George, Trayvon och Marissa

När George Zimmerman blev frikänd exploderade den sociala mediasfären och det dök upp lättretweetade bilder med texter som "white man stalks and kills black unarmed teenager, gets off, black woman shoots a warning shot against her violent husband against whom she has a restraining order, gets 20 years" och slacktivisterna likeade och shareade och kände sig riktigt på topp. Och tydligen var det inte en enda av dem som brydde sig om att läsa i fem minuter.

Låt oss börja med George Zimmerman och Trayvon Martin. Händelseförloppet är förhoppningsvis känt nog att jag inte ska behöva gå in närmare på det och vi kan alla vara överens om att han betedde sig som ett pucko. Han borde ha fortsatt prata med polisen och inte blanda sig i själv. Vi vet inte vad som sades mellan honom och Trayvon Martin men vad det än var så var det inte fredligt, och det var stendumt av honom.

Men "white man stalks and kills" eller "kills an unarmed black teenager for walking in his neighborhood"? Det är inte vad jag ser. Det jag ser är att George Zimmerman var en hetsig uppretad provokativ fan - kanske rasist men jag vet inte - medan Trayvon Martin var en testosteronfylld tonårskille som lät sig provoceras. En av dem var beväpnad, den andre dog.

Jag hade gärna sett Zimmerman fällas för vållande till annans död eller dråp eller dylikt, men jag är inte ens jurist i Sverige och verkligen inte i Florida. Enligt Floridas lag kanske domen är helt korrekt. Men hur det än är med det så kan jag inte se en iskall mördare eller ens en våldsam galning när jag tittar på Zimmerman, och emedan det var han som var den aggressive så tror jag att de båda kunde ha gjort andra val den kvällen och gått därifrån oskadda.

Över till Marissa Alexander, den svarta kvinnan över. Hennes fall är ett läroboksexempel på konsten att förändra verkligheten genom noggrant urval av fakta. Ja, hennes man var en våldsam skit. Ja, han hade besöksförbud. Nej, hon träffade honom inte med skottet. Ja, hon fick tjugo år för det. Och hennes fans är mycket försiktiga med att berätta ett enda dugg utöver det.

Det här är vad som egentligen hände: Marissa Alexander åkte till sitt och sin mans före detta gemensamma hem, där hon inte hade bott på två månader, för att hämta saker. Ingen annan var hemma och hon stannade över natten. Nästa morgon kom mannen hem tillsammans med sina två barn, och alla fyra åt frukost tillsammans. Tycker du till att börja med att detta låter som en kvinna livrädd för sin våldsamme man? Om det vore jag så hade jag varit nöjd med att karlen inte var hemma, tagit mina saker och stuckit.

Efter frukost började de bråka. Då gick Alexander ut till sin bil, hämtade sin pistol, gick tillbaka in i huset, siktade på mannen och barnen, och sköt. Skottet gick förbi hans huvud och träffade väggen, varpå han tog sina barn och flydde medan han ringde SOS - och lät skräckslagen, för övrigt.

Detta blev - föga förvånande - polisanmält. Alexander erbjöds villkorlig dom och time served. Hon kunde ha promenerat ut ur häktet men helvete heller. I stället bestämde hon sig för att försvara sig enligt stand-your-ground-lagen, en stenkorkad lag som säger att man inte behöver försöka fly platsen innan man använder våld i självförsvar. En ganska typiskt amerikansk lag med andra ord, som tycker det är viktigare att få döda än att inte behöva backa, och samma lag som fick Zimmerman frikänd.

För att lagen ska gälla så måste det dock röra sig om självförsvar, och det fanns aldrig en chans att Alexanders strategi skulle fungera. Eftersom Florida har regler om att man kan få plus tio år för ett brott som involverar ett skjutvapen och tio år till om det avlossades - regler som jag är beredd att sätta pengar på är populära bland dem som ivrigast upprepar Marissa Alexanders namn - så hamnade hon på tjugo år. Och där är hon nu.

