då hon varit sjuksköterska sedan bensåg och blodiglar var de senaste medicinska innovationerna använde jag exemplet sjukvården. Folk fick vård under samma förutsättningar på 70-talet som på 80-talet, men plötsligt var det för dyrt. Hennes svar var att man kan göra så mycket mer nu.

Tänk dig, för att sno hennes exempel, en åttioårig man som kommer in på akuten med brusten aorta. 1975 dör han på akuten. 2000 överlever han i tre veckor, en tid som han förmodligen tillbringar medvetslös. Skulle han vakna är han inte sig själv, och skulle han till äventyrs överleva (underverk händer ibland), så är han inte sig själv då heller och blir det aldrig mer.

Kollektivt vägrar vi ställa frågan om det är värt det, men det är precis det jag vill ha svar på. Vad kostar den här vården, och till vilken nytta ges den?

Är det för de anhörigas skull? Ser du hellre en halvt medvetslös, redan förlorad farfar i en sjukhussäng med slangar uppkörda där endast tulltjänstemän vågar treva, eller vill du att han ska få en snabb och smärtfri död? Gissa vad jag väljer.

Är det för patientens skull? Jag har tillbringat mer tid på sjukhus än jag vill minnas, och om det handlade om att ligga där och yra i tre veckor och sen dö, så låt mig lämna världen direkt i stället.

Det kan bara vara ett kollektivt samhälleligt samvete. I så fall är det ett utslag av den kanske mest missriktade välviljan i modern tid, orsakad av denna missuppfattning att döden är det värsta som kan hända när den i själva verket inte ens är något dåligt.

Den missuppfattningen gör att man fortsätter med komplicerad och dyr vård långt efter att det är fullständigt hopplöst, medan avdelningar för palliativ vård har tomma sängar och det finns kommuner där barn med blåskatarr inte behandlas. Det kallas för felprioritering. Låt oss dö när det är dags, lugnt och smärtfritt. Det finns mycket värre saker som kan hända.

Tillägg: Varje gång man framför argument som de ovanstående dyker det upp nåt brycko som säger dumheter i stil med "Du skulle också värdesätta livet om du hade en pistol mot pannan". Det människan säger är att om jag placerades i en stressad, hotfull situation där min förmåga till rationellt tänkande åtminstone delvis satts ur spel, då skulle jag ha samma åsikt som han.

Vissa människor behöver man inte ens argumentera mot, det sköter de själva.

Okunskapens demokrati

Jag gick förbi en löpsedel i dag som hävdade att Bert Karlsson ville ha diktatur i Sverige, eftersom folk inte vet vad de röstar på. Löpsedeln, till allas fullständiga brist på överraskning, visade sig inte i ord och ande överensstämma med det han faktiskt hade skrivit (som var betydligt mindre intressant), men det hindrar inte mig från att använda den som utgångspunkt.

Folk vet inte vad de röstar på. Nej, det stämmer. Jag betraktar mig som klipsk och bildad och det enda jag gör är att läsa på ett par dagar innan varje val. Många röstar på samma parti varje gång utan att ens göra så mycket. Det är inte bara mycket att hålla sig ajour med, det är i många fall också nästintill omöjligt att bedöma det man lär sig.

Ta Anders Borg. Är han en bra finansminister? Inte vet jag. Min uppfattning om hur finansministrar får tiden att gå är ärligt talat ganska luddig och även om jag gjorde all tillbörlig efterforskning, tog reda på exakt vad Borg gjort under sin tid som minister, vilka frågor han drivit, hur Sveriges ekonomi hade förändrats och försökt avgöra hur mycket av den förändringen som kom sig av det som hade hänt innan han tillträdde, så skulle jag ändå ha problemet att jag inte vet hur mycket en svensk finansminister kan påverka och hur mycket som beror på att vi är en liten kugge i en internationell marknadsekonomi. Jag har inte kompetensen att bedöma Borgs insats och jag tror att det gäller de allra flesta svenskar, inklusive de flesta av dem som tror att de har den.

Det är alltså både energikrävande och svårt att i vårt system tillskansa sig tillräckligt med information för att ta ett välunderrättat beslut, vilket indirekt leder till att medborgarna är nästan konstant missnöjda. De fick inte det de ville ha den här gången heller. Jag kan förstå varför man längtar efter en god diktator. Det gör jag också.

Problemet med den idén är att vi inte alla håller med om vad en god diktatur borde syssla med. En utopi som jag konstruerat efter eget gottfinnande skulle vara motbjudande för vissa, eller till och med outhärdlig. Även om vi hittade någon som kunde styra enväldigt utan att falla för de ganska omfattande frestelser som den makten skulle erbjuda, så skulle folk inte vara nöjda i alla fall.

