Den inre polisen

Platon låter i en av sina dialoger sin bror Glaukon diskutera med Sokrates om en magisk ring som hittades i Lydien av fåraherden Gyges. Ringen gav honom förmågan att göra en Frodo och bli osynlig, en möjlighet som han använde till att förföra Lydiens drottning (jag vet inte hur osynlighet hjälper vid förförelse men jag är ju inte så att säga expert), mörda hennes man och själv bli kung. Att det är just osynlighet det gäller spelar mindre roll; jag kan tänka mig en rad superkrafter som bättre skulle illustrera poängen men det viktiga är att han blir som en gud bland män.

Glaukon hävdar bestämt att alla som hittade en sådan ring skulle göra precis som Gyges. Vi gör bara rätt därför att vi måste; när vi kan göra vad vi vill utan rädsla för repressalier släpper vi all moral och tänker bara på vårt eget välbefinnande. Den rättfärdige och den orättfärdige blir samme person när han håller i Gyges ring.

Till Platons heder (och jag tillhör inte hans fanclub) låter han Sokrates säga emot, men det vi minns som historiens sensmoral är just att i mörkret visar vi vår sanna natur och vår sanna natur är jävligt ful. Det går igen, bland annat i moderna diskussioner om till synes normala människor som blir patetiska svin i samma ögonblick som de får tangentbordets anonymitet att gömma sig bakom och i religiösa argument som hävdar att utan en gud finns ingen moral, med andra ord att man bara är god om man fruktar straff och hoppas på belöning.

Det skrämmer mig att se in i mina medmänniskor på det viset, men framför allt får det mig att undra: har ni ingen inre polis? Jag har en jobbig jävla röst inne i huvudet, högljudd och sträng och oresonlig, som gör förbannat klart vad som är rätt och vad som är fel, och om jag korsar den gränsen hamrar den mig i skallen med mina egna tankar. Visst klingar det ut men mina värsta misstag maler fortfarande i huvudet, dag efter dag, år efter år.

Jag önskar att den jäveln inte fanns för det verkar bra mycket roligare att vara ett svin, men jag kommer inte ifrån tanken att vi alla sitter i samma båt, hör ihop holistiskt, och har ansvar för varandra. Man kan göra världen bättre eller så kan man göra den sämre. Under tiden betraktar jag världen och det jag ser är själviskhet och kortsiktighet; handlingar som föds ur grunda tankar om "vad är bäst för just mig just nu?". Människor kan till och med lugnt förstöra för sig själva för att få kortvariga, omedelbara belöningar och sen gnälla högt om situationen de försatt sig i. Och kräva att någon annan fixar den.

Jag vill skicka min inre polis på turné. Jag skulle få en paus och världen skulle bli bättre.

Kärleksmusik

Veckans vecka 6-tema är musik om kärlek och sex och relationer och känslor. Jag har redan tidigare skrivit om musikens förmåga att gå rakt förbi hjärnan och rätt in i ryggrad, hjärta och mage, så det här är ju ett utmärkt tillfälle att plocka fram några exempel på vad jag menar. Fair warning: jag vet ingenting om musik utom hur den får mig att känna.

Top5 sexiga låtar

Sexighet är en svår känsla att förmedla i musik eftersom det är något så sjukt personligt och intimt. Kärlek, sorg, vrede, förtvivlan, lycka, glädje, de känslorna kan framkallas med några poetiska rader uppbackade med väl valda noter, men sex är något betydligt mer svårgripbart. De här fem låtarna får mig att bubbla.

5. Melt into Me - Kevin Smith. Inte den tjocke skäggige Kevin Smith som regisserade Clerks utan den framlidne nyzeeländske skådespelaren som spelade krigsguden Ares i Xena, Warrior Princess. I seriens första musikalavsnitt, The Bitter Suite, sjunger han den här sången medan han dansar med Xena.

I drömvärlden Illusia har Ares, Xenas onda ex, precis fått henne att döda sin ständiga följeslagare och väninna Gabrielle och nu försöker han fullborda förförelsen till den mörka sidan. På ytan handlar den här sången om vapen och krig och om att ge efter för sin mordinstinkt. Visst, och Chinatown handlar om en stadsdel och What is This Feeling handlar om hur mycket Glinda och Elphaba hatar varandra. Right.

