Bio dör

Det är ingen hemlighet att jag älskar film eller att jag ser en massa film. Trots det går jag väldigt sällan på bio. Senaste gången var när jag såg Pina, som jag hade fått som önskemål till filmbloggen och ville se i 3D, och gången innan det var Harry Potter and the Deathly Hallows Part II; då var det inte ens min idé. Häromdagen skrev Roger Ebert om varför biograferna ser färre och färre besökare och medan han tror att de kan räddas tror jag att de är på utdöende. Porrbiograferna dog när videon kom och även om det är en trevligare upplevelse att se 12 Angry Men tillsammans med hundra andra cineaster än att masturbera tillsammans med hundra andra pervon så tror jag att vi ser samma process på gång här.

1. The absence of a a must-see mass-market movie. 2011 hade tydligen ingen Avatar eller The Dark Knight och då höll sig massorna borta. Visst, jag såg både Avatar och The Dark Knight på bio (den senare är en av få filmer jag sett på bio två gånger); i det första fallet för att folk tjatade om att den skulle ses i 3D och i det senare för att jag inte ville vänta en sekund till. Hur som helst är detta högst tillfälligt; gigantiska publikdragare är inte borta för evigt.

2. Ticket prices are too high. Det är inte något jag funderar över, men för familjer är det säkert ett riktigt problem.

3. The theater experience. Här är den enorma för mig. Varje gång jag går på bio har jag en sorts lågnivåångest innan filmen börjar. Kommer det här att vara en trevlig, mysig upplevelse eller kommer folk att sitta och prata, sparkas och leka med sina mobiltelefoner? När jag ser på film ser jag på film. Jag vill sugas in i världen. Jag vill inte missa en detalj. Jag vill uppleva hela visionen. Jag fattar att jag är mer pretto än genomsnittsbiobesökaren men jag tror det här är stort för de flesta.

4. Refreshment prices. Om jag har med mig något in på bion köper jag det någon annan stans. Jag gillar inte popcorn, jag gillar inte läsk. Därför kan jag inte uttala mig om det här.

5. Competition from other forms of delivery. Tjafsande drygon i biosalongen skulle inte spela någon större roll om bio vore enda sättet att se film. Så är det inte längre, och det kommer bara att bli mindre och mindre så i framtiden. I det här sammanhanget lever jag på bronsåldern och jag har ändå tillgång till så mycket film att bio bara blir ett extra besvärligt sätt att se film.

6. Lack of choice. Eftersom jag så sällan går på bio har jag dålig uppfattning men sist jag kollade på en biotablå blev jag positivt överraskad, och då var det bara SF:s. Vi har konstbiografen Spegeln i Malmö också där alla möjliga mer udda filmer går. Det här kanske är något amerikanskt eller så har jag och Ebert olika förväntningar.

Poängen är hur som helst att bio bara blir mer och mer irrelevant. Fördelen det har är att det gör filmen till en happening. Man anländer, tar sin plats, gnosar ner sig i fåtöljen om man har turen att vara i min storlek, laddar upp med snacks, och förbereder sig på en upplevelse. Kanske gör man det i ett stort sällskap och efteråt driver man ut medan man pratar om filmen. Det gör film till en gemensam erfarenhet och en stor grej, helt enkelt.

Men det räcker inte. Hemma kan jag äta, gå på toa utan att missa något, ligga ner i soffan om jag känner för det, och jag kommer absolut inte att bli störd av någon som snackar, bråkar eller leker med sin mobiltelefon. Bion får spö av mitt vardagsrum och så enkelt är det.

Nu kommer väl bio inte att dö ut helt och hållet. Det kommer säkert att finnas någon kvar som visar barnfilm - så man kan gå med hela familjen - och filmer som Avatar och The Dark Knight, och så enstaka independentbiografer som visar konstnärlig film för kvarhängande fantaster.

Vi skulle inte klaga

I dag läste jag på Twitter att en vän till mig hatade sina bröst (hon använde dock inte ordet "bröst") och tillade att om "de en dag bara gick upp i rök skulle jag inte klaga". Jag tror att hon i alla fall skulle undra, men jag tror på att om allt i övrigt visade sig okej skulle hon inte sakna dem.

