I enlighet med min uråldriga tradition att sno idéer till blogginlägg från tidigare blogginläggs kommentarer tänkte jag nu skriva om samhällskontraktet, som Erik (R!) tog upp i kommentarerna till Att skjuta skiten ur Omelas.
Tanken bakom samhällskontraktet är att staten ingår ett avtal med sina invånare. Invånarna går med på att ge upp vissa rättigheter medan staten går med på att skydda invånarna och förse dem med diverse tjänster. I Sverige ger vi till exempel upp rätten att injicera heroin och får i gengäld vård när vi blir sjuka. Det låter logiskt och välordnat, men om ni trodde att detta var en idé för mig så vet jag inte vilken blogg ni läser, men det är inte min.
För att ett avtal ska vara meningsfullt krävs två faktorer: ett sinnenas möte och realistiska alternativ. I samhällskontraktet finns ingetdera.
Sinnenas möte: När två parter sluter ett avtal ska de vara överens om vad avtalet innebär och båda ska vara kompetenta att ingå avtalet. Det är därför vi inte låter femåringar skriva kontrakt. Såvitt jag kan se finns det bara ett undantag från denna regel, och det är just samhällskontraktet. Vi förutsätts ha undertecknat det redan innan vi föds, vid en tidpunkt i våra liv då vi precis har fått ordning på allt det här krånglet med hjärtslag, och sen är vi bundna vid det oavsett våra egna åsikter i frågan.
Ett foster är helt enkelt inte kompetent att ingå avtal. Det är inte en revolutionerande tanke, tvärtom, men just här sätts den åt sidan.
Realistiska alternativ: Om jag sätter en pistol mot pannan på dig och beordrar dig att suga av mig krävs det ganska torterad logik för att hävda att du frivilligt valt att ge mig en avsugning. Tvång ogiltigförklarar ett avtal, och i begreppet tvång ingår en avsaknad av realistiska alternativ.
Man kan i praktiken inte tacka nej till samhällskontraktet, även om man vid vuxen ålder fick chansen. Vilka är alternativen? Att flytta till en öde ö, om man ens har medlen att ta sig dit? Att ockupera en övergiven oljeplattform, kalla den Sealand och försvara den med vapenmakt? Att bygga sig en stuga i vildmarken och hoppas att man blir ignorerad? Det finns massor med länder att välja på (om de släpper in en), men förutom de länder där nackskott är en rimlig oro är de rätt lika varandra. Staten kommer man inte undan.
Det skulle kanske gå att skapa en värld styrd av giltiga, meningsfulla samhällskontrakt, även om jag tror att en sån värld skulle suga rätt hårt (eller snarare, först suga och sen förvandlas till den värld vi har i dag), men än har vi inte sett den.
3 kommentarer:
För mig är inte samhällskontrakt ett alternativt styrelsesätt, det är ett alternativ sätt att se på ett styre, som nationalstaten.
Samhällskontraktet har alltid funnits och kommer alltid finnas. För att svara på dina två argumentationer:
Sinnenas möte. Samhällskontraktet är inte ett kontrakt mellan två lika parter. Det är ett kontrakt mellan makteliten och resten (folket/individen). Dess mål är att upprätta spelreglerna mellan dem som bestämmer och de som de bestämmer över, vilket ofta är ett osymmetriskt styrkeförhållande. Alltså, det handlar inte om sinnenas möte. Det handlar om att hitta en kontraktuell jämvikt där motparterna kan möta varandra inte genom att komma överens utan genom göra så få eftergifter som möjligt.
Dagens samhälle är unikt då individen aldrig har haft en sådan stark kontraktuell position gentemot staten tidigare. Dessutom har man infört en tredje part i kontraktet, urtolkaren. Vilket oftast är Högsta Domstolen i ett land, och som är den ultimata makten att urtolka kontraktet.
Realistikt alternativ. Samhällskontraktet har alltid funnits. Numera i vårt globala samhälle finns ju så klart fler alternativ än tidigare. Det är ganska många människor väljer att flytta till Monaco för att slippa betala skatter (enligt samhällskontraktet). För fanns det nästan bara ett alternativ, revolution. Så visst finns det alternativ.
Så länge det finns en maktelit med ett behov av att bestämma över andra kommer det att finnas samhällskontrakt.
Exakt, det är inget kontrakt utan ett sätt att rättfärdiga tvångsmedel.
Hellre att det finns ett samhällskontrakt än att det inte finns ett. Visst, man kan semantiskt argumentera att det inte är ett "kontrakt" i sig, men det är inte relevant. Det viktiga är att det finns något som reglerar förhållandet mellan eliten och icke-eliten. Utan ett samhällskontrakt är elitens vilja absolut.
Skicka en kommentar