The music of war, with its lust for refrain, arouse us to heights, with a passion that's strange. Imagine how awesome, together we'd be. So feel what I'm feeling, come melt into me.

4. I Drove All Night - Roy Orbison. Jag är troligen vansinnigt biased eftersom jag och min första flickvän låg och lyssnade på den här skivan på repeat när vi var unga och nyfikna och jag kommer aldrig att glömma hennes leende när hon sjöng med i en av textraderna. Det lär dock inte vara svårt för någon att förstå varför vi inte bytte skiva.

Orbisons berättarjag kan inte leva en minut till utan sin älskade, så han tar sig inte ens tid att ringa henne först innan han kör hela natten för att få lägga sig bredvid henne i det varma mörkret, så att deras hjärtan kan slå tillsammans. Bland annat.

I drove all night, crept in your room, woke you from your sleep, to make love to you. Is that all right?

3. Let's Get It On - Marvin Gaye. Den här låten har kanske överanvänts och halvparodierats lite för mycket för att tas på fullständigt allvar, men det ändrar inte att den är en av de mest förföriska sånger som skrivits.

Den lyckas dessutom vara subtil samtidigt som den är fullständigt klar med vad den menar, vilket är en liten bedrift i sig. Vi vet precis vad Gaye sjunger om, men han säger det aldrig.

Don't you know how sweet and wonderful life can be? I'm asking you, baby, to get it on with me.

2. Underneath Your Clothes - Shakira. Det skadar inte att det är en av de hetaste sångerskorna någonsin som sjunger den här låten, men även utan henne hade texten och den smekande melodin gjort sitt. Det här är ord man drömmer om att få höra.

Jag älskar det positiva kvinnliga perspektivet, något som faktiskt fortfarande inte syns alltför ofta ens i oförblommerat sexig musik.

Underneath your clothes, there's an endless story. There's the man I chose, that's my territory, and all the things I deserve, for being such a good girl, honey.

1. Slow - Kylie Minogue. Kanske den hetaste sångerskan någonsin. Jag vet inte vad det är med Kylie men om jag någonsin träffade henne skulle hjärnan förmodligen stängas av helt och hållet och jag skulle göra en trovärdig imitation av en nykter Rajesh Koothrappali.

Så när hon sjunger en utdragen, känslig, kelig sång med en röst som låter som om det rinner honung från hennes tunga, då blir resultatet den sexigaste låt jag någonsin hört. Jag har ingen aning om vad den här låten handlar om, jag har aktivt undvikit att ta reda på det, för det vore en sjuk besvikelse om den handlade om något annat än långsam, njutningsfylld kroppslig kärlek.

Slow down and dance with me, yeah, slow. Skip a beat and move with my body, yeah, slow.

Top5 kärlekslåtar

Något som stör mig mer och mer ju äldre jag blir är hur vi romantiserar de där första kittlande stunderna med en ny människa, tonårskärleken som grundar sig på magiska ögonblick, fjärilar i magen och att man råkar gilla samma låt. Jag tyckte också att det var fantastiskt en gång, men allt eftersom åren går dras jag mer och mer åt att romantisera det vanliga livet, en underbar vardag med en underbar människa och att gå och lägga sig med samma person varje kväll och se fram emot nästa dag.

5. Hey Julie - Fountains of Wayne. En betydligt snabbare och mer upbeat låt än de flesta kärlekslåtar, och den får sin plats enbart på styrkan av sin text och sitt budskap. Det här är en kärlekshistoria som mognat under flera års tid.

Sångaren har ett jobb han inte gillar, men han står ut med det för i slutet på varje arbetsdag får han komma hem till sin fru. Han tänker på henne hela dagen och hur livet än försöker trycka ner honom håller de tankarna honom uppe.

How did it come to be, that you and I must be, so far away from each other every day?

4. Det vackraste - Cecilia Vennersten. För några år sen var jag på två bröllop på hyggligt kort tid. På båda bröllopen spelades den här låten, för den är så satans vacker. På det ena bröllopet var bruden döv och den framfördes på teckenspråk. Jag kan knappt nåt teckenspråk alls och satt ändå med hjärtflimmer.

En kort stund tillsammans med någon älskad, och de känslor som då dyker upp. Inget originellt ämne, inget banbrytande, men oerhört vackert.

