När jag såg att min gamle homie och bitterhetsbroder Magnus hade bloggat om nätdejting
trodde jag att jag skulle få slänga iväg en "you and me both,
bro"-kommentar men det visade sig att vi hatade eländet av
olika skäl. Visst, jag hade också märkt den där "hon måste
vara perfekt"-känslan som dyker upp när man vet att det finns
tusentals fler att titta på, men jag upptäckte ingen svinsida hos
mig själv och det var inte det som fick mig att avsky både
nätdejting och världen i stort.
Till att börja med: jag
hatar hela dejting-som-ett-spel-konceptet, vare sig det händer på
nätet eller i verkligheten. Jag hatar ljugandet, låtsandet, tanken
på marknaden som en marknad, alltihop. Och det blir väldigt,
väldigt tydligt vid nätdejting. Då handlar det, precis som Magnus
säger, inte om att vara sig själv utan om att skapa ett varumärke,
fundera ut hur man lättast kan attrahera och behålla kunders
intresse, och jag kräks.
Men framför allt är det
själva upplevelsen som får mig att hata blotta tanken på att
någonsin prova det igen. När jag har gjort det har jag sett till
att hitta någon som jag faktiskt är intresserad av, tagit tid på
mig att skriva ett vettigt meddelande av lagom längd som visar att
jag faktiskt läst hennes profil, och inte fått något svar.
Samtidigt har de enda
meddelanden jag fått kommit från människor som tydligen spammar
varenda nytt konto med samma generiska felstavade intetsägande
hälsning, bögar som vill suga min kuk, och prostituerade som vill
ha mina pengar. För om man är en så tragisk desperat fan att man
gett sig på nätdejting, då tar man väl vad som helst, inklusive
om det kostar.
Så antingen fungerar det
att inte vara ett pucko, men då måste man hålla på och hålla på
och hålla på och aldrig ge upp och ignorera att världen envetet
säger åt en att man ska vara ett pucko i stället, eller så
fungerar det att vara ett pucko och då är det bara att spruta ut
meningslösa meddelanden och hoppas att nånstans i den bortre änden
av sannolikhetskurvan finns det någon som förmodligen inte är den
rätta men åtminstone inte den totalt felaktiga.
Jag har hört
framgångshistorierna om nätdejting, och den enda slutsatsen jag kan
dra är att de människorna antingen hade en sanslös tur eller helt
enkelt inte är jag.
7 kommentarer:
You and me both, bro.
Jag tror det är väldigt lätt i min ålder (25) och väldigt svårt i er ålder. Kan tänka mig att det är mer inriktat på att hitta partner och "nej du uppfyllde inte egenskap 13 på min lista NÄSTA PERSON", och mindre inriktat på kul och ligga och så.
jag har tyvärr använt mig av internetdejting utan något särskilt lyckat resultat, men det var först för ett par dagar sen jag läste
http://www.aftonbladet.se/wendela/article15946598.ab och insåg att jag har gjort helt fel. jag har brutit mot alla dessa regler. jag har inte varit lättsam (ty jag är inte lättsam), jag har kontaktat män för jag har funnit deras profiler intressanta (Gud förbjude!)
så jag får börja om. eller så väljer jag det mer lockande alternativet att slänga mig från Älvsborgsbron. ja, det kommer att bli kallt, men inte lika avtrubbande som Spraydate.
Herre Satan i helvete vad jag hatar sånt. Så sjukt grundläggande korkat att orden sviker. Vill man ha en karl som det där skitet funkar på?
Helst inte.
Jag bryter mot ganska många "dejtinglagar" tror jag. Har noll lust att följa varken the rules eller the games idiotregler. Har tröttnat på nätdejting pga VAR ÄR ALLA INTRESSANTA. Fick antingen mail från människor som var 60 år eller äckel. En del hate också eftersom jag skrev att jag bara ville träffa vänsterkillar. Fattar ej varför.
Skicka en kommentar