tisdag 2 november 2010

Jävlas inte med He-Man


Eftersom jag fortfarande befinner mig i en envis halsinfektions slemmiga grepp och den har pågått så länge att jag börjar fundera över eldkastarens eventuella medicinska användningsområden blir det här ett kort blogginlägg, enbart framprovocerat av att det var ett tag sen jag skrev nåt sist och att jag i morse läste om något av det roligaste som hänt.

Tre maskerade, knivbeväpnade män bröt sig in i ett lyxigt hus, band kvinnan som bodde där, och började plocka på sig pengar och smycken. Under tiden råkade de få syn på något som skrämde dem så till den milda grad att de la tillbaka allt de hade samlat ihop och lämnade huset. Detta något var inte en rabiessmittad rottweiler, en beväpnad mördarrobot eller någon annan av de helt rimliga saker man kan tänka sig att stöta på när man rånar rika människor.

Nej, det var ett foto på kvinnans make: Dolph Lundgren. När rånarna insåg vem det var de höll på att råna drabbades de av akut svikande nerver och smet därifrån.

Nu brukar ju brottslingar inte tillhöra samhällets begåvningsreserv, men även bedömda efter deras yrkesgrupps låga standard måste de här tre killarna betraktas som direkt debila. Det finns mycket man kan säga om Dolph Lundgren, men att han är faktiskt farlig är inte en av dem.

Missförstå mig inte. Jag vill inte hamna i slagsmål med Dolph Lundgren. Det enda positiva med den upplevelsen skulle vara dess extremt korta varaktighet. Det betyder inte att han i den så kallade verkligheten, där de flesta av oss lever, utgör en större risk för tre tjuvar än någon annan man med en massa pengar. Vad tror de ska hända? Tror de att han ska ta av sig på överkroppen, hänga på sig ett halvdussin knivar och några automatvapen, kleta in ansiktet med grön och brun färg och jaga ner dem över hela världen tills det bara finns en av dem kvar som faktiskt lyckas såra honom och tror att han har vunnit tills han upptäcker att Dolph har fäst en handgranat på honom och nu kastar sig i skydd i sista ögonblicket, vilket ger den siste rånaren precis tillräckligt med tid för att hinna säga något spirituellt i stil med "skit" innan det regnar blod och kött över kamerorna?

Personligen hoppas jag att han gör precis det, men eftersom jag inte är en efterbliven inbrottstjuv förmår jag inte tro på det.

onsdag 27 oktober 2010

Jag vill nog inte tro


Jag har alltid tänkt att även om jag inte själv är troende så förstår jag poängen med att tro på en god och allsmäktig gud. Visst vore det trevligt att vänta sig ett paradis på andra sidan döden, och tanken att man har en ultimat argumenttoppare på sin sida är naturligtvis inte obehaglig heller. Men ju mer jag funderar på saken, desto mer kommer jag fram till att det inte heller är så trevligt.

Religiösa tycker ofta att en världsbild fri från "övernaturliga" inslag verkar tråkig och tom eller till och med otäck och motbjudande. Jag ser det som betydligt trevligare om det vi ser runt oss är den äkta och hela verkligheten och att det är det vi gör här och nu som spelar roll.

Vilka andra alternativ finns det? Låt oss säga att det finns en gud som håller sig dold, ingriper lite bakom kulisserna och då och då skickar oss en Jesus eller Muhammed. Det innebär att det här livet, den här världen, på ett eller annat sätt är ett test. Vi är antingen deltagare i ett spel vars regler kommer i många olika vaga och ofta självmotsägande upplagor, varav alla motsäger varandra och vi har ypperligt få ledtrådar till vilken som gäller, eller vita möss i ett kosmiskt laboratorium.

Jag försöker tänka mig en varelse som skulle skapa den här världen och i änden placera någon form av evighet, vare sig det är belöning eller straff eller ingetdera. Jag kan inte få ihop den varelsen till någon trevlig bild alls. Antingen är den en småsint sur fan, typ lättretad femåring med en myrfarm, eller så är alla dessa komplicerade regler med föga grund bara mänskligt påhitt. Jag kan, om jag sträcker mig riktigt långt, möjligen tänka mig en varelse som efter min död säger "okej, du trodde inte på mig, du lydde inte en enda av mina regler, men du försökte leva ett gott liv, så välkommen in". Men om det är den varelsen som väntar i slutet på allting, varför skulle jag tro på den till att börja med?