Du ligger här bredvid och jag känner hur du andas. Att älskas utav dig är det vackraste för mig.

3. The Closest Thing to Crazy - Katie Melua. Okej, den här låten bryter lite smått min ovanstående princip, för den handlar just om den inledande galenskapen som förför, förvirrar och förleder. Jag förlåter det för en så här ljuvlig sång.

Jag är inte säker på om sångerskan ångrar sitt förhållande med föremålet för hennes kärlek, men det finns tvetydiga känslor där. Hon vill ha honom samtidigt som hon önskar att hon inte ville det, något har gått fel men det är oklart om det var meningen från någondera sidan, och hur som helst vägrar känslorna försvinna.

This is the closest thing to crazy, I have ever been. Feeling twenty-two, acting seventeen.

2. I'll Stand By You - The Pretenders. Vad är kärlek? Är det att komma igenom alla skalen, se den andre för det hen verkligen är, och fortsätta älska? Förtroende, tillit, acceptans. Är det inte det vi alla längtar efter att få från en annan människa?

Det här var den svåraste låten att välja ett textcitat ifrån, för hela texten är så fantastisk. Det här är poesi satt till musik, känslor reducerade till sina essentiella element och omvandlade till ord. Det handlar om att inte vara rädd längre, att smälta samman till en varm enhet som saknar fruktan. Romantisk-utopiska drömmar? Kanske, men jag hoppas inte det.

When the night falls on you, you don't know what to do. Nothing you confess, could make me love you less.

1. Don't Ever - Missy Higgins. På den tiden när Pandora fortfarande fungerade i Sverige (numera finns Spotalike som gör typ samma sak) snubblade jag över Missy Higgins skiva The Sound of White. Tretton låtar, alla bra, och fyra av dem ville komma in på min personliga top5-lista över bästa låtarna någonsin. En av de två som hållit platsen bäst kommer nedan, och den andra är Don't Ever.

Här har vi typexemplet på den långvariga, mognade, djupa kärleken. Missy Higgins sjunger inte om fyrverkerier och vild passion, hon sjunger om att skaffa sig ett njutbart litet liv med hus, trädgård och rosor. Det är så här jag föreställer mig framtiden, tillsammans med någon som drömmer om samma sak.

We'll get a house, where the trees hang low, and pretty little flowers on our windowsill will grow. We'll make friends with the milkman, and the butcher Mr Tims will give us discounts when he can.

Top5 göraslutlåtar

Det finns en mörk sida av kärleken och när man drabbas av den finns det bara en sak att göra: lyssna på riktigt riktigt sorglig musik tills man inser hur patetisk man är, tar sig i kragen, stänger barskåpet och går ut i solen. Innan dess är jag glad för min Spotify-playlist med det pigga namnet "suicide".

För övrigt borde antagligen en av platserna innehas av Weeping Willows samlade produktion. Jag vet inte vad den killens problem är; nån tjej måste ha gjort ett riktigt grundligt jobb på honom och det har han levt på sen dess.

5. Good Life - Francis Dunnery. Inte alls lika deprimerande som de flesta göraslutlåtar, tvärtom nästan ohyfsat positiv, men alldeles för vacker för att inte ha med på den här listan. Mitt ex är min bästa vän och det känns som om den här låten skrevs om oss.

Det har tagit slut mellan sångaren och hans flickvän, trots att "everyone knows that you're my favourite girl". Han önskar henne ett gott liv med kärlek och familj, för det var ingens fel utan vissa saker ligger bara inte i stjärnorna.

Here's to your lover and here's to my wife. Here's to your children and here's to you having a good life.

4. Another No-One - Suede. En nästan outhärdligt långsam, smärtsam redogörelse för ett förhållandes sista minuter. Hon samlar ihop sina saker, röker en sista cigarrett, och tar en taxi ut ur hans liv. Det är slutet för deras lilla kärlek och nu är han ensam och måste hitta någon annan som ska fylla hålet i hans liv.

En annan "ingen", som tänker stå ut med det hon inte stod ut med. Men hon tar också skulden, hon tar också smärtan, och vi vet inte vad det var som egentligen hände.

Yes it's the end, the final showdown. Yes it's the end of our small love. You'll have to find another no-one, to take the shit like I have.

