Tänk lokalt etc

På internationella kvinnodagen var det ett gotländskt daghem som illustrerade jämlikhetsproblem genom att ge flickorna semlor och pojkarna knäckebröd, varpå en mindre storm uppstod. Om det här hände min son skulle jag inte delta i stormen eftersom - tja, jag försöker undvika att vara patetisk.

Jag skulle dock inte heller ställa mig på Erik Helmerssons sida. Vad är poängen med den här övningen om man sen bara skickar hem ungarna och hoppas att föräldrarna pratar med dem om den? Borde man inte ha samlat alla barnen direkt efter mellanmålet och gått igenom varför alla pojkarna fick sitta och titta på när flickorna åt semlor? Man kan inte räkna med att de gör de avsedda kopplingarna själva.

Man kan inte heller ta ett lågstadiebarn och säga "Det var ett sätt att visa att kvinnor i hela världen varje dag utsätts för fruktansvärda orättvisor. De får sämre utbildning, om ens någon, de förhindras att jobba, de gifts bort mot sin vilja, de misshandlas av sina män och de mördas av sina släktingar för att de älskar fel person. Vad tror du att vi allesammans kan göra åt den saken?"

Det är knappt en genomsnittlig vuxen förmår koppla något så fjärran och vidsträckt till en personlig, omedelbar upplevelse och det ligger långt bortom ett litet barns förmåga, särskilt när det enda man räknar upp är sånt som händer långt ifrån barnets verklighet. Att sen begära att barnet ska ha en handlingsplan mot världens orättvisor

Ta i stället barnen, sätt dem ihop, och fråga pojkarna hur det kändes att behöva äta knäckebröd medan flickorna åt semlor. Förklara sen att många flickor känner precis så hela tiden. Förklara varför. Koppla åt dem. Associera upplevelsen av orättvisa till något i verkligheten, helst i den svenska vardagens verklighet. Inte afrikanska flickors brist på utbildning eller arabiskt bröllopstvång. Det kan skolungarna ändå inte göra något åt.

Fritidshemmet kanske gjorde precis så, vad vet jag. Pojkarna kan mycket väl ha gått hem och i alla fall berättat att de inte fick några semlor. Det kanske var det enda de bar med sig, barn är ännu större skamlösa egoister än sina föräldrar. Men det är i alla fall ett bättre sätt att angripa problemet på.

Helmersson avslutar med klichén om flickor som sitter tysta medan pojkar bråkar, stökar och "sitter i gräddfilen". På detta har jag samma två svar som alltid: a) flickor klarar sig konsekvent bättre än pojkar i skolan så någon Y-kromosomgräddfil verkar inte föreligga och b) antingen växte jag upp med de aggressivaste, självsäkraste flickorna i det svenska utbildningssystemets historia eller så är det skitprat.

För mörkt för mig

Jag såg nyligen ett avsnitt av CBS 60 Minutes som berättade om två bluffmakare vid namn Lawrence Stowe och Frank Morales. De ljuger om examina, de ljuger om doktorsgrader, de ljuger om vetenskapligt stöd, de ljuger om precis allt de kan ljuga om men framför allt ljuger de om hela sin affärsverksamhet och de resultat den har fått.

De här två kräken låtsas ha botemedel för flera sjukdomar som inte kan botas eller ens mildras, bland dem ALS. De droppar ordet "stamceller" för att trigga igenkänning hos sina offer som sällan själva är medicinskt utbildade och därför inte kan bedöma rimligheten hos det Stowe och Morales säger. De tar emot femsiffriga dollarbelopp för att utföra behandlingar som inte har någon effekt alls medan de glatt påstår att de har en lång lista på nöjda patienter.

60 Minutes filmade i hemlighet ett möte mellan Stowe och presumtiva patienter. När journalisten satte sig mittemot Stowe förnekade han att han hade sagt att han tidigare hade behandlat ALS-patienter som därmed kunde lämna sin rullstol och när han fick se filmen där han sa exakt det försökte han ducka och byta ämne. Inte ens när han var fullständigt ställd mot väggen och exponerad på alla sätt en bedragare kan bli gav han sig.