Jag känner nämligen likadant inför mitt skägg, och inte bara för att det aldrig någonsin blir ett faktiskt skägg utan bara ser sluskigare och sluskigare ut ju längre jag går utan att raka mig. Jag tycker i största allmänhet att det är ett jävla besvär och har studerat sätt att bli av med möget upp till och inklusive att på något sätt ådra mig alopecia universalis. Vilket verkar omöjligt.

De här sakerna, sekundära könskarakteristika, ska vara omistliga och delar av personen och så vidare, men både jag och hon kan lugnt tänka oss att göra oss av med våra. För en herrans massa år sedan läste jag en tidningsartikel om skägg där det bland annat stod att även om det för många bara är ett besvär att raka sig varje dag vore det en katastrof för könsidentiteten om skäggväxten upphörde. Min far - i och för sig skäggig sedan många år - höll tankfullt med.

Om min skäggväxt upphörde skulle jag först bli orolig, prata med lite doktorer och dylikt för att reda ut om det var ett symptom på något djävulskap, men om allt checked out skulle jag starta en ny religion för att ha någon att tacka för detta mirakel. Aldrig mer se ut som en slusk, aldrig mer behöva skrapa huden med en vass metallbit, aldrig mer klia mig i ansiktet som en annan lodis för att jag gått ett par dagar utan att skrapa huden med en vass metallbit. Aldrig mer tro att jag var klar för den här gången med att skrapa huden med en vass metallbit bara för att upptäcka att det fanns nån jävla vrå nånstans vilket borde vara omöjligt på ett slätt ansikte.

Vad skulle det göra med min könsidentitet? Förmodligen ingenting, eller så skulle jag plötsligt upptäcka att jag faktiskt har en könsidentitet som dittills flugit under radarn. Missförstå mig inte, jag är man, jag har inget särskilt emot att vara man, jag har ingen större önskan att vara något annat, men det är ingen stor grej. Jag har aldrig "känt mig som man" eller förstått vad det betyder, jag är man men det är ju en slump och inget att hänga upp sig på.

Så varför skulle jag bry mig om det plötsligt slutade växa drygt hår i ansiktet på mig? Och vad har man för identitet, köns- eller annan, om det är en katastrof för den att det slutar? Jag föredrar att hänga upp mitt värde på sånt som spelar roll och sånt jag kan påverka.

Världen styrs av småbarn

Kim Jong-il är död och hedras på det förväntade sättet i sitt land med folk som gråter tills de svimmar, och något annat vore väl konstigt. Mer drygt är det att ledarna i Kuba, Kina och Ryssland skickar kondoleanser till en stor fallen ledare vilket gör det lite svårare varje gång man ska försöka nyansera bilden av Kuba; det är knepigt att försvara en regim som diggar Kim.

Men även utanför områdena med gråsocialistiskt arv ska det hyllas. FN flaggade på halv stång och generalförsamlingen höll tyst minut för en man vars huvudsakliga claim to fame var att han var en totalt skogstokig diktator som levde i bisarr lyx medan hans folk svalt, underhöll världens fjärde största armé i världens befolkningsmässigt femtioförsta största land, drev en kedja brutala koncentrationsläger och i största allmänhet kom så nära att vara Storebror som någon människa klarat.

Det är lättare att förklara FN:s hyllningar än Kubas. FN är tänkt att vara hela världens mötesplats och måste vara formellt neutralt. Om man hedrar ett visst lands döde ledare måste man göra det med alla länders och inte ta ställning. Samtidigt går det inte att undvika en känsla av att FN är fullständigt tandlöst och havregrynsgröt.

Vi pratar trots allt om en man som kom så nära universellt hatad som man gärna kan. Han och hans land är problem, inte vänner. De är saker man tar upp i möten och försöker komma till rätta med, inte samarbetspartners. Alla vet det. Men man måste hymla och låtsas för annars blir det en "diplomatisk incident" och man riskerar att "provocera" Nordkorea och en massa annat skitsnack som bara är ursäkter.