3. He Stopped Loving Her Today - George Jones. Det tog mig lång, lång tid att förstå vad den här låten egentligen handlade om. Jag hittade den som ett tips på sorgliga låtar i en forumtråd någonstans, lyssnade på den en gång och kom fram till att den var för jobbig att lyssna på igen. Jag tolkade den som att sångaren varit tillsammans med en kvinna länge och nu har han insett att han inte älskar henne längre, och måste göra slut. Smärta.

Flera år senare återupptäckte jag den, lyssnade på den och insåg att jag hade haft helfel. Den handlade i stället om att han blev dumpad, tog det hårt, deppade sönder i flera år men till slut kom över henne, slutade älska henne. Nu fattade jag inte alls varför den skulle vara sorglig, den var ju hur positiv som helst och den blev ett stående inslag på min träningsplaylist.

Så en vacker vårdag tog jag en promenad i solen efter en tyngdlyftningsomgång och råkade plötsligt höra textrader som jag tidigare helt hade missat. Han blev dumpad, visst, han deppade sönder i flera år, visst, och han slutade äntligen älska henne... för att han för helvete dog. Den var visst sorglig i alla fall.

I went to see my friend today, oh, but I didn't see no tears. All dressed up to go away, first time I'd seen him smile in years.

2. The Special Two - Missy Higgins. Här har vi den andra låten från The Sound of White. Jag har svårt att tänka mig en vackrare hyllning till sprucken kärlek och att ta sitt ansvar för att försöka sluta klyftan man själv skapat.

Sångerskan har tillbringat de senaste dagarna i ett mörkt rum tillsammans med en flaska whisky för att glömma sitt brott, något som hon aldrig trodde att hon skulle göra. Hon sjunger om smärta till en glidande melodi som förstärker plågan och förtvivlan i hennes röst. Hon har fortfarande hopp, men vi misstänker att det är förgäves.

And we will only need each other, we'll breathe together. Our hands will not be taught to hold another's, 'cause we're the special two.

1. Most of the Time - Bob Dylan. High Fidelity är en av mina favoritfilmer, definitivt en av mina favoritfilmer om kärlek, och det var i den som jag första gången hörde Most of the Time, den hemskaste göraslutlåt som någonsin skrivits. Den är ett skolexempel på hur mycket otäckare det är med sådant som inte sägs än med sådant som trycks upp i våra ansikten.

Till atmosfärisk, pirrande, flimrande musik berättar sångaren om ett förhållande som tagit slut. Men det är lugnt, han är okej. För det mesta känner han ingenting alls. För det mesta minns han henne knappt. För det mesta går han vidare precis som vanligt. Men han nämner inte vad som händer resten av tiden. Vi får föreställa oss själva.

Most of the time, she ain't even in my mind. I wouldn't know her if I saw her, she's that far behind. Most of the time, I can't even be sure, if she was ever with me, or I was ever with her.

Top5 missförstådda kärlekslåtar

Eftersom musik i sig ger de här starka känsloreaktionerna så är det rätt lätt att luras. Man kan skriva en smäktande ballad vars text handlar om att spöa upp sina barn eller vrålig death metal om att ligga på stranden och sola, och musiken kommer att sköta det mesta av kommunicerandet. Det var därför jag intensivt hatade 99 Red Balloons ända tills jag läste texten, och nu älskar jag den i stället. Den låter inte som om den handlar om det den handlar om.

Därför är det lätt hänt att det blir missförstånd, vare sig de är avsedda eller inte. Här har vi min personliga top5 över låtar som inte handlar om det folk tror att de handlar om.

5. Littlest Things - Lily Allen. Det kanske bara var jag som blev lurad av den här, men tills jag faktiskt läste texten kunde jag svära på att den handlade om en kvinna i ett långvarigt förhållande som tänkte tillbaka på deras första tid tillsammans och smålog för sig själv om hur unga och fåniga de var, men ändå är minnena så underbara.

Det visade sig att den handlar om ett kraschat förhållande och hon drömmer sig tillbaka till en tid när allt fortfarande var okej och obesudlat. Hoppsan.

The littlest things that take me there, I know it sounds lame but it's so true. I know it's not right, but it seems unfair, the things are reminding me of you.

