Lycka 3: Vänner

Något som man i alla fall blir lycklig av är vänner. Därför är det inte upplyftande att läsa studie efter studie som hävdar att vi har färre vänner i dag än för femtio år sen och att det bara blir värre. Många moderna människor har inte en enda nära vän.

Det kan jag knappt föreställa mig, och jag är ändå Kapten Piggsvin. Men hur man än definierar 'vän' så har jag många fler än noll och även många fler än två som jag har hört sägas vara dagens genomsnittsvärde.

Friends help you move, real friends help you move bodies. Det ligger en viss sanning i det, beroende på hur liket i fråga hamnade i en situation där det behövde flyttas. Om jag har slumpmördat någon oskyldig kan jag inte komma på en enda människa som jag kan ringa och be om hjälp, men det är nog snarare ett sundhetstecken. Om jag däremot har en bra förklaring och behöver akut hjälp för att undkomma ett långt besök i stillot - räknar snabbt i huvudet - så har jag åtminstone sju såna människor. Förmodligen fler.

Nakenfototestet. Tänk dig att du har ett foto på dig själv där du - traditionellt naken - utför någon aktivitet som du inte vill se publicerad. Man får även här utgå ifrån att det handlar om något som en vän kan tänka sig acceptera eller åtminstone tolerera, så inga hundvalpsvåldtäkter tack. Hur många personer skulle du kunna anförtro det fotot och känna dig säker på att det inte skulle dyka upp på Facebook dagen efter? Med det här måttet har jag många fler. Det är inte många människor jag känner som faktiskt skulle börja sprida en sån bild. Såna kräk håller man sig helst borta ifrån.

Hong Kong-testet. Mitt namn, men konceptet kommer från Robin Dunbar, författaren till How Many Friends Does One Person Need? där han även la fram konceptet apsfär som tidigare avhandlats i denna blogg. Tänk dig att du befinner dig på flygplatsen i Hong Kong klockan tre på morgonen, går in i transferrummet och ser någon du känner igen. Om det är en person som du går fram till och hälsar på, och som förmodligen skulle småsnea om du inte gjorde det, så räknas han in i ditt Dunbartal, dvs den grupp av människor som du har stabila sociala relationer med. Den här gruppen orkar jag inte ens börja räkna.

Jag har aldrig betraktat mig som en särdeles social varelse. Möjligen jämfört med eremitkräftor, men inte men andra människor. Ändå har jag tydligen lyckats samla på mig betydligt fler vänner än genomsnittsmänniskan och även om det titt som tätt händer att jag känner mig ensam - få av mina vänner befinner sig i samma sociala fas som jag, det börjar bli dags att byta ut dem - så vet jag att jag inte är det. Det gör mig lycklig, och jag får ångest av att tänka på dem som räknar i huvudet och kommer till noll.

Lycka 2: Att ändra sin lycka

Vi gillar alla att fantisera om till exempel en stor lotterivinst eller något annat plötsligt guldregn vare sig det är i form av pengar, framgång eller kärlek. Samtidigt tror jag inte det finns någon som inte är rädd för att förlora benen i en olycka, få locked-in syndrome eller bli av med något sinne och få stappla sig fram med blindkäpp resten av livet.

Jag är likadan. Jag tror att jag skulle bli massivt lycklig av att ha ett par dussin miljoner på banken som tickade ut en bekväm månadslön utan att jag behövde göra något. Jag tror också att jag aldrig skulle vilja leva i en kropp som tvingade mig att kommunicera enbart med ögonlocken. Jag fortsätter tro detta trots att all tillgänglig forskning tycks hävda motsatsen.

När man precis har vunnit en hög pengar, då är man lycklig. När man vaknar upp på sjukhuset och får veta att man aldrig mer kan röra sig, då vill man lära sig kommunicera bara för att kunna be om den mest gigantonorma sprutan morfin de kan hitta. Men allt eftersom tiden går - och vi pratar om veckor eller månader, inte ens år - och förutsatt att det inte fortsätter hända saker som kraftigt påverkar ens humör, glider man tillbaka till ungefär samma lyckonivå som man var på innan det hände.

