Drömmen om en tankeläsare

Härifrån:

Jag har en nära vän (en kvinnlig sådan). Hon var nyligen ute på en förstadejt och på vägen hem, uppför i trappan i porten, vräkte hon ur sig till sin manlige dejt: "Du ska inte tro att du ska få knulla nu", lite så där kaxigt efter några glas vin. Och det fick han inte heller. Inte hon heller då förstås, och i efterhand var hon besviken. "Men jag ville ju bara att han skulle ta mig", förklarade hon. "Ta mig med storm."

Jag accepterar att jag som utomstående betraktare av mänskligt beteende kommer att tillbringa mycket tid med höjda ögonbryn, men det ovanstående kan väl inte vara rimligt ens i en icke-mutants huvud? Vilken planet är den här kvinnan ifrån där en man - efter #prataomdet och alla andra okejsexkampanjer - hör de orden från en kvinna han aldrig haft sex med förut, svarar "det ska jag visst" och ser till att få det också? Om en kvinna sa så till mig skulle hon få slita av mig kläderna med våld innan jag tillät mig inse att det inte gällde.

Det är klart det vore trevligt om alla kunde läsa våra tankar (men för Guds skull bara de tankar vi vill att de ska kunna läsa). Det jag inte förstår är varför så många tycks tro att alla andra faktiskt kan det och att de själva är de enda som förnekats telepatins gåva. För kvinnan i ovanstående exempel vill givetvis inte att varenda man som hon säger nej till ska ta det som att hon vill bli tagen med storm. Nej, det gäller ju bara män hon faktiskt vill ha sex med, resten ska fatta att hon inte vill och är oförlåtliga svin om de inte gör det.

Mannen betedde sig helt rätt i den situationen. Om han i stället hade tagit hennes avvisande som en invit och det sen visade sig att han hade feltolkat hennes kroppsspråk och alla andra abstrakta signaler som folk inbillar sig att de skickar (den där "90% av mänsklig kommunikation är icke-verbal"-grejen är och förblir struntprat), då hade han hastigt och lustigt befunnit sig i sexbrottslingarnas skara och nästa gång det var dags att #prataomdet skulle han vara ett av exemplen. Jag är rätt förtjust i sex men om valet står mellan celibat och att riskera våldtäktsmannastatus, då är det lätt att välja.

Samlagkontraktslagen är en naturlig följd av hela den debatten och den tydligen vida spridda åsikten att man inte ska behöva säga nej för det ska bara märkas att man inte vill och om partnern inte är telepat så är han en råtta. Om det är så det ska fungera, då kan vi lika gärna lagstifta om det så att samtliga inblandade vet vad som gäller.

Eller - och det här är mitt personliga favoritförslag men tydligen helt omöjligt att förverkliga - så kan vi börja prata med varandra, säga ja till sånt vi vill och nej till sånt vi inte vill, sluta låtsas att vi är hundar som kommunicerar med svansföring och öronläge och i stället börja kommunicera med ord, som såna där människor som tack vare språket har lyckats med en hel del bra saker under sin korta historia.