4. All I Wanna Do Is Make Love To You - Heart. Vid första lyssningen verkar den här sången vara en gosig kärlekslåt om att vilja älska hela natten. Vid andra lyssningen verkar den här låten handla om en vild natt tillsammans med en främling. Det gör den på sätt och vis.

I själva verket har kvinnan, som plockar upp en snygg främling på en regnig gata, en man som hon älskar. Men det finns en sak han inte kan ge henne, och det är det hon är ute efter den här kvällen.

Then it happened one day, we came 'round the same way. You can imagine his surprise, when he saw his own eyes. I said please, please understand, I'm in love with another man, and what he couldn't give me, was the one little thing that you can.

3. You're Gorgeous - Babybird. En refräng som fastnar i huvudet och låter som en hyllning till en vacker kvinna vars skönhet fullständigt fängslat sångaren. En melodi som låter som en typisk kärlekslåt, designad just för att ha en refräng som fastnar i huvudet.

Och en text som handlar om hur en kvinnofotograf utnyttjar sina modeller, objektifierar dem och förför dem med fagra löften. Skriven ur kvinnoperspektiv men sjungen med mansröst.

You said I wasn't cheap. You paid me twenty pounds. You said you'd put me in a magazine, on every table, in every lounge.

2. Brown Sugar - The Rolling Stones. Och nu kommer vi in på de riktigt otäcka exemplen. Brown Sugar är en klassisk sång med Mick Jaggers bristande respekt för ungefär allt här i världen och låter bara som en kärlekslåt som inte skäms för sig.

Det är bara det att den handlar om en amerikansk slavhandlare som är förtjust i att piska och våldta sina unga kvinnliga slavar. Knappt creepy alls.

Gulf Coast slaveship bound for cotton fields. Sold in a market down in New Orleans. Scarred old slaver knows he's doin' alright. Hear him whip the women just around midnight.

1. Every Breath You Take - The Police. Sting själv är tydligen rätt förbannad över hur missförstådd den här låten är; när han hör talas om att par spelar den på sina bröllop brukar han fråga om de nånsin har lyssnat på den.

Den handlar inte om en trogen man som aldrig sviker sin älskade. Den handlar om en stalker, en sjuk man som oförtrutet förföljer sitt offer. Han kanske älskar henne, han kanske tror att hon älskar honom, men hur som helst är han ingen förebild och vilken relation han än har till kvinnan ifråga är det ingenting man ska efterlikna. I alla fall inget man ska gifta sig till.

Oh, can't you see you belong to me? How my poor heart aches with every step you take. Every move you make, every vow you break, every smile you fake, every claim you stake, I'll be watching you.

En extra chans att sabba allt

Varje vecka läser jag vecka 6-temat och försöker komma på om jag har något vettigt att tillföra. Den här veckan är ämnet "Offentlighet" och första meningen börjar "Om att ha sex bland folk", vilket råkar vara något som jag faktiskt har en del att säga om. Problemet är att nu handlar det inte bara om mig längre; när jag har varit personlig tidigare har jag i alla fall varit vag nog att inget förtroende bör känna sig förrått, men när det handlar om offentligt sex så är det ju minst en person till inblandad och det är tydligen där min gräns går. Att skriva om offentligt sex är därmed, kvasiironiskt nog, lite väl offentligt för mig.

I stället fastnade jag för ordet "Facebookgullande" vilket fick mig att tänka på - bortsett från två förälskade bekanta som jag förvisso älskar sönder men som också regelbundet ger mig diabetes via sina statusuppdateringar - det populära bruket att på Facebook notera när man är eller inte är i ett förhållande, komplett med ett litet rött hjärta. Mitt senaste förhållande tog slut innan jag började hänga på Facebook så jag har aldrig behövt fundera på om jag ska göra så själv och dessutom har jag aldrig riktigt anammat den här "livet sker på Facebook"-grejen, men det känns som att lägga ut ett par extra minor på det fält som en kärleksrelation redan utgör.

Ta som exempel avsnittet av The Big Bang Theory där Leonard råkar skriva på Facebook att han är i ett förhållande innan motparten gjort det. Katastrof, förstås. Risk för total social implosion. Tänk om hon inte gör samma sak? Tänk om hon inte alls såg det som ett förhållande? Genom denna tanklösa handling har han blottat sig.