Sanningen är förstås att om FN inte hade hållit någon tyst minut och inte rört flaggorna ett dugg så hade ingen egentligen blivit arg. Det är inget som får någon verklig vuxen människa att känna något särskilt. Däremot är det en väldigt bra ursäkt för att bete sig precis som man vill. Nordkorea hade medvetet kunnat ta det som en förolämpning och därmed skaffa sig ett bekvämt casus belli, och så hade de diplomatiska relationerna påverkats i negativ riktning och det hade varit dags för allvarliga män med hårt åtknutna slipsar att göra sina jobb och Nordkorea hade fått roa sig ett tag.

Antingen är internationell diplomati en jättelik låtsaslek, där alla är överens om att man gör vissa saker och inte gör vissa saker och om man gör fel så får "offret" lov att göra något hen inte annars hade fått, eller så är varenda världsledare och diplomat ett litet barn, ständigt redo att storgråta för att få fler leksaker.

Jag antar att det är annorlunda bakom kulisserna, där diplomaterna nickar till varandra som flinande augurer och himlar med ögonen medan det dunkas skor i FN, men till och med de som har vettet kvar gör sitt bästa för att det utåt ska se ut som om hela världen styrs av småbarn.

Skejtargrisens julhälsning

Även skejtargrisen har smuttat på glöggen och kommit i julstämning:


Jag stämmer naturligtvis in; god jul till alla bloggläsare.

Om skärelse

Jag tänkte prata omskärelse eftersom det känns som ett ämne jag borde ha en fastslagen och stark åsikt om men inte lyckas bli upprörd över hur mycket jag än försöker. Mitt engagemang befinner sig strax ovanför axelryckningsnivå.

Rent teoretiskt är jag naturligtvis emot ett helt meningslöst kirurgiskt ingrepp som vanligtvis genomförs på människor som saknar förmåga till meningsfullt samtycke. Om ingen någonsin hade omskurits och ett gäng bisarron ville börja med det skulle jag absolut vara emot. Om det vore förbjudet och nån knäppgök fick i skallen att det skulle tillåtas skulle jag säga nej. Jag har inga planer på att omskära eventuella hypotetiska framtida söner och om någon ber mig om råd och säger "jag vet fan inte om jag ska omskära min son eller inte" så kommer rådet att vara ett solklart nej, det ska du helt uppenbart inte.

Samtidigt är det något som har gjorts väldigt länge utan att ha några större negativa effekter som jag känner till. Riskerna är små, nackdelarna är små, och det känns som om det helt enkelt inte är värt att rota i. Jag vill inte ens höra jämförelser med kvinnlig omskärelse; de befinner sig inte i samma liga eller ens i samma sport. Manlig omskärelse är ett onödigt men marginellt ingrepp, kvinnlig omskärelse ligger nära toppen på en diger och deprimerande lista över sjuka saker som man av kulturella/religiösa skäl utsatt människor för genom historien.

Därmed inte sagt att omskärelse är en bra grej. Det finns knappt några fördelar värda att nämna och de som finns är rätt lätt uppnådda på andra sätt. Det stora argumentet för är väl att peniscancer är så gott som okänt bland omskurna män, men det är lika sällsynt bland en annan stor grupp män, nämligen skandinaver. Det har att göra med vår avancerade teknologi inom det obskyra området tvål. Med andra ord: i stället för att skära av en bit av kuken kan man lära sig tvätta den.

Så i en perfekt värld skulle vi alla ha kvar våra förhudar om det inte fanns medicinska skäl att göra oss av med dem. Men det är rätt långt härifrån till en perfekt värld, det finns rätt gott om saker att göra på vägen, och det här är ett av de mindre viktiga hindren.

En samhällsgåta

I går läste jag på Annes förbannade blogg om att män överskattar sin attraktionskraft medan kvinnor underskattar sin. Det var inget nytt för mig och förmodligen inte för särskilt många; jag är inte ens kvinna och har ändå lyckats störa mig på de åtskilliga män som tror att de är oemotståndliga.

