På internationella kvinnodagen var det ett gotländskt daghem som illustrerade jämlikhetsproblem genom att ge flickorna semlor och pojkarna knäckebröd, varpå en mindre storm uppstod. Om det här hände min son skulle jag inte delta i stormen eftersom - tja, jag försöker undvika att vara patetisk.
Jag skulle dock inte heller ställa mig på Erik Helmerssons sida. Vad är poängen med den här övningen om man sen bara skickar hem ungarna och hoppas att föräldrarna pratar med dem om den? Borde man inte ha samlat alla barnen direkt efter mellanmålet och gått igenom varför alla pojkarna fick sitta och titta på när flickorna åt semlor? Man kan inte räkna med att de gör de avsedda kopplingarna själva.
Man kan inte heller ta ett lågstadiebarn och säga "Det var ett sätt att visa att kvinnor i hela världen varje dag utsätts för fruktansvärda orättvisor. De får sämre utbildning, om ens någon, de förhindras att jobba, de gifts bort mot sin vilja, de misshandlas av sina män och de mördas av sina släktingar för att de älskar fel person. Vad tror du att vi allesammans kan göra åt den saken?"
Det är knappt en genomsnittlig vuxen förmår koppla något så fjärran och vidsträckt till en personlig, omedelbar upplevelse och det ligger långt bortom ett litet barns förmåga, särskilt när det enda man räknar upp är sånt som händer långt ifrån barnets verklighet. Att sen begära att barnet ska ha en handlingsplan mot världens orättvisor
Ta i stället barnen, sätt dem ihop, och fråga pojkarna hur det kändes att behöva äta knäckebröd medan flickorna åt semlor. Förklara sen att många flickor känner precis så hela tiden. Förklara varför. Koppla åt dem. Associera upplevelsen av orättvisa till något i verkligheten, helst i den svenska vardagens verklighet. Inte afrikanska flickors brist på utbildning eller arabiskt bröllopstvång. Det kan skolungarna ändå inte göra något åt.
Fritidshemmet kanske gjorde precis så, vad vet jag. Pojkarna kan mycket väl ha gått hem och i alla fall berättat att de inte fick några semlor. Det kanske var det enda de bar med sig, barn är ännu större skamlösa egoister än sina föräldrar. Men det är i alla fall ett bättre sätt att angripa problemet på.
Helmersson avslutar med klichén om flickor som sitter tysta medan pojkar bråkar, stökar och "sitter i gräddfilen". På detta har jag samma två svar som alltid: a) flickor klarar sig konsekvent bättre än pojkar i skolan så någon Y-kromosomgräddfil verkar inte föreligga och b) antingen växte jag upp med de aggressivaste, självsäkraste flickorna i det svenska utbildningssystemets historia eller så är det skitprat.