Nätdejting

När jag såg att min gamle homie och bitterhetsbroder Magnus hade bloggat om nätdejting trodde jag att jag skulle få slänga iväg en "you and me both, bro"-kommentar men det visade sig att vi hatade eländet av olika skäl. Visst, jag hade också märkt den där "hon måste vara perfekt"-känslan som dyker upp när man vet att det finns tusentals fler att titta på, men jag upptäckte ingen svinsida hos mig själv och det var inte det som fick mig att avsky både nätdejting och världen i stort.

Till att börja med: jag hatar hela dejting-som-ett-spel-konceptet, vare sig det händer på nätet eller i verkligheten. Jag hatar ljugandet, låtsandet, tanken på marknaden som en marknad, alltihop. Och det blir väldigt, väldigt tydligt vid nätdejting. Då handlar det, precis som Magnus säger, inte om att vara sig själv utan om att skapa ett varumärke, fundera ut hur man lättast kan attrahera och behålla kunders intresse, och jag kräks.

Men framför allt är det själva upplevelsen som får mig att hata blotta tanken på att någonsin prova det igen. När jag har gjort det har jag sett till att hitta någon som jag faktiskt är intresserad av, tagit tid på mig att skriva ett vettigt meddelande av lagom längd som visar att jag faktiskt läst hennes profil, och inte fått något svar.

Samtidigt har de enda meddelanden jag fått kommit från människor som tydligen spammar varenda nytt konto med samma generiska felstavade intetsägande hälsning, bögar som vill suga min kuk, och prostituerade som vill ha mina pengar. För om man är en så tragisk desperat fan att man gett sig på nätdejting, då tar man väl vad som helst, inklusive om det kostar.

Så antingen fungerar det att inte vara ett pucko, men då måste man hålla på och hålla på och hålla på och aldrig ge upp och ignorera att världen envetet säger åt en att man ska vara ett pucko i stället, eller så fungerar det att vara ett pucko och då är det bara att spruta ut meningslösa meddelanden och hoppas att nånstans i den bortre änden av sannolikhetskurvan finns det någon som förmodligen inte är den rätta men åtminstone inte den totalt felaktiga.

Jag har hört framgångshistorierna om nätdejting, och den enda slutsatsen jag kan dra är att de människorna antingen hade en sanslös tur eller helt enkelt inte är jag.

Makt åt folket

Även om vi lever i det bästa samhället världen har skådat så är det inte för att vi har det perfekta systemet utan för att vi har det sämsta systemet förutom alla de andra vi testat. Vårt system - representativ parlamentarisk demokrati - har gott om nackdelar. Det belönar kortsiktighet, våra ledare är de som är bra på att vinna val och inte de som är bra på att leda, det rör sig ständigt närmare och närmare tvåpartisystem, och ibland drabbas vi av Jimmie Åkesson. Men det har också en stor fördel, nämligen att för det mesta så fungerar det. Riktigt bra.

Det kommer dock inte i närheten av att lösa det grundläggande problemet med alla samhällssystem: de som vill ha makten är per definition illa lämpade för att inneha den. Den som faktiskt vill vara statsminister med allt jävelskap det för med sig och totalt presscoverage och 24 timmars arbetsdag med konstant närvarande mobiltelefon är uppenbarligen inte riktigt rätt funtad, och den människan ska vi ha till att styra landet?

Jag funderar på om det finns något bättre sätt, och då kommer jag att tänka på en scen ur filmen Harrison Bergeron, som bygger på en novell av Kurt Vonnegut som dock inte innehåller scenen i fråga. I novellens och filmens värld förses de smarta, vackra och starka med handikapp så att alla ska vara likställda; att vara genomsnittlig är idealet. USA:s president utväljs i filmen slumpmässigt och rings upp när hans input behövs. När Mexiko jävlas får han ett samtal, blir sur över att han störs mitt i en fotbollsmatch på TV, och ger order om att sätta hårt mot hårt. Mexiko ska lära sig att man inte jävlas med USA.

Det är uppenbart satiriskt, men frågan är om det är en så dum idé, ändå. Kanske borde statskonsten inte vara något vi lämnar åt professionella politiker, människor som är experter på att ta sig fram inom den politiska hierarkin. Kanske borde vårt lands inriktning inte vara styrd av tillfälliga opinionssvängningar och specialintressen. Kanske borde styrandet inte isoleras från resten av verkligheten.

Jag tänker mig att politikerjobbet är något vi alla delar på. En del av vår medborgerliga plikt. Kanske kan vi alla delta under en viss tid av våra liv, men det blir förmodligen för många som ska blanda sig i då. Mer troligt är att det får lottas. Välj slumpmässigt ut några tusen personer och där har du en riksdag. Dela upp dem i små kommittéer som sköter ministerjobben - vi vill inte ha individer där och därmed riskera att Dan Park blir integrationsminister eller nån från Claphaminstitutet utbildningsminister. Under sin mandatperiod är det de här människornas jobb, och de får betalt för det, men de har inte kämpat för att komma just dit. Det är bara en del av att vara svensk. Något att vara stolt över.

Det skulle förstås krävas ett enormt tjänstemannamaskineri som till stor del vore politiskt immunt, och det skulle kanske leda till en Yes Minister-situation med en ingrodd kultur som höll in och kedjade politikerna. Naturligtvis skulle det få finnas en massa begränsningar - inga grova brottslingar, nån sorts koll för mentalsjukdom, och så vidare. Och vi skulle alltid löpa risken att slumpfaktorn bet oss i arslet och halva riksdagen plötsligt bestod av postschismanabaptister, men sånt brukar inte hända om man bara slumpar tillräckligt många.

Det här är ett typiskt exempel på något som aldrig kommer att hända. Men jag undrar om det inte vore bättre så här.