Bamse, världens
starkaste björn och min ständigt närvarande barndomsvän, fyller
40 i år vilket föranlett en krönika i Aftonbladet. Jag vet inte
vad jag väntade mig av en Bamse-krönika i Aftonbladet men det här
var en väldigt tunn analys. Och ja, jag vet att jag förmodligen tar
den på större allvar än författaren. Det är min grej.
Först och främst: om
detta att hjältarna alltid vinner (i det här fallet tack vare
dunderhonung, Skalmans outtömliga skal och ibland Lille Skutts
snabba fötter) innebär tråkig upprepning så faller en
överväldigande majoritet av all populärkultur på samma grej.
James Bond slutar vara intressant så fort han varit hos Q. Det är
om något större variation hos Bamse.
Bamse må vara en "slät
figur", som de flesta hjältar (det är alltid skurkar och
sidekicks som är intressantast), men att kalla honom för en luden
Tintin eller honungssörplande Musse Pigg är väldigt ytligt. Han
delar inte många drag med dessa två förutom ett: alla tre är
tecknade. Det ligger på samma nivå som när Terry Pratchett
kallades för en blandning av Tolkien och Monty Python; det enda han
delar med den första är dvärg, troll och drakar och det enda han
delar med den andra är att båda är roliga.
Men framför allt är
analysen av Krösus Sork felaktig. Han påminner inte alls om Joakim
von Anka och citatet "Vadå!? Inget fusk? Hur ska man då kunna
tjäna några pengar?" passar bara in på en av dem, och den är
ingen anka. Joakim von Anka har begått dumheter under sin tidiga
levnad och under mindre seriösa författares inverkan, men den
Joakim som skapades av Carl Barks och destillerades av Don Rosa
fuskar inte. Han är stenhård, iskall, girig, snål och blodigt
tävlingsinriktad, men han är ärlig. Joakim är en hjälte, Krösus
är en skurk.
Vi avslutar med Skalman,
för "Trollkarlens röda blomma" är förmodligen det bästa
Bamse-äventyret någonsin. Det informerar barn om droger utan att
ljuga. Vårt samhälles strategi i frågan är att låtsas att droger
är djävulens spyor som bara vettlösa galningar använder sig av,
ett obevekligt gift som man fastnar i så fort man luktar på det.
Barnen lyssnar på detta, blir livrädda, och sen växer de upp och
ser människor använda droger... utan att för den skull förvandlas
till vrak. Alla ljög. Vad har de mer ljugit om?
Skalmans äventyr visar
däremot med all önskvärd tydlighet att man kan ta droger utan att
omedelbart förstöra sig, att själva trippen är härlig, och
varför man ändå inte ska göra det. Vi borde ha mer sånt, inte
mindre, och kritiken mot det här äventyret är rent känslobaserad.
Så jag hoppas Bamse
överlever 40 år till och tar tag i stora frågor oftare. Det finns
inget bättre sätt att nå ut till dem som behöver det.
Och dessutom minns jag
Anderssonskans Kalle.