Och jag måste undra vad som händer inne i hans huvud. Det finns mycket brottslighet som jag kan förstå även om jag inte tolererar det. Det finns brott jag vet att jag hade kunnat begå om mina omständigheter hade varit annorlunda. Jag är varken ett helgon eller en ängel. Jag har gott om mörka impulser och jag vet att avgrunden är närmare än man kan tro. Det finns riktigt vidriga människor vars handlingar - hur oförlåtliga de än är - ändå är begripliga för mig. De finns i alla fall i samma värld som jag.

Men att kallblodigt och med full kunskap söka upp desperata döende människor och ljuga för dem, ge dem falska förhoppningar, enbart för att pressa pengar ur dem, det går bortom allt jag kan förstå. Det är en äcklig och tarvlig form av ondska. Det får mig att vilja kräkas upp allt som gör mig till människa och därmed medlem av samma art som Stowe och Morales.

Vad säger de här människorna till sig själva? Det är inga mentalt svaga människor vi pratar om, inga av världen knallade stackare utan alternativ. Det är bildade, intelligenta män som väljer den här verksamheten över allt annat de skulle kunna göra med sina liv. Visst måste de ha någon ursäkt? Visst måste de på något sätt rättfärdiga och rationalisera det de gör?

Jag vill gärna tro det. Jag vill inte tro att man kan vara så obotligt nattsvart ond att man helt enkelt struntar i det man utsätter oskyldiga och dödligt sjuka människor för, precis som jag vill tro att Astra-direktörerna som sålde neurosedyn till gravida afrikanskor efter att det förbjudits i Europa eftersom det förvandlade barnen till lemlösa missfoster lyckades övertyga sig själva om att det inte var neurosedynet, det var något annat, det var bara en slump… jag tror hellre på dumhet än på ondska.

Men det är svårt. Stowe och Morales kan inte förklaras enbart genom dumhet. De blåljuger, skamlöst och medvetet. De är människor som jag inte vill ha i min världsbild, men som ändå fortsätter dag efter dag, trots exponering och utpekning och totalt moraliskt underläge.

Jag vill att det ska finnas en förklaring. Men jag kan inte komma på en.

Allt är inte homofobi

Jag blev väldigt nöjd när jag såg att Anton Hysén kommit ut som bög. Idrotten är väl homofobins sista stora högborg i den civiliserade världen och det behövs en modig fan som han för att bryta det. Från idrottsprofiler hör man deprimerande ofta uttalanden som inte skulle kunna komma från en politiker, affärsman, skådespelare eller annan känd personlighet och det visar ju vilken rutten kultur som frodas i omklädningsrummen.

Minns ni affischpelarna där en ishockeyspelare från motståndarlaget visades iklädd rosa stringtrosor? Att använda det som en förolämpning är inte okej någon annanstans i samhället men inom sporten kan man få för sig att inte bara prata på det viset utan klistra upp det över hela landet. Hoppas Hysén får gott om kamrater och att de lyckas bli av med sånt skit.

Eftersom jag är marginellt intresserad av sport hade jag aldrig hört talas om Anton Hysén förut och jag reagerade inte ens på efternamnet förrän jag råkade läsa att han är son till Glenn Hysén (som till och med jag känner till). Tydligen talade Hysén senior på Pridefestivalen 2007 - det hade jag också missat - vilket enligt Aftonbladets ledare ansågs som ett konstigt val. Det kan jag hålla med om, för vad har den killen med saken att göra? Det jag däremot inte håller med om är orsaken som ledaren framför.

Tydligen misshandlade Glenn Hysén en man på en flygplanstoalett i Frankfurt (jag antar att det som menas är "flygplatstoalett" då flygplatser oftare är i specifika städer än flygplan och det dessutom är praktiskt väldigt svårt att misshandla människor på flygplanstoaletter) eftersom denne tog honom på kuken. Detta räckte för att Glenn Hysén skulle kallas smyghomofob.

Nånstans där går gränsen för mig. Det är inget konstigt med att reagera starkt på att en främling tar en på kuken. Jag skulle inte ha några moraliska problem med att reagera våldsamt på det. Han ska ge fan i mig tills han har anledning att tro att jag önskar något annat. Nu skulle jag väl inte misshandla killen men det är för att jag brukar försöka hålla mina sextio kilo utanför slagsmål, inte för att han inte skulle ha det.