Det är oftast här någonstans som motargumentet att Gud är smartare än jag brukar dyka upp. Han är allvetande och allsmäktig, han har en plan som jag inte kan begripa mer än en myra kan begripa sig på kvantmekanik, och om något verkar konstigt för mig så är det för att Gud ser mer och vet mer än jag. Jag kan köpa det argumentet till en viss punkt. Jag tror säkert att en hund som jag är ute och går med undrar varför vi ibland går över gatan direkt men andra gånger måste vi stå och vänta en stund, för han begriper inte vem Herr Gårman är. Problemet med argumentet är att jag inte är allsmäktig. Om nu Gud är det behöver han ingen plan. Han kan göra allt perfekt med en tanke.

Det är i slutändan därför det inte kan finnas en god, allsmäktig, allvetande gud. Det har ingenting med teodicé-problemet att göra. Det har allt att göra med att världen inte går ihop, den religiösa världsbilden inte går ihop, och att en eventuell allsmäktig gud uppenbart är en nyckfull jävel.

Jag tycker inte längre att det vore trevligt att vara troende. Det vore faktiskt otäckt.

söndag 24 oktober 2010

Jag vill tacka vinet som har givit mig så mycket


Ibland är det väldigt små saker som ändrar historien, även om det inte är vidare marxistiskt att säga det. En illa briefad propagandaminister. En felsvängning. En kille som inte gillade att diska. Visst, allt det där ändrade väl bara detaljerna i en process som hade hänt i alla fall. Förr eller senare hade Berlinmuren fallit. Förr eller senare hade krutdurken Europa exploderat. Förr eller senare hade nån upptäckt penicillin.

Eller kanske inte. Som jag tidigare nämnt känns det ibland som om det finns en nästintill obegränsad mängd uppenbara, grundläggande upptäckter och uppfinningar som helt gått människan förbi. Ibland har någon kommit på det men man måste fråga sig varför ingen annan kom på det först, eller alls.

Hjulet verkar till exempel ha uppfunnits av en sumerier för fem-sextusen år sen och sen spritts - långsamt - till resten av världen. Det tog fyratusen år att nå brittiska öarna. Ingen kom på tanken utom den där sumeriern. Om han hade snubblat och krossat skallen på en sten vid sexton års ålder hade vi kanske inte kommit på eländet än. Hur mycket av våra tekniska framsteg är helt beroende av något så enkelt som hjulet?

Därmed kommer vi in på kineserna. I mina späda ungdomsår undrade jag ofta hur det kom sig att världen verkade ha vänts bak och fram under historiens gång. Europa var ett primitivt, vidskepligt smutshål medan Kina knappt kan ha haft tid att uppfinna allt som uppfanns där - krut, klockor, tryckkonst, kompass, papper och så vidare. Men i dag? Kina jobbar hårt för att komma ikapp Europa och dess avkomlingar. Vad hände?

Det var inte Mao. Hur illa det än gick med det stora språnget så låg Kina långt efter redan innan det. Det stora problemet var att kineserna var förtjusta i te. Te är brunt och ser trist ut och drickes optimalt ur ogenomskinliga porslinskoppar. Européerna, däremot, drack vin. Rött, fint vin som man ville visa upp. Därför använde mina förfäder genomskinliga dryckeskärl - glas. Kineserna såg ingen större poäng med glas. De hade papper i fönstren och var nöjda med det.

För några tusen år sen satt en smart människa med sitt vinglas som han förmodligen hade tömt både två och tre gånger under kvällen och insåg hur annorlunda världen såg ut när man såg den genom glaset. Något hände med ljuset. Whoah. Trippy. Det kanske man kan ha till något? Det var han som uppfann den första optiska linsen.

När man har linser kan man bygga kikare, teleskop, mikroskop... och glasögon. Glasögon som förlänger forskares produktiva liv med femton-tjugo år. Europeiska vetenskapsmän kunde fortsätta jobba långt efter att de kinesiska dragit sig tillbaka till en soffa för att se den allt suddigare världen flyta förbi utanför pappersfönstret.