Därför har vi det nuvarande systemet, där vi har ett gäng styrande som ingen riktigt gillar eller litar på, och det lustiga är att det fungerar. Vi klagar och gnäller - det är ett av människans definierande kännetecken, jämte motsättliga tummar och ansiktshår hos hanarna - men de allra flesta av oss har nånstans att bo, äter oss mätta, och är i största allmänhet inte särskilt förtryckta. Vi gör stora (och märkligt nog tysta) framsteg inom social lagstiftning. Folk vet inte vad de gör och jag är inte säker på att politikerna vet det heller, men tillsammans driver vi det bästa samhälle mänskligheten skådat, och det blir bara bättre med tiden.

I väntan på revolutionen känns det som det duger.

Tanken bakom

En vanlig invändning mot konsekventialismen, som dök upp även i kommentarerna i denna blogg, gäller att den bedömer handlingar utan att ta hänsyn till deras avsikter. Jag ser inte vad problemet är med detta. Låt oss ta ett klassiskt exempel.

En man har en fru vars sjukdom gör henne handikappad. Han försöker mörda henne genom förgiftning men är inte vad man skulle kalla en mästarkemist, så han ger henne fel dos av fel gift och som genom ett mirakel botas hennes sjukdom.

Som det visade sig har han utfört en god handling, en handling som orsakar mer lycka än lidande, en handling som vi med full kunskap om konsekvenserna bör uppmuntra och i största allmänhet utföra fler av. Detta ändrar naturligtvis inte att han är en farlig satans mördare och bör behandlas precis som alla andra farliga satans mördare. Det ger bra konsekvenser att ingripa mot människor som försöker mörda oskyldiga, så det tycker jag att vi ska göra oavsett om de lyckas eller inte.

Man kan även tänka sig motsatsen: han försöker ge sin fru medicin men gör ett så grovt misstag att hon i stället dör. Som det visade sig var det en ond handling, en han borde ha undvikit om han haft full kunskap om dess konsekvenser. Det innebär inte att han borde åtalas för mord.

Av samma anledning har jag väldiga problem med att mordförsök betraktas som ett separat och mildare brott än mord. Vårt samhälle ger straffreduktion för klantighet, vilket jag inte kan se meningen med så länge vi fortsätter låtsas att kriminalvårdens syfte är att avskräcka och rehabilitera.

Hitta horgränsen

Något jag skulle vilja och har velat sedan jag var cirka åtta år gammal är att leva på att skriva. Skönlitteratur, för att vara exakt. Därför består en stor del av min tillvaro av att skriva, läsa, tänka på att skriva, tänka på att läsa, och försöka hitta skärningspunkten mellan talang, kommersiell gångbarhet, ork till research, och hur stor hora jag kan tänka mig att vara. Det är den sista av dessa fyra faktorer som jag nu tänker fördjupa mig mer i, och härtill vill jag introducera det högst användbara konceptet horgränsen.

Handlingar som ligger hitom horgränsen kan man tänka sig att utföra i utbyte mot materiellt välstånd, lycka, hemfrid eller vad det nu är som står för kraven. Handlingar som ligger bortom den stoppas av faktorer som stolthet och värdighet. Horgränsen varierar med område (man har en konstnärlig horgräns, en social horgräns, en sexuell horgräns och så vidare) samt med ålder (när man är liten är den väldigt långt borta, när idealen smyger sig på i tonåren kryper den hastigt närmare, och när man blir vuxen flyttar den sig längre bort för att fortsätta röra sig fram och tillbaka under resten av livet).

För att exemplifiera inom den litterära världen, som detta ju handlar om: En modern poet som anser sig ha misslyckats om någon köper hennes verk eller förstår vad hon menar har en horgräns som faller innanför hennes Schwarzschildradie, medan Dan Browns horgräns är närmast oändligt långt borta; precis som med regnbågen eller den sista decimalsiffran i pi kan man röra sig mot den men aldrig nå fram.

Man skulle kunna tro att en pretentiös elitist som jag skulle ha en ganska snäv horgräns. När jag nyligen läste om författaren Lionel Fanthorpe insåg jag dock att så inte alls är fallet. Han arbetade under cirka ett och ett halvt decennium med att plöja ut snabbskrivna genrepocketar. Han fick ett färdigtecknat omslag och uppdraget att spotta ur sig en berättelse som passade till det. Jag skulle kunna tänka mig att leva så - få en bild, skriva en kort trashig science fiction-bok som kan ha bilden som omslag, och upprepa - ungefär resten av mitt naturliga liv. Jag har sällan roligare än när jag skriver fullständigt skit.

Visst skulle jag vilja skriva en stor svensk roman som expertmässigt dissekerar människans grundläggande förutsättningar och tendenser, men i väntan på den stunden kan jag lugnt tänka mig att göra en Fanthorpe och om den stunden aldrig kommer är jag nöjd ändå. Stora svenska romaner betalar hur som helst inte räkningarna. Tyvärr finns väl knappt Fanthorpe-kontrakt längre och de fanns nog aldrig i Sverige alls, men jag har i alla fall närmat mig en definition av min horgräns och det är viktigt i varje hoppfull konstnärs liv.