Och vad händer den dag man har ett kvällstelefongräl och nästa morgon har hon enligt Facebook inget förhållande längre? Är det slut, var hon bara lite mer förbannad än jag, eller vad? Det kan vara nåt sjukt passiv-aggressivt beteende eller så kan det vara en fullständigt allvarligt menad uppbrytning, om än levererad på ett sjukt passiv-aggressivt sätt.

Det känns satan så obehagligt, som att på ensamt initiativ sätta in en förlovningsannons i tidningen. Är det verkligen inte knepigt nog att få en relation att fungera utan att lägga in en extra liten komplikation som dessutom annonseras ut för varenda människa man känner och förmodligen en hög till? Jag antar att det har att göra med "varenda människa är ett varumärke"-grejen; allting ska noteras och friseras och skulpteras och visas upp från sin bästa sida, och när man är på ruttet humör så blir det i stället den sämsta sidan och sen behöver man en imagekonsult för att rätta till det igen.

Så, till min framtida flickvän: ta inte illa upp när jag inte skriver på Facebook att vi är tillsammans. Jag försöker bara skydda oss. Eller möjligen dig från mig.

Kinapuffsgate

När det begav sig läste jag Patrik Lundbergs krönika som fick Fazer att byta förpackning på Kinapuffarna och jag har smått följt debatter, ramaskri och bloggslagsmål i frågan. Lundberg själv ångrar nog att han nånsin nämnde de förbannade Kinapuffarna för hans poäng var fan så mycket mer vidsträckt och allmängiltig än så, men jag tycker faktiskt att det var ett utmärkt exempel som borde belysas och det är bara synd att debatten råkade tappa allt innehåll förutom godispåsarna.

Jag har nämligen gått förbi de där Kinapuffarna flera gånger i veckan och inte ägnat en tanke åt asiatkarikatyren som prydde påsen. Jag la märke till Fazers lakritsnegress och jag minns tydligt min barndoms godissnören där varje smak hade en egen förpackning; på en påse fanns en cowboy med lasso, på en annan en Tarzanfigur som svingade sig i en lian, och på en tredje - jag har inte lyckats hitta en bild så ni får nöja er med min blodsed - fanns en indianflicka som glatt log fast hon var bunden. Ja, en bunden indianflicka på en godisförpackning. Det är vad vi i branschen kallar för "inte okej".

Allt detta har jag noterat, men Kinapuffarna var så osynliga för mig att jag var tvungen att leta upp en bild innan jag trodde på Lundberg. Men där var den, precis som han beskrev den, och det ledde mig till en gammal undersökning om vilka grupper i Sverige som kände sig mest utsatta för rasism. Asiatiska män toppade listan och det fick mig att genast avfärda resultatet, för vem är rasist mot asiatiska män? Nej, det måste vara att de är ena känsliga satar allihop som bara letar efter saker att stötas av.

Eller så kanske det är så att jag missade den rasismen av samma anledning som fiskar inte har ett ord för vatten. När något finns överallt och är ouppmärksammat så försvinner det i bakgrundsbruset för alla som inte själva påverkas av det. Den rasism jag hörde och märkte riktades mot jugoslaver och araber för den fanns på agendan och debatterades. Rasismen mot asiater var det ingen som gick till riksdagsval på, så jag trodde inte att den fanns.

Och när nu Lundberg drog fram den så blev det explosion. Den imaginära PK-maffian beskylldes för allt möjligt ont, förnuftsbefriade aforismer smeds och hojtades, och kinapuffspåsen försvarades som om den innehöll svenskhetens själva essens. Man kan fråga sig varför. Hur kan det i något rimligt universum vara viktigare för någon att ha kvar den förbannade parodikinesen på påsen än det är för någon annan att bli av med den? Vad är det för besynnerlig människa som sätter sitt intresse av en viss godisförpackning över andra människors intresse av att slippa bli sårade?

Förmodligen samma typ av människa som en gammal bekant till mig; jag har känt honom i tio år och alltid trott att han var ett soft laid-back pothead tills jag läste hans Facebookuppdateringar och upptäckte att han hyste en Sverigedemokrat som nu hävdar att han känner sig sårad av bilden på Kalles kaviar. Den dag han lever som minoritet i en kultur där det är kutym att karikera vita män som överdrivet glada, gulhåriga pojkar med vit skjorta, då ska jag fundera på att tro honom.