Det homofoba inslaget kanske är att det antas att Hysén inte skulle reagera likadant om en främmande kvinna oinbjudet tafsade på hans könsorgan, men det håller inte heller. Det vore ännu mindre sannolikt att jag blev våldsam i det fallet, dels för att jag skulle bli så satans förvånad att jag inte skulle ha sinnesnärvaro nog att klippa till, men framför allt för att det helt enkelt är mindre hotfullt.

Det är inte lika otäckt om en kvinna blottar sig som när en man gör det, och inte för att jag tycker att det vore hur fett som helst att se en främmande vulva i en mörk gränd. På samma sätt är det mer hotfullt att bli tafsad på av en man. Den impulsen kan vara hur ologisk som helst (jag tror inte att den är det) men den finns och jag tror att snart sagt varenda läsare vet precis vad jag menar. Jag vet i alla fall en sak: det är inte en homofob impuls.

Det kanske fanns andra saker som fick homofobryktena att löpa, det vet jag inte. Såvitt jag vet kan Glenn Hysén ha varit värsta bögknackaren i världen innan hans son erkände sin läggning för honom; jag har ingen aning. Men att slå ner en tafsande främling är inte homofobi, inte mer än det är manshat när en kvinna knäar en tafsare i skrevet. Och det är det väl ingen som tycker det är?

Skedböjarens återkomst

Jag vet inte vad som förvånade mig mest: att få veta att Uri Geller inte bara lever och är aktiv utan dessutom har ett nytt TV-program på gång, eller att se hans skedböjande ha en framträdande plats i marknadsföringen. Vi tar dem i ordning.

Nytt TV-program. Vi pratar om en man som varit aktiv i nästan fyrtio år och på hela den tiden inte lyckats göra en enda grej som en halvhygglig trollkonstnär inte kan göra precis lika bra och förmodligen bättre. Vi pratar om en man som gång på gång visat sig vara fullständigt tom på substans och förmåga. Vi pratar om en man som genom sina fantastiska magiska förmågor stödjer idrottslag som efter hans insatser oftare förlorar än de vinner, kort och gott en man som inte presterar bättre än tärningen.

Och denne man har inte sjunkit undan i skuggorna utan lyckas nära pensionsåldern få ett TV-program. Vem kom på idén? Vem finansierade den? Vem, framför allt, tittar på eländet? Är inte Uri Geller något av ett skämt och en föredetting till och med inom de "paranormala" kretsarna? När jag hör hans namn tänker jag på sextiotalet och allmänna skratt.

Skedböjandet. Och om man nu är Uri Geller och ens långsiktiga framtidsplan är att fortsätta hävda att man med utomjordingars hjälp gör sånt som vem som helst kan lära sig göra helt utan att blanda in utomjordingar, är det verkligen bra PR att dra upp skedböjandet? Det är ett känt trollkarlstrick, ofta utfört, men värre ändå: det är en källa till humor.

Om man vill driva med Uri Geller, vad drar man upp? De böjda skedarna. En böjd sked är en punchline till ett skämt som innehåller namnet Uri Geller. Man tycker att han borde ta alla former av förvrängda bestick, lägga dem till handlingarna och hoppas att alla glömmer att han nånsin pysslade med sånt och allra helst att de glömmer den där gången hos Johnny Carson när han inte kunde böja en enda sked eftersom Carson själv var amatörtrollkarl och hade en aning om hur han skulle hindra Geller från att fuska.

Men nej, de där skedarna och deras diverse kurvor sitter längst fram och i mitten när det dras till presskonferens. Det är som om Uri Geller nån gång på sextiotalet fick ett brev där det stod att om han bara tjatade tillräckligt mycket om att böja skedar så skulle han leva för evigt. Bry dig inte om vad andra säger, stod det. Böj skedar, prata om att böja skedar, så ordnar det sig. Av nån anledning trodde han på brevet och än i dag böjer han sina skedar.

Själv står jag på James Randis sida här: Om Geller böjer skedar med magiska krafter så gör han det på det svåra sättet.