Detta är naturligtvis inte hela förklaringen till att Europa kom att dominera världen (för en intressant och underhållande genomgång kan jag varmt rekommendera Jared Diamonds Guns, Germs and Steel), men nästa gång du är nöjd med att leva mitt i den moderna industrialismens spjutspets, skicka en tacksam tanke till den antika vinfantasten vars druckna nyfikenhet är ett föredöme för oss alla.

fredag 22 oktober 2010

Dagens kulturgnäll


Jag antar att de flesta av er har läst Fahrenheit 451, i skolan om inte annat, och om ni skulle ha lyckats ducka den så känner ni i alla fall till historien om en statlig byrå vars uppgift är att bränna böcker så att folk inte börjar läsa och tänka och debattera och bli olyckliga. Innan jag läste det första ordet i den boken visste jag att den var ett angrepp mot och en varning för statlig censur. Det är den totalt dominanta tolkningen och jag har nog aldrig hört den ifrågasatt.

Tydligen håller författaren, Ray Bradbury, själv inte med. Han ville bara hacka på TV. Det mediet, säger han, reducerar diskurs till små faktabitar som slungas ut och sväljs. Pseudonyheter ersätter riktig information och det viktiga dränks i en flod av irrelevanta upplysningar. Han har riktat liknande kritik mot, i det förflutna, radion och, i mer nyligen, internet.

Jag ska inte sitta här och påstå att han inte har nån sorts poäng. En av dem som gjorde mest för att uppfinna TV:n, Philo Farnsworth, hoppades att den skulle användas till att sprida kunskap och föra människor närmare varandra. Han föreställde sig en värld där kulturella skillnader överbryggades genom visdomens mirakel. Ta en titt i TV-tablån så förstår du varför han dog deppig.

Detta beror delvis på att TV till sin natur är ett passivt medium. Man sitter still och blir matad. Inte ens den trashigaste deckare har en högre hjärnavslappningsfaktor än en medioker sitcom. Förenklingar och dumheter passar därför ovanligt bra på TV, men det är inte TV som är orsaken till att den offentliga debatten blir enklare och dummare.

Orsaken ligger i att det är idioterna som styr världen. Inte direkt, utan genom marknadskrafter. Det märks på snart sagt varenda område. Det är inte vidare svårt att förstå heller. Intellektuella, avancerade argument når bara de smarta. Om man däremot destillerar och förenklar så kommer de korkade (eller, något mer optimistiskt, de obildade) att vakna och lyssna, och om det bara finns det destillerade och förenklade så kommer de smarta att stanna kvar i brist på alternativ. På så sätt rör det sig naturligt mot en simplare och fördummad framställning. TV är bara ett verktyg.

Någon kanske invänder att det verkar vara en enormt långsam process om den nu är så förbannat naturlig och oundviklig. Till det har jag två svar. Det första är att jag tror det fanns trashig litteratur även bland de gamla grekerna. Jag tror säkert att en hel del av de verk vi ser som odödliga klassiker var bespottad rännstensföda på sin tid. Shakespeare förde upp sina pjäser för smutsiga arbetare som skrattade gott åt sexskämt, eufemismer och antydningar.

Det andra är att media nu är i alla människors händer. När det bara är den intellektuella eliten som kan läsa - och gör det för att bildas och provoceras - så är det naturligtvis högre klass på litteraturen än när varenda människa plöjer böcker, huvudsakligen för kortvarig underhållning. Det är därför kommentarer på Youtube och Aftonbladet är så erbarmligt korkade. Människor har inte blivit dummare - tvärtom, faktiskt - men emedan dumma människor förr endast nådde ut med sina åsikter till fikakompisarna så stöter vi i dag på dem precis överallt.

Allting har nackdelar, till och med den kulturella revolutionen. Jag kan naturligtvis inte stå och ha något emot utspridd läskunnighet, men jag kan samtidigt tycka att det är synd att den används till att inhalera The Da Vinci Code.

torsdag 21 oktober 2010

Samhället hatar den som märks


En gammal vän till mig har en utmärkt blogg där hon i går skrev om att försvara sig mot våld och hur det normalt ställer till det värre för en själv än för den aggressive fan man behövde försvara sig mot. Det är otäcka saker hon berättar men lik förbannat sånt som smärtsamt många känner igen sig i.

Jag skriver naturligtvis inte om detta enbart för att sprida ordet utan för att jag inte håller med om allt, för det är sån jag är. Det här är nämligen inte ett könsproblem. Det är inte en fråga om att manssamhället inte hanterar en kvinna som tar plats, för samma sak händer alla som säger emot, slår tillbaka eller ringer i larmklockan, män som kvinnor.