Spräng helst inte kyrkorna

Svenska kyrkan har ett växande problem. Pengar sinar bort, medlemsssiffrorna rasar och framtiden ser dyster ut. Tidigare domprosten H B Hammar vill lösa det genom att spränga kyrkor. Jag kan inte undvika att känna mig en smula skyldig.

Jag är, som förhoppningsvis framgått för trogna läsare, en ungefär så hård ateist som man kan finna. Jag hyser ungefär lika stora tvivel i gudsfrågan som i gravitationsfrågan och nej, ingendera frågan är egentligen en fråga. Jag är dessutom kraftigt negativ till religion i allmänhet. Med andra ord är det inte bara så att jag inte tror på det utan jag tycker att det är ett skadligt elände, kanske det mest fördärvande som mänskligheten uppfunnit. Jag har inget intresse av att stödja något sådant och gick därför ur svenska kyrkan för många år sedan.

Men samtidigt älskar jag kyrkor. Jag älskar deras konst, deras arkitektur, deras roll som historiska och kulturella dokument, och det faktum att de står som imponerande monument för allt vi hårlösa apor kan lyckas med när vi ger oss fan på det. Jag älskar att känna samhörighet med människorna för vilka kyrkor betyder mer än de gör för mig. Jag behöver inte tro på Gud för att känna hans storhet när jag går runt i Notre Dame de Paris eller Peterskyrkan. Jag vill inte att de här ställena ska sprängas, men jag förstår naturligtvis att det krävs enorma mängder pengar för att underhålla dem.

Saken är den att jag gärna skulle bidra med pengar till att hålla kyrkorna hela och rena. När jag vill gå på Johanneskyrkans julkonsert eller dylikt så betalar jag gärna en rundlig dusör för det privilegiet. Jag har ingenting emot att staten använder mina skattepengar till att underhålla kyrkor; de är kulturminnen och ska behandlas som sådana. Jag tycker inte vi ska riva aztekiska pyramider heller, och där försiggick värre saker än i en genomsnittlig svensk landsbygdskyrka. Hoppas jag.

Jag vill bara inte pytsa in pengar till prästlöner och gudstjänster och jag vill inte stödja en organisation som grundar sig på något jag finner motbjudande. Jag vet inte hur många såna som jag det finns, men nog måste det vara fler än bara jag? Borde det inte gå att samla oss, ta våra frivilliga donationer, lägga ihop det med de medlemspengar som fortfarande strömmar in, och hålla igång kyrkorna på det? Religionen håller kanske på att dö ut (hoppas jag), men dess arv är vårt arv.

Det är ni som är problemet

Det här började som en kommentar till ett inlägg från Like A Bad Girl Should, men det växte och muterade och här har ni resultatet.

Det första jag kom att tänka på när jag läste hennes inlägg var när jag en dag promenerade runt i Lund tillsammans med min mor. En vän till mig hade precis fått barn, jag skulle senare dit och hälsa på och letade därför efter en lämplig present. Så här i efterhand har jag insett att nyfödda barn förmodligen får så många gosedjur att föräldrarna behöver en sopbil för att frakta hem dem, men men.

Hur som helst hittade jag en toksöt blå val (possibly en blåval) men då ställde min mor nyckelfrågan vilket kön barnet hade. Det visste jag inte, vilket tydligen gjorde det helt omöjligt att köpa ett blått gosedjur. Jag försökte förklara att jag kände den nyblivna modern och att hon ligger bra till på listan över kvinnor som inte skulle kunna bry sig mindre, men det dög inte. Det blev en könsneutral orange krabba och den var söt den också, men den var ju ingen val.

Min mor är smart och vänster, och ändå sitter det här så satans djupt. Nu pratar vi inte ens om kläder som eventuellt någon annan kan ha åsikter om, utan om ett gosedjur som läggs i famnen på ett barn som är så ungt som barn kan vara. Lik förbenat var det helt omöjligt att komma med en blå val för det kunde ju, Gud förbjude, vara en flicka jag råkade förära med den.

Och att modern ifråga också var smart och vänster och dessutom ung och förmodligen mer hip vad gäller de senaste årens genusframsteg, det högg verkligen ingen jord alls, för när man precis har fött är man full av hormoner och då blir det där med rosa så mycket viktigare än det någonsin har varit och jag bara gapade och är det verkligen min mor som säger detta?