Det jag undrar är hur det blir så. Det vi faktiskt får lära oss är ju att män är konstant kåta, vill ligga med vem eller vad som helst, och kan vinnas med ett halvt leende eller mindre. Vi är köparna på en säljarens marknad, de som vill ha och ska vara jävligt tacksamma om de får. Blotta tanken på en man som tycker att han är så snygg att han kan välja och vraka är skrattretande om han inte råkar vara vem som nu anses toksnygg nu för tiden. Jag står fast vid Brad Pitt.

Kvinnor, å andra sidan, är behärskade, har knappt någon sexdrift alls, och är vackra, dyrkade, åtråvärda och värdefulla. De äger och bevakar noga det som alla vi andra är ute efter. De kan få ligga precis när de vill och kan manipulera vilken karl som helst.

Det är samhällskulturens uppfattning och vi matas med den genom varenda medium som finns. Logiskt borde det leda till självhatande, frustrerade män övertygade om sin egen värdelöshet och kvinnor med självförtroende av härdat stål, men resultatet är alltså det motsatta. Samtidigt som vi har en kultur där män jagar så har vi också en kultur där kvinnor åtrås av alla, lägger ner oändligt med ansträngning på sitt utseende och ändå tycker att de är fula.

Jag måste även undra vad detta innebär för mig, rent personligt. Jag tycker jag är snygg och undrar varför ingen annan tycks hålla med. Om nu män tror att de är snyggare än de är, men också brukar tro att andra tycker det... vad är jag, egentligen?

Drottning här, sopa där

Jag läste om Nerds And Male Privilege (inklusive de extremt förutsägbara kommentarerna) och kände igen det mesta. Jag är en spelnörd som huvudsakligen spelar Magic, ett spel som även inom kategorin nördspel har extremt ont om kvinnor. Jag kan nämna två kända kvinnliga Magicspelare och en av dem är mer känd för att hon var tillsammans med en känd Magicspelare än för några egna bedrifter. Det är såvitt jag vet fortfarande bara en kvinna som vunnit så mycket som en dollar i pris på de högsta turneringsnivåerna och det var när de tillfälligt ändrade prisstrukturen så att pengarna spreds ut. Vi pratar alltså om en enormt mansdominerad aktivitet, på området slagen av "ha skägg" och "göra kvinnor gravida" men inte mycket annat.

Men kvinnliga Magicspelare finns förstås ändå, åtminstone några stycken per stor turnering. Annars ser man dem mest som ende tjejen i ett gäng från de nedre tonåren, och där råkar de ut för precis det som Harris O'Malley beskriver: de är först och främst tjejer. Flera av dem identifierar sig själva så - jag vet inte hur många gånger jag hört en ensam tjej ljudligt proklamera att hon är just den ende tjejen där. Hon dyrkas, hon är en gudinna och en drottning.

Men bara inom sitt eget gäng, och det var det jag saknade i O'Malleys text. Andra gäng från nedre tonåren är nämligen fullständigt vidriga mot det första gängets tjej. Det är flockbeteende, statusjakt, och bland killar i nedre tonåren är det en sak som är status: honor. Man vill ha de hetaste honorna och andra flockar ska avundas. Honlösa flockar har därför bara en möjlighet och det är att trycka ner och förolämpa andra flockars honor så mycket det bara går.

De är tjocka och fula och eländiga och värdelösa på alla sätt som finns. De är dåliga på spelet, de är ointressanta på alla andra sätt, och vi önskar absolut inte att vi också hade en Magicspelande tjejkompis och om vi hade det skulle hon hur som helst vara mycket snyggare än du.

Det är inte fullt så illa som det låter och framför allt inte lika öppet. Det finns trots allt vuxna närvarande som inte känner att vi måste delta i trettonåringarnas interna strider, och man kan inte göra vad som helst hur osubtilt som helst. Men det händer och det finns där. Geekgirls är aldrig bara geeks utan alltid geekgirls, älskade av den egna sidan och hatade av den andra. Det är ingen lätt miljö att ta sig in i och förmodligen ingen miljö man vill stanna i. Tacka fan att det blir mansdominerat.