Från oväntat håll

Det var Gun Hellsvik som under sin tid som justitieminister genomförde de förändringar av den svenska kriminalvården som ledde till att livstidsfångar än i dag sitter längre och längre utan att ens få straffet tidsbestämt och chansen att de någonsin ska bli vettiga samhällsmedlemmar därmed blir mindre och mindre. Under samma period demonterades psykiatrin, fler sjuka människor hamnade i fängelse, och ännu fler sjuka människor hamnade ute i ett samhälle som de inte klarade av att leva i, och följderna ser vi varje dag.

Därför var det förvånande att se hennes partisyster, justitieminister Beatrice Ask, komma med ett riktigt smart förslag. Hon vill använda elektronisk fotboja på unga brottslingar så att de kan - och måste - leva någorlunda normala liv medan de avtjänar sina straff. De kan inte sitta och gnälla tillsammans med andra illdådare utan går i stället i skolan eller på praktik. Kanske kan vi rentav ha dem till något nyttigt under tiden och de tvingas lära sig fungera bland normala människor. Allt som allt, fullständigt briljant.

Så givetvis måste det bemötas med korkad kritik. Socialstyrelsen hävdar att fotboja kan "öka risken för kriminell identifikation". Jämfört med vad? Jämfört med att låsas in tillsammans med ett oändligt antal andra satans förlorare, på ett ställe där brottslingkulturen dominerar och den enda chansen man har är att identifiera sig som kriminell? Jämfört med att ha en vårdare med sig hela tiden man är utanför murarna, så att det görs fullständigt klart att man är en farlig människa som kräver ständig bevakning?

Med elektronisk fotboja, särskilt om den inte bara används för utslussning utan för hela strafftiden, kan vi undvika just kriminell identifikation eftersom brottslingen måste röra sig ute bland oss andra, vi som inte tycker det är så coolt att ha brutit sig in i ett källarförråd eller slagit ner nån på fyllan. Låt honom lära sig vad som fungerar när man inte bara umgås med andra samhällsföraktande snorungar. Det är bättre för honom och bättre för oss.

Vi har sett djävulen och han är vi

Barnläkaren Olle Jeppsson som har vårdat apatiska och hungerstrejkande flyktingbarn skriver på DN om sin roll i den vidriga hanteringen. Det är i sig en otäck text men den är mer än så; den tar upp något väldigt stort och mänskligt.

Ett slags gudlös version av teodicé-problemet lyder ungefär så här: Det är svårt att hitta en enda människa som säger att hon vill ha krig. Alla föredrar fred. Ändå fortsätter det bli krig, hela tiden. Varför? Ett populärt svar rör konspirationer som styr världens skeenden bakom kulisserna, men flitiga läsare vet hur mycket sanning som ligger i den tanken. I stället tror jag att snart sagt all storskalig ondska kan förklaras genom det Jeppsson så förtvivlat beskriver: en kedja av människor där varje länk i kedjan gör det som verkar rätt just där och då. Slutresultatet blir lidande, förstörelse, och död.

I dokumentären The Corporation berättas om när Mark Moody-Stuart, dåvarande styrelseordförande för Shell som var och är en av världens största miljöförstörare, kom hem och fann miljöaktivister vid sitt lantställe. Han kallades mördare. Han beskylldes för att förstöra världen och för att orsaka mord och avrättningar på aktivister i bland annat Nigeria. Hans reaktion var att sätta sig ner och prata med aktivisterna och servera dem te.

Aktivisterna hade väntat sig att träffa djävulen, men i stället fann de sig sitta och prata med en trevlig, vettig äldre herre som bad om ursäkt för att han inte kunde erbjuda veganerna sojamjölk i teet. Och medan de satt där och drack te pumpade Shell ut tonvis med gifter i atmosfären och vattnet.

Hur kommer det sig? Jo, Moody-Stuart och hans styrelse ställde krav på direktörerna. De ställde krav på nästa länk i kedjan och så vidare ända tills den näst sista länken i kedjan kände att han för att uppfylla kraven måste beordra den sista länken att slänga ut alla de där gifterna utan att bry sig om följderna. Och den killen, han var en fattig nigeriansk arbetare som antingen kunde lyda order eller se sin familj svälta.