På sätt och vis är det en trösterik tanke. Man kan sluta drömma om att vinna pengar och man kan sluta vara rädd för att drabbas av något otäckt. Det blir ungefär likadant i slutändan.

Jag har själv sett bevis på detta i mina egna erfarenheter. Jag levde med en stomi i ett år och jag minns tydligt att jag under tiden inte tyckte det var någon mardröm. Inte trevligt, men klart möjligt att leva med. När jag nu kontemplerar möjligheten att ha det så igen, känns det oöverstigligt motbjudande. Jag har också en livssituation som jag ständigt måste påminna mig om är rätt satans fantastisk, men det hindrar mig inte från att längta efter förändringar. Min lyckonivå har rättat till sig.

Samtidigt som den här tanken är trösterik är den också rätt otäck. Den antyder att varje människa har en baslinje för lycka, och den är svår att flytta på. Man måste ständigt förbättra livet för att man ska förbli lycklig, annars glider man tillbaka till sitt standardläge. Och det innebär i sin tur att om du tänker tillbaka på ditt liv och finner att du har varit mer eller mindre olycklig hela tiden... ja, då kommer du förmodligen att vara det i framtiden också medan den där snorken som alltid är pigg och glad och älskar världen, han kommer att vara likadan tills han dör i sängen vid nittiosex års ålder med ett leende på läpparna.

Om man vill vara lycklig är det alltså bäst att man redan är det. Annars måste man se till att med jämna mellanrum göra sitt liv bättre eller - som de där omänskliga ovan nämnda snorkarna - se det fantastiska i varje liten ljusglimt i vardagen. Jag försöker, men jag är inte där än.

Lycka 1: Skillnadens betydelse

Jag har funderat lite på det här med lycka. Eftersom jag - som jag hoppas att jag har klargjort i det förflutna på just denna blogg - betraktar lycka som mer eller mindre alltings mening och mål, samt att det utgör grunden för min syn på etiken, bör jag ju ha en någorlunda solid uppfattning om vad det egentligen innebär. Jag vet vad lycka är för mig och utgår i den materialistiska determinismens anda ifrån att alla andra upplever något mycket snarlikt. Vi är trots allt alla primater med motsättliga tummar.

Mitt rotande i ämnet har lett mig att tro några ganska specifika saker i ämnet. Ju mer jag rotar desto säkrare blir jag på att de stämmer och desto fler verkar ha kommit fram till samma slutsatser, inklusive människor som tillbringar sina liv med att ta reda på vilket som är det lyckligaste landet och varför.

Till att börja med: om man har fått sina grundläggande behov tillfredsställda med någorlunda trygghet, så spelar det liten roll vilken absolut komfortnivå man ligger på. Det som spelar roll är skillnaden mellan en själv och andra. En modern medelklassvensk som plötsligt blev tvungen att leva som en medeltida bonde hade naturligtvis blivit väldigt olycklig av det, men det finns inte mycket som pekar på att de medeltida bönderna själva var särdeles olyckligare än dagens medelklassvenskar.

Man blir lycklig av att vara på minst samma ungefärliga nivå som alla andra. Om alla andra har feta bilar, TV-apparater med jätteskärmar och konstant internetuppkoppling från en apparat inopererad i käkbenet så blir man olycklig av att ha en trettio år gammal rishög, en svartvit femtontummare och ett 9.6-modem som man önskar att man hade råd med en dator till. Men om ingen i ens bekantskapskrets har varken bil, TV eller dator så blir man hejdlöst lycklig med ovanstående utrustning.

Detta kan till en början tyckas vara ett argument för en laissez faire-politik där alla får chansen att skapa sig sin egen lycka, men för varje person som klättrar upp på toppen är det tio som ramlar ner. Det krävs rätt mycket för att man ska bli signifikant lyckligare och det måste, i alla fall kortsiktigt, tas från andra, som i sin tur blir olyckliga för att någon annan har mycket mer. Snarare kan man tänka sig att det lyckligaste samhället är ett med så små socioekonomiska skillnader som möjligt. Amish kanske har fattat nåt, trots allt.