Bad boys och crazy chicks

Jag har i det förflutna sagt mig lida av Nice Guy Syndrome, så när nu detta dök upp på vecka 6 och Tanja länkade till detta och detta kände jag att det var dags att förklara vad jag menar. Gud bevare mig.

Först och främst, bekännelsen: ja, jag tror att det ligger något i att heterokvinnor gillar bad boys. Det finns naturligtvis undantag (jag tror att forskarfeministen talar sanning om sina egna preferenser), det minskar absolut med åldern (tonårstjejer är betydligt hårdare drabbade), men jag tror att det finns, jag tror att det är väldigt vanligt, och jag tror att de allra flesta heterokvinnor åtminstone fattar grejen även om den inte är deras. Det här gäller inte bara kvinnor som vill gifta sig med Anders Behring Breivik eller Eddy Larsson även om de är de mest extrema exemplen.

Problemet med att prata om detta är att när man säger att kvinnor gillar bad boys så lägger lyssnaren själv till en hel massa som man aldrig sa och reagerar på det. Hen hör "kvinnor gillar bad boys och det är för jävligt och fel och orättvist och alla kvinnor borde ligga med mig i stället och de är korkade bitches som inte gör det". Det var inte vad jag sa. Kvinnor borde inte ligga med mig, de borde inte ligga med någon alls, jag tycker de ska ligga med dem de vill ligga med, bad boys eller inte. Det är inget fel i att gilla bad boys. Jag vet inte ens på vilken grund jag skulle kunna döma någon annans preferenser.

Det jag har problem med är att så många påstår att det inte är sant. Det är sant, och det är ungefär det enda jag säger om det. Inga åsikter, inget dömande, bara ett konstaterande. Det är samma sak som när jag säger att AA är en religion. AA är en religion, men trots mina väl redogjorda åsikter om religion betyder det inte att AA är något dåligt. Men jag tänker inte påstå att det inte är en religion när det helt uppenbart är det.

Sen tror jag inte att det är en vidare bra, positiv, hälsosam preferens att gilla bad boys och jag tänker inte påstå att jag inte blev bitter när jag som tonåring hörde tjejer högljutt undra varför de aldrig kunde träffa någon trevlig kille för att två minuter senare kasta sig om halsen på nästa gangsterfrö. Men bitter får man bli så länge man inte skyller på någon annan.

Det här är egentligen inte en kvinnlig grej heller - och här kommer vi in på veckans kvinnligt/manligt-tema - även om det inte precis är bad girls som män brukar dras till. Vår motsvarighet är i stället the crazy hot chick, den snygga tjejen som är spritt språngande tokig. Man står ut med mer ju snyggare hon är och Hot/Crazy-skalan är inte helt fiktiv. Det finns massor med män som går på den minan gång på gång och när de pratar om sina erfarenheter tänker jag precis samma sak som när jag hör badboydiggare klaga över sin romantiska missflax. Det är lika vanligt, lika okej, och kan leda till precis lika mycket elände om det vill sig illa.

Och även män som tackar nej till crazy chicks oavsett hur heta de är och kvinnor som dissar bad boys har nog någon preferens som inte är så jävla produktiv. Jag har till exempel en kvinnotyp jag kärar ner mig i på två minuter blankt: den glada, sprudlande, konstant snabbpratande tjejen som är den självklara sociala mittpunkten och blir vän med alla två sekunder efter att hon hälsat. Hon och jag skulle passa ihop som Javert och Valjean, halva anledningen till att jag gillar henne är att min aphjärna inbillar sig att hennes spontana beteende betyder att hon tycker om mig, och hon skulle hur som helst aldrig bli attraherad av någon som är så långt ifrån hennes typ som jag, men jag faller som en fura i alla fall. Det är min kvarnsten.

Smart eller snygg

Först och främst vill jag dela med mig av den fantastiska texten How to Talk to Little Girls som faktiskt inte är en pedofilmanual utan - faktiskt - snarare motsatsen. För tldr-typerna så handlar det om att inte omedelbart säga till en liten flicka hur fantastiskt söt hon är och därmed cementera uppfattningen att hennes utseende är det viktigaste i världen utan i stället intressera sig för något annat än hur hon ser ut.