Så, gigantisk överraskning. Än en gång visar sig verkligheten helt annorlunda än slacktivisternas papegojramsor gör gällande. Det ovanstående tog mig minuter att ta reda på, för övrigt, men det är uppenbarligen en för stor investering av tid och energi. Lättare att likea och retweeta.

22 tips till fel personer

22 tips till feministiska män började retweetas i går kväll och jag försökte formulera ett svar som fick plats inom Twitters själakrossande begränsningar och som inte skulle missförstås, inte avfärdas, inte... ni fattar. Det visade sig förstås omöjligt så jag får väl skriva av mig här i stället.

Varför riktar sig detta specifikt till feministiska män? Om en man kallar sig feminist och inte redan har förstått, tänkt och omfattat allt det där så lär ju inte 22 käcka tweets göra någon skillnad i den betongskallen. För mig var det uppenbart - uppenbart - uppenbart - uppenbart - jo det funkar ju fint och jag är inte bitter - mascara är inte snyggt - bögarna vill inte heller dansa med mig - uppenbart - uppenbart - uppenbart - uppenbart.

Är det här inte sånt som man skulle försöka säga till män som INTE har kopplat de allra mest självklara insikterna än? Män som kanske faktiskt känner obehag inför att dansa med andra män eller inte begriper varför det kan vara obehagligt för en kvinna att få blickar när hon är ensam på en busstation mitt i natten. Om man är feminist är det ju för att man har fattat allt det där och framställningen att detta skulle vara revolutionerande obekväma insikter... det är bara konstigt. Om det här är upplysande så har man tokkört på den grundläggande feminismkursen.

Men det är inte det som verkligen stör mig. Det som stör mig är att det skyfflar skit över dem som anstränger sig (nej, den påhäftade disclaimern i nummer 22 med ytterligare påhäftad insinuation hjälper inte) och struntar i dem som inte bryr sig. Nu har jag nog aldrig kallat mig feminist men då alla jag känner förmodligen skulle kalla mig det så känner jag mig träffad ändå, och vad känner jag när jag läser det här?

Att det tydligen inte räcker att vara så rädd att störa en kvinna att man helt slutar ta kontakt. Det räcker inte att stirra i marken för att kvinnor inte ska känna sig uttittade. Det räcker inte att demonen i skallen tjatar om att man ska vara tio gånger försiktigare när man pratar med en kvinna än när man pratar med en man för annars kan man gå över nån osynlig gräns eller råka avbryta henne och då är det ju så klart för att hon är kvinna. Det räcker inte, man kan alltid må sämre så här är lite till och har du problem med det så kanske du inte var så upplyst som du trodde ändå, hö hö.

Samtidigt är killarna som inte bryr sig ett jävla dugg förstås helt oberörda och går glatt vidare med att tafsa, hojta "hora" så ofta de kan, osynliggöra, dubbelbestraffa och hålla glastaket intakt. Förmodligen säga något nedsättande om damlandslaget om de har en minut över. Är det inte dem vi borde rikta oss till i stället? Men det är ju svårt. Lättare att kasta skit där man vet att den fastnar.

Det jag skulle vilja höra, en gång, är "du är inte ett svin". Eller rentav "det märks att du försöker låta bli att vara ett svin". Jag begär inte "du är bra", bara "du är inte usel". Tycker inte det borde vara helt omöjligt att få känna det ibland.

Skarpa kurvor

Kan man vara bipolär med extremt korta cykler? Jag undrar eftersom jag inte har nån bättre förklaring på hur jag mår nu för tiden. I går kväll var jag arg på universum och ville helst av allt slå någon blodig. Inte någon särskild alltså. Någon som skulle ha det, naturligtvis, men annars var jag inte kräsen. Vem som, egentligen.

Och nu, tolv väldigt oremarkabla timmar senare (jag tillbringade de flesta av dem på jobbet) så är jag precis lika omotiverat lycklig och allmänt nöjd med livet. Jag tror att några anställda och kunder på mitt lokala Willys undrade varför jag gick och fånflinade och sjöng för mig själv en måndagmorgon som denna. Jag vet inte själv.

Det här kan vara det minst substansrika blogginlägg jag någonsin skrivit. Känns passande.