Det är också vad som brukar visa sig i diverse studier i ämnet. Länder med små socioekonomiska skillnader, som Finland och Sverige (jo, våra skillnader är relativt sett jättesmå och om du tror annorlunda, öppna en tidning och gnäll lite mindre), rankas alltid högt.

Allt eftersom jag skriver inser jag att jag har rätt mycket att säga om lycka, så jag bryter här och fortsätter i morgon, i ett nytt inlägg på en blogg mycket nära dig men ännu närmare mig.

Förfäder med myror i de obefintliga byxorna

Jag har klafsat hem genom snö och isvindar här i Sveriges sydligare delar innan december ens inträtt, svurit över köldens klor i ansiktet och återigen undrat hur det kan komma sig att man frivilligt bosätter sig här. Jag vet varför jag stannar, men hur hamnade jag här till att börja med?

Låt oss dra det rätt långt tillbaka i tiden. Till tidpunkten när våra förfäder lämnade Afrika, för att vara exakt. Jag kan förstå varför man lämnar Afrika i hopp om att hitta ett ställe som är något mindre helvetesvarmt, där en något lägre andel av djuren försöker mörda en och man inte får träskfeber så fort man blinkar. Det jag inte förstår är varför man skulle promenera vidare när man har kommit till, säg, Grekland.

Det kan inte precis ha varit överfullt där för femtiotusen år sen. Om man håller sig utanför ställen som Aten - som, spoiler alert, inte fanns för femtiotusen år sen - är det inte ens överfullt där nu. Men nej, mysigt medelhavsklimat var tydligen inte nog för våra förfäder, utan de skulle vidare. En del var smarta och klampade österut eller västerut. En del var dumma som getter och knatade norrut.

Det blev svalare och blötare och mörkare och drygare, men de skulle vid sina förmodligen oräkneliga gudar vidare. Okej, så här långt har det bara blivit sämre, men om vi bara fortsätter blir det säkert bättre! De tog sig hela vägen upp till ställen där floderna fryser om vintern och himlen tillbringar en fjärdedel av året med att spy ut något vitt och ondskefullt, men var det en enda som tänkte att det här var nog ingen bra idé, vi vänder och ser om det inte är mysigare att leva där man kan gå utomhus utan att klä sig i en död mammut? Tydligen inte. En del av dem tyckte att Skandinavien inte var hardcore nog. De skulle fan dit där isen aldrig smälter och om det gjorde att hälften av dem frös ihjäl på vägen så var det värt det.

Jag kanske är förstörd av att ha vuxit upp i en värld som är enormt fattig på vita kartfläckar, men jag har svårt att förstå varför dessa människor tycks ha lidit av en sån fantastisk upptäckarlusta. Jag förstår det när man är en välbärgad 1500-talsitalienare, men så länge man jagar, samlar och mördar spädbarn så har man väl nog med trubbel utan att dessutom se om man kan hitta ett ställe som är ännu jobbigare att leva på?

De måste kanske flytta när vilt och växter började ta slut eftersom agent Smith hade rätt. Visst, men tar man inte lättaste vägen då? Hur hamnar man egentligen på Grönland, som inte bara är enormt obehagligt att leva på utan även utmanande att ta sig till? Vilken förhistorisk patriark såg ishaven och tänkte att på andra sidan ligger det säkerligen något riktigt gött?

Det är ändå ingenting mot Oceaniens folk. Deras förfäder lämnade Afrika, färdades genom Asien, befolkade varenda satans ö på vägen, till och med såna som man än i dag bara åker till om man har en bra båt och ett riktigt viktigt ärende, och slog sig ner i Australien. Utom de riktiga hårdingarna, förstås, de fortsatte ut i Stilla Havet och lyckades hitta små öar som ligger så långt ifrån andra öar att det verkar stört omöjligt att ta sig dit med de urholkad-trädstam-kanoter som de hade tillgängliga.

Människan är rätt imponerande. Om vi inte har nog med trubbel så skapar vi det åt oss. Synd bara att det resulterar i att jag fryser hela tiden.