Texten påminde mig om en julafton för en herrans massa år sedan (herran äger i detta sammanhang gissningsvis en bit över femton år) då en kvinnlig släkting till mig, med flera år kvar till puberteten, i julklapp fick en uppsättning rödrosa, glänsande underkläder av ett slag som hade kunnat vara klart förödande på någon gammal nog att bära dem. Hon tog på dem och snurrade runt inför alla och en kommentar fastnade i hjärnan på mig, nämligen den att dem kommer killarna att tycka om.

Jag tänkte - tyvärr tyst - att vi väl åtminstone kunde ge henne några år av att slippa tänka på det där. Det skulle dyka upp förr eller senare i alla fall och ju längre vi kunde skjuta upp det, desto bättre. Tacka fan för att tonårstjejers huvudintresse är att vara omtyckta av pojkar om vi ser till att skola in dem i det sen långt innan de förstår vad det där intresset går ut på.

Det om det, för det jag egentligen tänkte skriva om var Lisa Blooms påstående att var fjärde ung amerikanska hellre vinner America's Next Top Model än Nobels fredspris. Nu tycker jag att just fredspriset är ett dåligt exempel då det delas ut till oförtjänta (Henry Kissinger) och såna som kanske skulle förtjäna det en dag men inte fått chansen att visa det än (Barack Obama). Men låt oss säga ett av de riktiga Nobelprisen så skulle jag ta det över ett nebulöst modelljobb vilken dag som helst.

Men det frågeställningen påminde mig om var när en vän frågade om jag, all else equal, just nu hellre skulle vara snyggare eller smartare. Den spontana motfrågan var "hur mycket snyggare?" och svaret var "Brad Pitt i Fight Club" och då var det över. Definitivt snyggare. Det är så enkelt att jag inte tror att jag skulle vara lyckligare om jag vore smartare men däremot blir jag lycklig av att gå förbi spegeln och gilla vad jag ser. Om jag såg ut som Brad Pitt i Fight Club with his pants falling off his abs så skulle jag förmodligen bara lämna spegeln för att äta äggvita och göra situps.

Hur det än må vara med mig så tycker jag att "hellre smartare än snyggare" är något vi ska försöka lära små flickor - och små pojkar, för den delen - och därmed lyckades jag vackert binda ihop en splittrad och förvirrad text. Ni ser: jag är redan ett geni, jag behöver inte vara smartare.

Tvång som enda moral

Enligt en studie gjord av två amerikanska universitet (tack till Anne) tror amerikaner att ateister är mer brottsliga än våldtäktsmän, vilket på något plan innebär att genomsnittsateisten måste vara lite mer än 1,0 brottsling. Men hursom.

Jag - och professor Shariff - antar att detta beror på att man inte kan lita på ateister. Utan en gudagiven moral har de ingen moral alls och kan lugnt göra precis vad de vill, för det finns ju ändå ingen evig eld som väntar på dem. Om regler inte serveras från himlen existerar de inte.

Jag förundras igen över hur dessa människor kan missa att detta säger så mycket mer om dem än det gör om en enda ateist. Trots de här nyligen avhandlade bristerna i mitt faktiska beteende så anser jag mig ha en stark moralisk kompass som jag följer - okej, försöker följa - för att jag tycker att det är bra, för att konsekvenserna blir bra, för att man antingen kan jobba på att göra världen bättre eller jobba på att göra världen sämre och jag föredrar det förra alternativet, och visst, för att min inre polis kräver det och inte accepterar några ursäkter.

Jag gör verkligen inte det jag gör för att jag inbillar mig att det blir någon fet belöning av det. Jag räknar inte med att godhet får följder som är bra för mig personligen; tvärtom kan jag inte undgå att se att man kan leva rätt gott på att vara ett kräk. Även om jag bara brydde mig om mig själv finns det en hel del jag inte skulle göra enbart därför att hela den här rättegång-fängelse-grejen verkar så dryg.

