Aftonbladets läsare vill
slopa blockpolitiken, vilket inte är förvånande. Vi har ett mångpartisystem som i praktiken är ett tvåpartisystem även om det händer saker ibland. Miljöpartiet och kristdemokraterna tog sig plötsligt in i blocken och i den något mindre stolta spalten har vi Ny Demokrati och Sverigedemokraterna; de visade i alla fall att det går att förändra svensk politik även om jag önskar att det hade varit andra människor som gjorde det.
Parlamentarismens svaga punkt är just blockpolitiken, och politiskt intresserade amerikaner (vars system inte är parlamentaristiskt och därmed har blivit ännu mer tvåparti än vårt) tycker ofta att parlamentarism låter fantastiskt. I stället för två partier som slåss och försöker närma sig mitten - om än från olika håll - för att scora så många väljare som möjligt får man en uppsjö partier som ibland håller med varandra och ibland kämpar mot varandra. Libertarianerna håller med kommunisterna om detta och nazisterna om något annat, socialdemokraterna samarbetar med moderaterna i en del frågor och med vänsterpartiet i andra, och så vidare.
Så fungerar det inte i Sverige, och jag tror inte att det gör det i något parlamentaristiskt system som haft lite tid på sig att mogna. Blockpolitiken är nämligen ett bra spel för politikerna. Det är helt enkelt bättre att slå sig ihop, samla resurser och tjäna på varandras kampanjer. När alla gör det som är bäst för dem själva blir resultatet ofta något som ingen egentligen vill ha. Spelteori.
Om nu Centerpartiet till exempel skulle lämna "alliansen" så har de ju sett sina regeringsplatser för sista gången. Om de känner sig marginaliserade nu så kan de ju vänta tills de är ett ensamt pytteparti med några stolar i riksdagen, som kanske kan hoppas på en vågmästarroll. Varje parti förlorar mer på att överge blockpolitiken än på att behålla den, vilket gör blockpolitiken till ett väldigt stabilt system.
Miljöpartiet hade en underbar chans att motbevisa det ovanstående efter förra årets riksdagsval. Jag röstade på dem och när jag insåg att de tillsammans med moderaterna, Centerpartiet och Folkpartiet hade majoritet började jag genast hysa ljuvliga fantasier om att de skulle gå till de tre partierna och säga "okej, vi är med er om ni slänger ut kristdemokraterna". Många av deras väljare hade säkert känt sig svikna, men jag hade inte kunnat älska dem mer om jag så hade gått en universitetskurs i att älska ett parti.
Då hade blockpolitiken spruckit och vi hade fått se ett politiskt experiment som i alla fall jag hade mördat för att få veta utgången av. Men det hände inte, blockpolitiken höll, och den kommer att fortsätta hålla. Tragiskt nog.