Inget krångel, bara kalorier

Det påstås att en ny studie har visat att GI-dieten är den bästa av alla dieter eller åtminstone av de sex dieter som testades i studien i fråga. Som vanligt är det inte riktigt sanningen. Till att börja med handlade studien om att hålla tappad vikt borta, inte om att gå ner i vikt.

Men det viktiga i sammanhanget är att denna studie – liksom alla andra inom området – nöjde sig med att låta ett gäng försökspersoner pyssla med dieten på egen hand och sen notera resultatet. Hur tjocka var de innan, vilken diet skulle de hålla sig till, och hur tjocka var de efteråt. Därmed förbigår man grundproblemet med alla dieter som påstår att de hittat den magiska nyckeln till viktnedgång: de fungerar inte.

Med det vill jag inte ha sagt att man inte kan gå ner i vikt genom att till exempel lägga av med en seriös lösgodisvana. Det kan man naturligtvis, men det har föga att göra med att det finns socker i lösgodis eller att lösgodis har högt GI eller att lösgodisandarna vanligtvis dansar medsols och allt att göra med att man nästan garanterat stoppar i sig färre kalorier om man slutar äta godis.

GI fungerar – i den mån det gör det – genom att mat med högt GI orsakar häftiga blodsockerförändringar vilket i sin tur orsakar hunger vilket i sin tur gör att illa motiverade människor äter mer, medan mat med lågt GI gör att man känner sig mättare under lång tid. Det är inte GI i sig som orsakar viktnedgång utan att man nästan automatiskt vräker i sig mindre mat om man kör på lågt GI. Det är därför GI-dieten får bra resultat i den här typen av illa kontrollerade studier. Om man i stället mätte deltagarnas kaloriintag skulle det se annorlunda ut.

Om man stoppar i sig tusen kilokalorier om dagen så spelar det mindre roll om det är i form av kycklingbröst, gurka eller hallonbåtar. Killen som försöker leva på hallonbåtar kommer att må jävligt dåligt och han kommer att vara satans hungrig nästan hela tiden, men om han låter bli att falla för den frestelsen blir han inte nödvändigtvis fetare än killarna som håller sig till kyckling respektive gurka. Nu skulle de här dieterna säkert ha diverse otäcka konsekvenser, men magisk viktökning eller –minskning hör inte till dem.

Viktnedgång handlar om kalorier in och kalorier ut och alla dieter som hävdar annorlunda är antingen lögn eller farliga. Visst, det är lätt att få stor viktnedgång på kort tid genom radikala förändringar av kosthållningen, men det är inte riktig nedgång och det kommer kvickt tillbaka. Man kan förmodligen panikbanta med palmolja också men det är ingen som skulle rekommendera det som en långsiktig strategi.

Sammanfattningsvis har jag ingenting emot GI-dieten. Det finns bra mycket dummare trenddieter där ute och den här leder i alla fall till ett någorlunda nyttigt leverne. Sen är det naturligtvis rätt fånigt att det blir trenddiet av något som varenda Starke Adolf kände till redan i början på 1800-talet, men det är ju inget nytt med det. Jag tycker bara inte man ska påstå att det är något speciellt med just GI som gör att man går ner i vikt, för det är det inte. Det handlar om kalorier, precis som vanligt.

Alla är sjuka

Jag hatar scientologi och scientologi hatar psykiatri så på något plan känns det som om jag borde älska psykiatri, men tyvärr är världen inte så enkelt inrättad. Nu är mina åsikter om psykiatri inte alls på scientolognivå (och jag hoppas att det inte finns något hos mig som kan beskrivas såsom varande på scientolognivå) men jag är inte kär i det heller.

Jag vet att psykiatrin har fått många att må bättre. Jag vet att det finns psykofarmaka och terapiformer som gör underverk dagligen. Det finns gott om folk som gärna vittnar hela dagen lång om hur mycket hjälp de fick, och jag tror dem. Det jag inte tror på är psykiatrins förmåga att avgöra vem som behöver hjälp.