Men de religiösa som anser att sådana som jag är etikbefriade tillfällesrecidivister, de bygger tydligen inte bara sin egen moral på att de förväntar sig personliga belöningar och straff utan är även oförmögna att tänka sig att någon skulle kunna bygga en moral på något annat. Om man inte fruktat helvetet eller längtar efter paradiset, varför skulle man någonsin göra något annat än att stjäla, mörda och våldta?

Vilket alltså innebär att de inte känner empati, ånger eller samvetskval. De kan inte föreställa sig att agera för det allmännas nytta. Det enda som hindrar dem från att gå fullständigt bananas är det konstant närvarande hotet om en allseende, allvetande fadersfigur med en flammande rotting i näven. Den dag en av dem tappar tron, lås in era barn och beväpna er. Där har ni den riktiga faran.

Motståndet är allas

Fredrik Persson undrar varför vi inte ser något brett motstånd mot nazistdemonstrationer i Sverige, konstaterar att det brukar lämnas åt små och väldigt vänstervridna grupper och misstänker att det är så det kommer att se ut i dag (läs i går) också. Av allt att döma hade han rätt.

Det här är något jag själv funderat på. Jag gick i gymnasiet i Lund när 30-november-striderna var som värst och såg skillnaden mellan när det bara var maskerade aktivister som förde kampen och när det beslöts att trettionde november skulle tas tillbaka och bli en folkfest i stället för en dag när man gömde sig inomhus om man inte var antingen nazist, radikalvänster eller polis. Just den historien kan med hygglig rättvisa skyllas på mina dåvarande meningsfränder då dagen brukade vara en tid för några enstaka Karl XII-fetischister som obemärkt gick en runda och tände något ljus, men faktum kvarstår att problemet faktiskt löstes när motståndet blev brett i stället för smalt.

Som Fredrik Persson påpekar ser det så ut i många länder: motståndet enar politiska ovänner som ändock kan komma överens om att de inte gillar nazistiska och misoxena rörelser. Varför har vi inte det så i Sverige? Alla som är rörade överens om att Sverigedemokraterna inte är några man ska samarbeta med, ett riksdagsparti vi skäms över, varför är de inte ute på gatorna när det marscheras? Om det nu är ett problem att antinazistdemonstrationerna är vänsterfärgade, varför låter ni dem fortsätta vara det? Varför har ni inte en egen antidemonstration med en gigantisk blå flagga? Varför står ni inte och hojtar era egna slagord?

I stället får radikalvänstern vara det enda motståndet, med förutsägbara effekter. Det blir en strid mellan två extremgrupper på marginalerna och det "vanliga folket" i mitten knyter nävarna i fickorna och är rädda för att gå ut. Gå ut i stället, i tusental.

Var framför allt inte rädda - på det där sättet som påstås vara typiskt svenskt - för att stöta er med någon. Att säga sin egen åsikt betyder inte att man förnekar någon annans rätt att ha en. Visst har nazisterna åsikts- och yttrandefrihet men det betyder bara att de får tycka och säga vad de vill, inte att de får tycka och säga vad de vill oemotsagda.

Tankar från förra veckan

Konsensus angående förra inlägget (inklusive den av oklar anledning borttagna kommentaren) verkar vara att jag borde ha ringt en ambulans, och det var ungefär vad jag väntade mig. Det leder vidare till två följdtankar. Den första är varför i helvete jag inte gjorde det, eller åtminstone ryckte lite i karlen för att få liv i honom och försöka få nåt slags uppfattning om hur läget var. Jag sa att jag inte var rädd och det stämmer... till viss del. Men inte helt och hållet.

Jag var inte rädd för honom. Han var en till synes otränad man som låg ner; jag hade kunnat ta mig därifrån innan han fick ena foten på trottoaren. Däremot var jag rädd för rädslan själv, har jag insett. Ögonblicket av skräck om han skulle vakna till och hugga tag i mig eller skrika eller vad det nu var jag kunde få för mig att han skulle göra. Det fanns ingen verklig fara men det finns det inte när en långbent spindel plötsligt kravlar på armen heller. Det var den sortens rädsla jag faktiskt kände även om jag inte insåg det då. Så där har vi nog svaret på "varför".