Visst finns det människor som på egen hand gör fruktansvärt ondskefulla saker, men det enda de klarar är småskalighet. Inte ens de värsta seriemördarna har mer än några hundra offer. Josef Fritzl hade till att börja med bara ett. För att uppnå ondska på världsskala behöver man en avhumaniserande, byråkratisk kedja full av människor som var för sig inte tycker att de gör något fel.

I en sådan kedja har Olle Jeppsson hamnat, och han tycker att han gör fel. Men vad kan han göra? Sluta vårda barnen? Det hjälper inte dem, och ingen annan heller. Ändå vet han inte vad han ska svara när barnbarnen frågar honom vad han gjorde när Sverige skickade hem traumatiserade flyktingbarn till skräck och våld.

Vi vill gärna hitta djävulen så att vi kan döda honom och bli av med all ondska i världen. Men djävulen finns inte, och om han fanns skulle han ändå inte kunna prestera alls lika mycket elände som vanliga familjefäder som går till arbetet varje dag med ett jobb att sköta. Vi har sett djävulen, och han är vi.

Mina drömmars dröm

Ända sen jag först hörde talas om lucid dreaming har det låtit som en anledning att sova resten av livet av samma anledning som holodecket kommer att vara mänsklighetens sista uppfinning, men vi kommer i alla fall att utrotas lyckliga.

Varför leva i den här ibland trevliga men även rätt dryga världen när man kan leva någonstans där man kan forma verkligheten med sina tankar? Vi pratar om superkrafter, kalorifri mat och - let's face it, det var din första tanke också - trekant med Beyoncé och Halle Berry.

Så jag läste alla råd och instruktioner. Hemligheten är att inse att man drömmer utan att vakna. Skaffa dig små vanor där du kontrollerar om du är i en dröm. Varje gång du t.ex. går genom en dörr, rör vid dörrkarmen och fråga dig själv om du drömmer. Titta på en text eller klocka, titta bort och titta sen tillbaka; om det är en dröm lär den ha ändrats eller vara oläslig. Gör dina försök genom att gå upp tidigt, äta frukost i lugn och ro och sen gå och lägga dig igen.

Det är så jag har haft mina bästa framsteg. Ett par gånger har jag varit väldigt nära att inse att jag drömde. En gång la jag mig ner i soffan efter frukosten, slumrade till och drömde att jag var med i ett avsnitt av Deadwood. Drömmen övergick sen till att jag körde bil på en skolgård och där nånstans började jag tänka att det var fullt möjligt att jag fortfarande drömde, men jag gjorde aldrig det logiska språnget. En annan gång tänkte jag "när sånt här händer brukar det vara en dröm, är det det nu också?" men sen kände jag efter och kom fram till att det var för verkligt, så det kunde inte vara en dröm. Det var det förstås, men man är ju inte på sin mentala topp när man sover.

Och sen, i morse, lyckades jag till slut. Jag vaknade tidigt, åt frukost, och kände efteråt att jag hade vaknat lite väl tidigt så jag la mig i soffan och lät grannens mycket skickliga pianospel vagga mig till sömns. I drömmen skulle jag vara med i Expedition Robinson och eftersom även mitt drömmande jag insåg att det var väldigt out of character så undrade jag vad jag skulle säga när någon frågade hur det kom sig att jag tänkte vara med i en dokusåpa.

Eftersom det var en dröm och jag därför inte mindes hur det kom sig så bestämde jag mig för att jag skulle säga just det: detta är en dröm, så jag minns inte. Där nånstans gjorde min hjärna kopplingen och jag insåg att jag drömde och visste om det. Genast måste jag förstås testa.

Japp, det var tamigfan sant. Jag kunde forma om verkligheten. Det varade inte länge innan jag vaknade - subjektivt kanske två eller tre minuter - och det tog en liten stund att få ordning på mina gudalika krafter och få alla sinnen aktiva, men det gick. I två minuter gjorde jag precis vad jag ville.

Mitt livs första lucid dream och jag är inte besviken. Om man blir så mycket bättre på det med tiden som erfarna drömmare påstår så finns risk att jag vid första bästa tillfälle försätter mig i koma.