Låt mig presentera Rosenhan-experimenten. Psykiatern David Rosenhan och sju andra, alla mentalt friska, sökte hjälp hos tolv olika sjukhus för hörselhallucinationer. Så fort de blev inlagda sa de att de mådde bra och inte hörde röster längre. Alla diagnostiserades och förblev inlagda i mellan 7 och 52 dagar. I alla fall utom ett var diagnosen schizofreni. Det är ungefär den allvarligaste diagnosen inom psykiatrin.

När den studien var över fanns det sjukhus som bestämt hävdade att det aldrig kunde hända hos dem. Rosenhan ringde ett av dem och sa att han skulle göra ett försök där i stället, så kunde de se hur många de upptäckte. Under de tre följande månaderna undersökte sjukhuset 193 patienter varav 41 bedömdes vara Rosenhans kumpaner och ytterligare 42 ansågs misstänkta. Du har förmodligen redan gissat slutet på den här historien. Rosenhan hade naturligtvis inte skickat några.

Psykiatrin kan varken bedöma vem som är sjuk eller vem som är frisk, och det är ändå inte det otäckaste i den här historien. Det otäcka döljer sig i de mindre uppmärksammade bitarna av studien, där det visar sig att helt normalt beteende bedömdes som patologiskt, eftersom det observerades hos någon som skenbart hade psykiatriska problem. Rosenhans pseudopatienter gjorde anteckningar, vilket fördes in i journalen som symptomatiskt skrivbeteende. Om man var ledsen eller arg var det inte bara en sedvanlig humörsvängning som de flesta av oss upplever flera gånger om dagen, utan ett symptom. Jag skriver mycket mer än de flesta och har titt som tätt en dålig dag. Om jag är sjuk så är det inte därför.

Enligt psykatrisk diagnostik är vi alla sjuka. Det är inte bara innanför sjukhusets väggar, heller. Nu för tiden kan man inte bara vara ett miffo utan man har genast brått att självdiagnostisera sig med Aspergers, ett tillstånd vars symptomlista är så lång att två patienter kan ha det och knappt ha ett symptom gemensamt. Ungar är inte bara lite bråkiga eller har lite svårt att sitta still, utan de har ADHTYGUHP. Om man tycker det är jobbigt att folk står och skriker en i öronen medan man försöker göra sitt jobb är man en Highly Sensitive Person. Varenda variation, varenda egenskap som inte delas av minst 51% av befolkningen, patologiseras och klassificeras, huvudsakligen av människorna som har det, förmodligen i en desperat kamp för att vara speciell och framför allt för att ha en ursäkt.

Om jag hade varit femton år yngre hade jag förmodligen självdiagnostiserat mig med Aspergers och vägrat få diagnosen bekräftad. Sen hade jag haft en utmärkt ursäkt för att vara ett miffo. Men jag har inte Aspergers. Jag är bara ett miffo. Jag har inte Miffo-syndromet heller. Jag är bara ett miffo. Ett helt vanligt, ordinärt, mänskligt miffo. Det finns miljoner och åter miljoner av oss, och vi har ingen ursäkt.

Pansarskallen talar

Jag har tjatat förut om att jag inte vill tro på reklam. I min värld kan eländet inte fungera, men lik förbannat verkar det göra det. Samtidigt brukar det få väldigt magra resultat när jag försöker komma på något som jag köpt på grund av reklam. Det har i alla fall aldrig varit något i stil med "The 4 Guys" som influerat mig (allvar, jag hade sett den filmen massor med gånger innan jag insåg att jag inte hade en aning om vad det var den gjorde reklam för, och för övrigt har jag aldrig köpt en flaska Captain Morgan's i mitt liv) utan om något så har det rört sig om att jag har fått veta att någon trevlig vara existerar som jag tidigare inte kände till.

Till detta hör alla de psykologiska knep som man redan på högstadiets hemkunskapslektioner fick lära sig att affärer använde för att maximera sin profit genom att manipulera kunderna som vita möss. Jag svalde det rätt av men många år senare insåg jag att även om jag knallade omkring och trodde på att godis fanns vid kassorna för att det är där man impulshandlar så kunde jag inte föreställa mig en butiksanställd som stod och tvinnade mustascherna runt fingrarna medan han placerade ut godiset för att ge maximal psykologisk effekt. Sånt här är mycket lättare att tänka sig utfört av en abstrakt kraft än av en faktisk människa. Jag kanske bara är en obotlig människoälskare.