Den andra följdtanken gäller att mina kommenterare är alldeles för mjuka mot mig. De pratar om den känslomässiga aspekten och att moral är så mycket enklare på papper än i verkligheten. Ja, det är precis därför vi ska bedöma det på papper, inte i verkligheten. Det finns rätt och det finns fel och om jag gjorde fel så gjorde jag fel. Det må vara förståeligt, men inte ursäktligt.

Det spelar mindre roll vem som var där. Att ingen annan var det tar inte ifrån någon rimlig rätt att bedöma vad jag gjorde. Jag ger inte andra någon slack när jag tycker de gör fel och begriper verkligen inte varför jag eller någon annan skulle ge mig någon slack. Jag kanske hade slagits i Wehrmacht om jag hade varit av fel nationalitet och ålder vid fel tidpunkt och det hade också varit fel, förståeligt men fel.

Du talar om att vem han är påverkar ditt beslut. Varför skulle en uteliggare eller någon som är 'välbekant med samhällets skuggsida' inte ha samma hjälp som en 17-årig flicka? Det resonemanget förstår jag inte (eftersom jag vet att du kallar dig utilitarist). Men jag förstår känslan.

Det var inte ett resonemang, det var ett erkännande. Om det hade varit en kostymnisse eller sjuttonårig tjej så hade jag gjort mer än jag gjorde. Det betyder inte att jag borde ha gjort mer; jag borde ha gjort tämligen precis lika mycket, men jag hade gjort mer. Det betyder inte att det är rätt, bara att jag är en sämre människa än jag vill vara.

Tankar från i går kväll

Oftast använder jag det här utrymmet till att servera odiskutabla sanningar och objektivt korrekta åsikter, ibland kryddat med en smula nördighet. Det är inte det som ska pysslas med i dag. I dag vet jag inte vad det sanna eller korrekta är.

I går kväll var jag vid elvasnåret på väg hem längs en tom, avsides gata. På den regnvåta trottoaren, halvliggande med huvudet upptryckt mot ett stängsel, låg en man i fyrtioårsåldern. Han såg inte skadad ut men det är ju inte helt standard att ligga på blöta trottoarer så jag tilltalade honom men han reagerade inte alls. Han andades, rörde på sig lite grann, gav ljud ifrån sig, men han verkade inte ens märka att jag var där. Han sov inte såvida han inte hade livliga drömmar. Jag är inte läkare; jag vet inte vad det kan ha varit för fel på honom. Jag vet bara att när han inte svarade gick jag därifrån, och sen dess har jag funderat på varför och vad jag borde ha gjort.

När jag var där fick jag uppfattningen att han var uteliggare eller åtminstone välbekant med samhällets skuggsida, men när jag tänker på saken var det nog mest för att han låg på trottoaren. Visst var han orakad men det är jag själv titt som tätt, visst hade han inte någon Armanikostym men det är inte som om jag klär upp mig utan anledning. Om jag antar att han är uteliggare för att han ligger på trottoaren hamnar jag i något av ett cirkelresonemang.

Om han hade varit helt borta, inte rört sig, inte låtit, så hade jag i alla fall kollat hans puls och andning. Hade han varit uppklädd och tillfixad så hade jag gjort mer än jag gjorde. Hade han varit blodig hade jag ringt ambulans. Hade det varit typ en sjuttonårig tjej hade jag ringt två ambulanser. Och en helikopter. Men eftersom det var han gjorde jag precis ingenting.

Det var inte rädsla. Jag är rätt trygg i min övertygelse om att jag kan springa ifrån de flesta och särskilt en medelålders man som ser ut att ha levt på fläsk och cigarretter i tjugo år. Om inte annat så var det inte långt till närmsta hyggligt vältrafikerade korsning. Jag kände mig inte hotad.

Ändå lät jag honom bara ligga där, som en riktig sköt-dig-själv-och-skit-i-andra-stadsbo. Varför? Vad borde jag ha gjort?