Om jag får lov att vara lite abstraktare än jag gillar så reagerar strukturer negativt mot den som ur strukturens synvinkel ställer till med problem. Det innebär att om Alf spöar upp Bertil varje dag så är det okej, för det stör inte strukturen. Den märker det inte ens. Men när Bertil klagar på att få spö av Alf, då är det genast besvärligt och det hade varit mycket bekvämare om Bertil bara hade hållit tyst och tagit spö.

Varför kommer reaktionen även när Bertil slår tillbaka? Att han spöar Alf är väl inte besvärligare än att Alf spöar honom? Av två skäl. Det första är att Alf inte är van vid det här. Han tror inte, som Bertil, att det ingår i verklighetens beskaffenhet att han får spö med jämna mellanrum. Det andra och största är att man som offer inte kan slå tillbaka lite grann.

Tänk er att Alf knackar Bertil i huvudet varje gång han går förbi. När Bertil till slut får nog kan han inte bara knacka tillbaka. Alf kommer bara att skratta eller bli förbannad och göra något värre. Bertil måste ta i, slå tillbaka så hårt han bara kan. Alf måste bli rädd. Alf måste få ont. Alf måste känna sig som om han har förföljt en fluffig kanin som plötsligt vände sig om med dragen pistol. I strukturens ögon har Bertil eskalerat situationen, så det är han som drabbas av strukturens vrede och bannor.

Bertil är förbryllad. Det var inte han som började. Han hade hela tiden helst sett att Alf bara la av. Han blev tvungen att använda Alfs metoder, och då plötsligt reagerade vuxenvärlden. Varför ingrep den aldrig mot Alf? Det är en mycket bra fråga som Bertil aldrig får svar på förrän han blir gammal nog att räkna ut det själv.

Om det inte är helt uppenbart än: ja, jag har varit Bertil. Jag har undrat varför våld bara är värt att uppmärksamma när det är jag som utövar det. Varför våld är okej när det är riktat mot mig, men inte från mig. Jag förstod det inte förrän jag var vuxen.

Det jag fortfarande inte förstår är hur det kan fortsätta, generation efter generation. Strukturer består trots allt av enskilda människor. Någonstans måste det finnas någon som hör ett offers berättelser och förstår att det inte är offrets fel. Någon som dessutom förstår att hur mycket hjälp man än ger offret så måste man förr eller senare plocka in förövaren och få ordning på honom.

Men minsta motståndets lag regerar och nya våldsmän utbildas från förskolan och uppåt. De lär sig sina egna regler och när de reglerna slutligen kolliderar med samhällets är det alldeles för sent.

tisdag 19 oktober 2010

Toklurad


I många vetenskapliga studier ingår att testpersonerna inte vet vad studien egentligen går ut på. Ett känt exempel är Milgramexperimentet vars försökskaniner trodde att de hjälpte till att studera negativ förstärkning medan poängen i stället var att se hur långt de var beredda att gå för att lyda en auktoritetsperson. Det finns tusentals liknande exempel, vilket är som det ska vara eftersom det går väldigt väl ihop med vetenskapens grundteser.

Då mina personliga intressen drar sig åt det hållet har jag läst om en uppsjö sådana studier och därför börjat inbilla mig att den dag jag själv befann mig i en studie skulle jag genomskåda den direkt. Jag antar att mina läsare är genre savvy nog att se varthän detta barkar.

I september, någon vecka före valet, promenerade jag glad i hågen genom en kyrkogård i centrala Malmö, inte för att jag är morbid utan för att den råkade ligga mellan biblioteket och vart det nu var jag skulle, när en ung man stoppade mig och frågade om jag kunde tänka mig att vara med om en politisk undersökning. Jag hade inget bättre för mig och vet hur knepigt det är att skrapa ihop folk till sånt, så jag tog en bit av min dag till att sätta mig på en parkbänk och fylla i en blankett.

Jag fick först berätta vilket block jag planerade att rösta på i valet, hur säker jag var på det, och hur jag hade röstat tidigare. Sen fick jag ta ställning till elva påståenden och på en linje sätta ett kryss som motsvarade hur mycket jag höll med respektive tog avstånd ifrån påståendet. Under tiden satt vetenskapsmannen bredvid mig och gjorde anteckningar.

Redan medan jag svarade på frågorna insåg jag att de skulle få mig att verka blåare än jag är. De hade lyckats välja flera av de frågor där jag inte ställer mig i vänsterlägret. Jag är för kärnkraft och emedan jag inte skulle ha något emot att se FRA-lagens ryggtavla har jag inte förmått bli förbannad över den.

