Idioterna tröttnar aldrig

En gång i tiden tyckte jag det var kul att tjafsa på forum. Puckona på andra sidan var ju så uppenbara puckon att det var roligt att demonstrera vilka puckon de var. Till slut måste de ju fatta det själva, och jag sa till mig själv att även om just puckot inte ändrade sig så fanns det säkert oräkneliga lurkers som mådde bra av lite logik och vett.

Det slutade vara roligt för en massa år sen och mitt nätpostande drogs ner till en bråkdel av vad det varit. Jag började agera efter principen "om du inte menar det där är du ett patetiskt troll, om du menar det är du för korkad för att det ska vara meningsfullt att prata med dig, så i vilket fall som helst är det bäst att inte svara".

Jag insåg att en enormt stor del av de dumheter som sägs inte är ärligt menad och att rätt mycket av det är medvetet extremt i ett försök att flytta mittfåran. Om man är antifeminist kanske man säger att alla kvinnor borde våldtas även om man inte tycker det, för då är det det nya extrema och ens faktiska - mindre rabiata - åsikter rör sig närmare rumsrenhet. Det eftersökta fenomenet kan observeras från första minuten som Sverigedemokraterna hittade in i riksdagen. Och det är verkligen inte mödan värt att argumentera om, för det är inte människans egentliga åsikter man bemöter.

Det besparade mig en hel del möda och förbättrade mitt humör. Att ignorera är ett bra vapen att ha i bakfickan; det kan rädda rätt mycket. Det var bland annat därför jag startade den här bloggen; det var ett sätt att säga vad jag ville på det utrymme jag tyckte mig behöva och de som ville läsa det kunde göra det och resten kunde glatt låta bli. Jag bestämde mig från början för att ge mig in i ett minimum av debatter här; möjligen besvara direkta frågor, helst i ett nytt inlägg. Inga långa diskussioner i kommentartråden, det är jag för gammal för. Så om du nånsin skrev en kommentar som du undrar varför jag inte besvarade: antagligen tyckte jag den var korkad och/eller ointressant.

Det var därför jag ganska kvickt la ner diskussionen när min kristna missionär tittade in; jag hittade inte ett enda tecken på att hon var intresserad av ett ärligt samtal. Det är knappt någon som är det. Predika och hojta och sprida sina ord, men inte diskutera. Inte på riktigt. Det spelar ingen roll om det är en ensam källarinvånare eller Claphaminstitutet; intellektuell ärlighet är sällsynt. Och att försöka debattera med de intellektuellt oärliga är slöseri med tid och energi. Så jag har slutat.

Jag är inte ensam om det. Vi är nog rätt många. Det är just det som är problemet. Mer och mer ger vi upp och lämnar de digitala slagfälten åt idioterna. Och idioterna tröttnar aldrig. De ger aldrig upp. Det här är deras liv, och de har absolut ingenting bättre för sig. Och därför tror jag att kommentarfält och diskussionstrådar bara kommer att bli dummare och dummare, mer rasistiska och mer sexistiska, med färre och färre vettiga röster. Inte ens Aftonbladet, Youtube eller Flashback har kanske sett de värsta djupen än. Det är en otäck satans tanke, det.

Men för att orka rulla stenen uppför Tartaros kulle så måste man se någon form av resultat. Ha i alla fall en aning om att det spelar roll. Att någon läser och därmed fattar att de där gormande kräken inte har rätt, de är bara högljudda. Jag är glad att det fortfarande finns människor med mer energi än jag, för jag vill inte se vad som händer med diskursen den dag de försvinner.