Men den stora grejen här är att ingen någonsin - såvitt jag märkt - har de här åsikterna för sin egen skull. Det är alltid "kommer någon annan att tycka att det här är fjolligt?" och en väldig rädsla för att barnet ska hamna utanför eller whatever eftersom det har fel färg på sig. Jag tycker samma sak gäller de där kommenterarna som Like A Bad Girl Should nämnde (men jag är förstås ingen stor konsument av sådant, så jag kan ha fel för mig); de har inte själva något emot att pojkar går i rosa eller flickor går i blått utan det är ett fruktansvärt övergrepp på barnet eftersom nebulösa andra kommer att reagera negativt på det.

Jag vill säga ungefär samma sak som jag ville säga när det pratades gayadoption och motståndarna sa att man kan ju inte låta samkönade par adoptera för då blir barnen mobbade. Min spontana reaktion var "ja, på grund av människor som du". I samma ögonblick som du och dina gelikar slutar lära era egna barn den skiten så försvinner problemet. Barn accepterar precis vad som helst; det som finns i deras omedelbara omvärld är per definition normalt och självklart. Det krävs tanklösa vuxna till att få dem att tycka att det är något konstigt med två mammor eller, för den delen, med rosa kläder på en pojke eller en blå val i en flickas säng.

I den mån det här över huvud taget är ett problem så ligger det hos de vuxna människor som ser till att göra det till ett problem, som oroar sig och ängslar sig, som skärskådar varenda liten söm och som naturligtvis är moderna liberala människor men man måste ju skydda barnen.

Ja, det måste man. Så länge ni finns.

En hundsaga

När jag var liten och långt upp i tonåren var jag paniskt rädd för hundar. Jag vet inte varför; jag har motsägelsefulla minnen. Hur som helst botades det med ett klassiskt exempel på symptomorienterad terapi, som också råkar vara en hygglig historia. And I'm all about that.

Nån gång kring mitten av nittiotalet klev jag in på Eslövs pågatågstation för att åka till Lund. Jag var en god stund för tidig och letade efter en bänk. Den enda lediga sittplatsen var bredvid en kille som bredvid sig hade en hund. Men hey, man ska ju kunna betvinga sina reflexer, han höll ju koll på hunden, och han skulle dessutom befinna sig mellan mig och hunden, så jag satte mig där.

När jag hade suttit där en liten stund upptäckte jag att hunden visserligen bar halsband, men inget koppel. Jag höll mig kvar för hunden hade ju suttit stilla hela tiden och visade inga tecken på att planera en strupextraktion. Men när tåget kom reste sig killen och hunden oberoende av varandra och gick på tåget genom olika dörrar och jag insåg att de inte hade ett dugg med varandra att göra.

Under tågresan sprang hunden fram och tillbaka och visade inget intresse för en enda människa ombord. Vid det här laget rann rädslan bort och ersattes av nyfikenhet. När tåget anlände till Lund skulle hunden tydligen också gå av där, så jag hängde på den. Den gick nerför en trappa, längs en kulvert, uppför en trappa, och där uppe stod en äldre man och väntade på den tillsammans med en yngre kvinna. Hunden gick fram till honom, han satte på ett koppel, och de gick sin väg. Det är en av mitt livs stora sorger att jag bara lät dem gå.

Jag menar, jag förstår att det går att träna en hund till att åka tåg själv. Det är förmodligen inte ens ett särskilt knepigt trick med tanke på allt annat man kan få hundar till, och om Skinner fick duvor att bowla så är det ju inte mycket som är omöjligt.

Det jag inte förstår är varför man gör det. Vem har en hund som så ofta behöver åka på egna utflykter att det är lönt att lära den göra det på egen hand? Och var hade hunden varit? Hälsat på släktingar? Chillat med polarna i Eslöv?

Efter det var min hundskräck hur som helst som bortblåst. Jag antar att det inte gick att vara rädd för en fredlig varelse som fattade hur tåg fungerar bättre än en del människor jag känner. I stället blev jag sjukligt rädd för bläckfiskar och sjukhus. Som jag sa: klassisk symptomorienterad terapi.