Till inlägget om krigsmotivation fick jag en kommentar som innehöll ett par idéer jag har funderat en del på. Enligt gammal god tradition - och man måste ju hålla på gamla goda traditioner - skriver jag härmed ett nytt inlägg om det.
Kriget, både det nuvarande och det tidigare, handlar snarare om att den vita människan gärna vill ta över hela världen.
Den vita människan vill mycket riktigt ta över hela världen men det är inget som utmärker den vita människan. Alla vill ta över hela världen. Även om man som jag inte är pigg på att personligen styra och ställa ner till att micromanagea kommunalskatten i Alta Floresta så vill man ändå att världen ska drivas i enlighet med ens egna åsikter.
Den vita människan har ingen särdeles enorm genetisk eller kulturell erövringslusta utan har bara råkat befinna sig i en situation som förde henne till världens topp. Mer om detta sedan.
När de av för överlevnad av naturliga skäl arbetssamma nordiska männen drivs av ett självuppoffringsideal i händerna på kvinnor som söker ökad bekvämlighet har man en häxbrygd att söka sig bort från.
Ökad bekvämlighet vill vi nog alla ha, nordiska kvinnor ungefär lika mycket som kvinnor från andra väderstreck och för den delen män från andra väderstreck. Återigen är skillnaden snarare att vi stenrika vitingar har möjlighet att kräva och skaffa ökad bekvämlighet medan man två dagsmarscher in i Amazonas inte har mycket till chans om man bestämmer sig för att lägga sig ner och softa medan någon annan fixar föda.
Huruvida planeterövringens motor var ett kvinnodrivet självuppoffringsideal är jag enormt skeptisk till, men det som jag verkligen reagerar på är första halvan av meningen. Detta att nordiska män skulle vara flitigare än andra folks karlar därför att det var tvunget för vår överlevnad är ett mycket märkligt argument som dyker upp om och om igen när den europeiska dominansen ska förklaras.
Tobias Wallin förklarar inte vilka de "naturliga skäl" är som gjorde att nordiska män behövde arbeta mer än andra för sin överlevnad, men orsaken brukar anges som att vi levde på kalla ogästvänliga platser där man inte bara kunde ligga i gräset och sträcka ut handen efter en god frukt så fort man blev hungrig. Varje gång jag hör det undrar jag samma sak: har dessa människor någonsin sett en bild på en djungel eller en öken eller en tundra? Tror de att savannkillarna jagar ner gaseller till fots för att blir tråkigt att bara ligga i hängmattan hela dagarna?
Europa är snarare en väldigt gästvänlig plats, där det inte är särskilt svårt att överleva vare sig sommar eller vinter. Sahara, Grönland, centrala Australien, Amazonas, där har du ställen som är jobbiga och i enlighet med denna teori borde förvandla sin befolkning till superhjältar.
Så varför blev det den vite mannen som tog över världen? Jag tänker inte sluta rekommendera Jared Diamonds Guns, Germs and Steel förrän de nattar mig med en spade, men den korta versionen är ungefär som följer:
Näringsrika domesticerbara växter. Mina förfäder hade tillgång till goda kolhydratkällor som kunde framodlas med industriell effektivitet.
Nyttiga domesticerbara djur. De hade också drag- och arbetsdjur av alla slag. Som Jared Diamond säger: om noshörningen hade kunnat domesticeras hade kanske Rom intagits av bantukrigare på noshörningsrygg. Vilket hade gjort historia 83% mer awesome.
Terrängpluralism som ledde till sociopolitisk och kulturell pluralism. Europas skiftande terräng ledde naturligt till att kontinenten splittrades upp mellan små nationer som kunde försvaras men aldrig var trygga. De tävlade ständigt hårt med varandra och var tvungna att uppfinna oavbrutet bara för att hålla jämna steg med grannarna. Det handlades och restes, idéer utbyttes, kulturer krockade.
Och så vinet, förstås.
4 kommentarer:
Jag hävdar nog att det mest är en slump. Den teknologiska och ekonomiska dominansen har skiftat mellan europa, mellanöster, indien och kina över tiden, med olika regioner som dominerat i olika perioder.
Europa hade råflytet att leda när en kritisk massa av de faktorerna hade ackumulerats och det skapades en kedjereaktion (som pågår än idag). Vi hade inte någon större ledning då, men lite exponentialutveckling senare så var det en väldig skillnad.
Europa och Mellanöstern flyter mer eller mindre ihop i den här diskussionen, och vad gäller Kina och Indien så var de enorma, i sin region dominanta imperier. Med storlek följer ett stort underhållsbehov och med dominans följer lathet; man har föga anledning att expandera. Japan hade en frivillig, uttalad isolationspolitik.
Under tiden bestod Europa av småstater som slogs utav bara fan och om en klipsk karl inte fick gehör för sin idé hemma så fick han det på andra sidan gränsen. Visst var det flyt, men det var inte slump.
Indien hade väl inte så där överdrivet dominanta imperier innan engelsmännen tog sig dit? Stormogulerna var väl rätt mäktiga i norr, men skulle de vara mer mäktiga regionalt sett jämfört med säg Frankrike eller Ryssland? Tillåt mig tvivla.
Kanske var slump fel ord, och tillfällighet ett bättre.
Om det var någon som körde isolationspolitik var det väl Kina?! De brände ju sin handelsflotta på 80 000 skepp, vid tidigt 1500-tal för att kejsaren inte ville ha utländska influenser i riket.
Skicka en kommentar