Nu återstår alltså bara att hitta den kommersiellt optimala idén, genomföra erforderlig research och hoppas på att min talang kan föra alltihop i mål. Smala saker i jämförelse.

Nazister är nazister

Det här inlägget innehåller lite spoilers för Inglourious Basterds. Det är inget särdeles viktigt jag spoilar, men om du vill ha den helt ospoilad så är det här du ska sluta läsa.

---

Alla som fortfarande läser har alltså antingen sett filmen eller bryr sig inte. Utmärkt. Mot slutet finns det en scen där en hel biopublik full av nazister ser en film om en tysk prickskytts eskapader i Italien. Soldat efter soldat skjuts ner med välriktade, cinematiska skott och alla nazisterna skrattar, jublar och hurrar när de ser sina fiender skadas, lida och dö. Deras bottenlösa ondska blottläggs och ligger naken inför våra ögon. Bara monster skrattar åt människors smärta.

Det var i alla fall den förhärskande stämningen i min biosalong. Att vi just hade tillbringat två timmar med att själva skratta, jubla och hurra över att tyskar blev skjutna, knivskurna, misshandlade och ihjälslagna, och att vi bara minuter senare skrattade, jublade och hurrade över det igen, det föll nog inte många in.

En scen tillbringade till och med lång tid med att etablera en tysk soldat som nybliven far och mycket lycklig över detta, för att sedan skjuta ihjäl honom. Jag undrar hur många i publiken som ens reflekterade över honom. Var han en övertygad nazist som rågarvade medan han sparkade judar i skrevet, eller var han en ung man med en ung fru, som gick ut i krig för sitt land när det krävde det hellre än att bli skjuten som desertör? Visst tycker jag att det valet går att ifrågasätta moraliskt, men det är förståeligt. Inte acceptabelt, förståeligt. Och hur skyldig han än var, så var hans nu faderlösa spädbarn helt oskyldigt, och värt i alla fall en tanke.

I nästa scen får vi se en hjälte - och jag använder det ordet i bredast möjliga betydelse - tortera en skottskadad civil kvinna. Det hindrar oss inte från att skratta med honom och heja på honom resten av filmen.

Det vi i själva verket ser här är hur lätt det är att demonisera och avmänskliga. Tyskarna demoniserar britterna och amerikanerna, de demoniserar tyskarna, och eftersom nazismen var det den var har den förblivit demoniserad, en nations dåliga samvete, och i dag kan vi på film demonstrera dess ondska genom att visa ett beteende som vi själva uppvisar. För att citera min bror: "Nazister är nazister, vi är fina människor". Japp.

Det viktiga

I går kväll dog en vän till mig. Jag visste att det skulle hända - han har haft cancer väldigt länge - men det var ändå en chock eftersom jag trodde att han hade minst ett år kvar. Man vet aldrig, det är så den där sjukdomen fungerar. Nu fokuserar jag på att det gick fort och att han fick vara sig själv ända fram till slutet. Det är väl så vi alla vill ha det.

När jag pratade om detta med en annan vän blev hon existentialistisk av sig och pratade om hur det gav perspektiv på saker och ting. Han är död, och här oroar vi oss över småsaker på jobbet eller att vi inte ser ut exakt som vi vill. Ni förstår. Som jag hörde det uttryckt en gång: När någon dör ångrar man varenda sekund man tillbringade med att bråka om vilken ände man skulle klämma tandkrämstuben från.

Så är det säkert, men det betyder inte att vi andra ska sluta. Visst, jag är säker på att min numera döde vän önskade att det var hans största problem i livet, eller att han bara behövde oroa sig över sitt jobb eller över att han vägde fem kilo mer än han ville. Och visst skadar det inte att ge sig själv lite perspektiv, komma ihåg att mycket av det där lilla tramset är just litet trams.

Men det är ändå viktigt. Medan man lever är det viktigt. Om jag i morgon fick veta att jag var döende skulle jag säkert göra saker annorlunda, men det betyder inte att jag tänker göra saker annorlunda nu. För mig är det viktigt att mitt jobb funkar som det ska, att jag ser ut ungefär som jag vill, att det lilla tramset fungerar för mig, helt enkelt. Medan vi lever är sånt viktigt.

Det finns alltid nån som har det värre. Det finns mer än en miljard människor som betraktar mitt liv som paradiset, men hur gärna jag än skulle vilja kan jag inte bli en av dem. Det finns människor som inte alls störs av saker som irriterar mig halvvägs till graven, men det gör inte att jag slutar irritera mig.

Så behåll prioriteringarna. Även om det du prioriterar bara är litet trams.