Jag vill inte tro på de knepen heller. Jag tror inte att jag någonsin i vuxen ålder plockat åt mig en chokladbit för att det råkade finnas där när jag inte hade något bättre för mig, och innan jag var i vuxen ålder så var det för att handla choklad som jag gick till affären till att börja med. Jag har funderat på att börja spara kvitton och analysera dem i efterhand för att se om jag verkligen är en sån pansarskalle som jag tror. Det kanske är nästa projekt så fort jag har räddat världen.

Jag började tänka på det här då jag häromdagen läste den här artikeln. Här finns alltså fem tricks som enligt all tillgänglig kunskap ska funka, och jag fattar inte hur de rimligen kan göra det. Låt oss ta oss en titt.

Vi rör oss i bestämda mönster. Visst, jag går medurs genom affären (jag antar att vänstertrafikmentaliteten lever kvar i Sverige). Det beror på att ingången är till vänster och kassorna till höger. Det vore bara korkat att gå moturs. Av de affärer jag hyggligt regelbundet shoppar i är det bara en som är arrangerad på det motsatta sättet, och hur rör jag mig där? Moturs.

De där kunderna i Philadelphia som trängde sig förbi pallar för att få röra sig som de var vana vid måste vara sniglar, alternativt tämligen primitiva reptiler.

Vi gillar sånt som glänser, blänker och glittrar. Tja, det kanske vi gör. Jag ser mig omkring i mitt hem och det enda som skickar tillbaka ljuset mot mig är skärmar och speglar, men det här är något man inte så lätt kan testa hos sig själv, så jag ska inte bråka om den här punkten.

Vi blir höga av att handla. Jag har märkt själva effekten. Ibland vill jag köpa något. Det är roligt. Då brukar jag köpa något extra gott att äta eller någon bok eller film som jag vill ha. Enligt artikeln ska jag i stället köpa en massa som jag inte vill ha. Det har jag däremot inte märkt.

Jag har nu kollat igenom mina hyllor. Jag ser inte ett spel jag aldrig har spelat, inte en film jag aldrig har sett och exakt en bok jag aldrig har läst. Jag började läsa den, tyckte inte om den, och den står bara kvar i hyllan av religiösa skäl. Fråga inte.

Vi förstår oss inte på siffror. Det här var det som chockade mig mest. Jag trodde att alla såg 499 och översatte det till 500. När jag håller koll på min shopping i huvudet rundar jag alltid upp. 12,50 är 13. 9,90 är 10. Ibland är 37,90 till och med 40, det beror på dagsformen. Och behöver man penna och papper för att räkna ut 3*1,99 är man funktionellt efterbliven.

Vårt smaksinne luras av märken. Jag känner ingen skillnad på Coca Cola, Pepsi, Coke Light, Pepsi Max, Coke Zero, Jolly Cola, XL Cola eller nån annan variant. Jag kanske skulle kunna om jag smakade dem mot varandra som i ett Pepsi Challenge men skillnaderna är i alla fall inte stora nog för att det ska spela någon roll för mig.

Det kan förstås ha att göra med att jag inte gillar eländet, men jag tog just en tur till mitt kylskåp och jag kan inte hitta något där som jag inte kan förklara varför jag har utan att hänvisa till märket. Det är nuffrorna under Näringsdeklaration som styr mig och när det är konflikt där så är det prislappen.

Är det verkligen bara jag som har märkt att kvalitetsskillnader mellan märken i de allra flesta fall är minimala, för att inte säga marginella och direkt imaginära? Jag kan inte ens minnas från gång till gång vilket vin jag tyckte var gott. De funkar, allihop.

Tre möjligheter finns. Antingen bedrar jag mig, eller så fungerar inget av det här och alla är totalt lurade, eller så är jag en cyborg. Greetings, human.