När det hela var klart frågade han mig om vissa av frågorna och bad mig förklara hur jag hade tänkt, så jag försvarade mina åsikter av bästa förmåga. Av elva frågor hade jag blivit blå på tio och neutral på en, vilket kan verka märkligt för någon som spiksäkert svarade att han skulle rösta på det röda blocket även om han inte var säker på vilket parti. Jag stod fast vid mina svar och när han frågade om detta fick mig att omvärdera vilket block jag skulle rösta på sa jag nej med en nästan pinsamt flummig motivation.

Sen frågade han om jag hade märkt något konstigt med frågorna eller svaren. Kugghjulen i hjärnan gnisslar igång men det är ju bara att säga som det är. Om han lurade mig så gick jag in i det. Då visar det sig att den fingerfärdige saten klistrade sin egen version av svaren över mina innan vi började diskutera dem. Över hälften av mina kryss hade han flyttat på så de blev blåare, och sen hade jag suttit där och försvarat de nya svaren.

Han hade inte flyttat dem långt, 25-30% av linjens sträcka som mest, och jag står för varenda ord jag sa när jag försökte rättfärdiga vad han hade svarat åt mig, men faktum kvarstår: jag märkte inget konstigt med att han hade förvrängt mina åsikter trots att jag själv redogjort för dem bara minuter tidigare.

Tanken med studien var att se om folk försvarar sina åsikter även när det inte är deras åsikter. Om man tror att något nerskrivet är ens egen ståndpunkt, står man upp och slåss för den då? Tydligen gör man det. Jag behåller en skärva av stolthet genom att jag faktiskt inte sa något som jag inte i verkligheten tycker även om tyngdpunkten på det jag sa ändrades (jag är vanare vid att försvara varför jag är så röd än vid att försvara varför jag är så blå) och genom att jag inte ändrade blocktillhörighet bara för att det plötsligt såg ut som om jag borde. Jag bestämde mig inte slutgiltigt för vad jag skulle rösta på förrän jag tillbringat en massa tid med partiernas program.

Men där ser man. Jag var inte immun jag heller. Nu väntar jag bara på att studien ska bli klar, för det ska bli sjukt intressant att läsa den.

torsdag 14 oktober 2010

Fram med det bra


Om nån har missat det så är de chilenska gruvarbetarna tillbaka på marknivå igen och säkert mycket nöjda med det. Jag kan inte komma på något att klaga på i den här historien (möjligen bortsett från att olyckan inträffade till att börja med) men det kan Jens Liljestrand. Han har till och med något emot att fler människor följde gruvräddningen 2010 än månlandningen 1969, ett fenomen vars orsak är uppenbar för alla vars historiekunskap sträcker sig längre än till årtusendeskiftet.

Det är tydligen fel att ägna räddningen uppmärksamhet medan människor dör och våldtas och lever i misär. Jag kan komma på flera anledningar till att Liljestrand har fel.

Det här är något av det coolaste som någonsin hänt. Allvar. Det är som en film. Sånt här händer inte i verkligheten. I verkligheten inträffar katastrofer som dödar tusentals människor och möjligen sker något mikro-mirakel som mot alla odds räddar ett av offren och sen fläks ut i varenda tidning. Det som inte händer är att ett land och en värld tar sig i kragen och inleder ett flera veckor långt projekt som avgår med total framgång. Det finns inte.

Det är inget fel på lyckliga slut. Liljestrand kallar vårt behov av lyckliga slut "omättligt" och det har han helt rätt i. Vi lever på den bästa fläcken på planeten och ändå läser vi bara om skit från gryning till skymning. När det nu faktiskt händer något positivt som ges uppmärksamhet, ska vi då inte smälla upp det så stort som möjligt och ge folk chansen att må bra för en gångs skull? Till saken hör också att det hela fick utrymme innan räddningen ens var planerad, så det var inte ens det lyckliga slutet som drog dit journalisterna.

Bra saker händer hela tiden. När man börjar planera en dagstidning finns det massor med goda nyheter i den. Under dygnet trängs de ut, en efter en, av otäckheter som anses ha högre nyhetsvärde. Det är därför vi inbillar oss att världen är mycket sämre än den är. Det är därför vi inte fattar hur bra vi har det. Det är därför vi tror att allt bara blir eländigare. En motvikt mot det är precis vad vi vill ha, behöver, och borde få.