Hurra för Bamse

Bamse, världens starkaste björn och min ständigt närvarande barndomsvän, fyller 40 i år vilket föranlett en krönika i Aftonbladet. Jag vet inte vad jag väntade mig av en Bamse-krönika i Aftonbladet men det här var en väldigt tunn analys. Och ja, jag vet att jag förmodligen tar den på större allvar än författaren. Det är min grej.

Först och främst: om detta att hjältarna alltid vinner (i det här fallet tack vare dunderhonung, Skalmans outtömliga skal och ibland Lille Skutts snabba fötter) innebär tråkig upprepning så faller en överväldigande majoritet av all populärkultur på samma grej. James Bond slutar vara intressant så fort han varit hos Q. Det är om något större variation hos Bamse.

Bamse må vara en "slät figur", som de flesta hjältar (det är alltid skurkar och sidekicks som är intressantast), men att kalla honom för en luden Tintin eller honungssörplande Musse Pigg är väldigt ytligt. Han delar inte många drag med dessa två förutom ett: alla tre är tecknade. Det ligger på samma nivå som när Terry Pratchett kallades för en blandning av Tolkien och Monty Python; det enda han delar med den första är dvärg, troll och drakar och det enda han delar med den andra är att båda är roliga.

Men framför allt är analysen av Krösus Sork felaktig. Han påminner inte alls om Joakim von Anka och citatet "Vadå!? Inget fusk? Hur ska man då kunna tjäna några pengar?" passar bara in på en av dem, och den är ingen anka. Joakim von Anka har begått dumheter under sin tidiga levnad och under mindre seriösa författares inverkan, men den Joakim som skapades av Carl Barks och destillerades av Don Rosa fuskar inte. Han är stenhård, iskall, girig, snål och blodigt tävlingsinriktad, men han är ärlig. Joakim är en hjälte, Krösus är en skurk.

Vi avslutar med Skalman, för "Trollkarlens röda blomma" är förmodligen det bästa Bamse-äventyret någonsin. Det informerar barn om droger utan att ljuga. Vårt samhälles strategi i frågan är att låtsas att droger är djävulens spyor som bara vettlösa galningar använder sig av, ett obevekligt gift som man fastnar i så fort man luktar på det. Barnen lyssnar på detta, blir livrädda, och sen växer de upp och ser människor använda droger... utan att för den skull förvandlas till vrak. Alla ljög. Vad har de mer ljugit om?

Skalmans äventyr visar däremot med all önskvärd tydlighet att man kan ta droger utan att omedelbart förstöra sig, att själva trippen är härlig, och varför man ändå inte ska göra det. Vi borde ha mer sånt, inte mindre, och kritiken mot det här äventyret är rent känslobaserad.

Så jag hoppas Bamse överlever 40 år till och tar tag i stora frågor oftare. Det finns inget bättre sätt att nå ut till dem som behöver det.

Och dessutom minns jag Anderssonskans Kalle.

Jag borde helt sluta läsa

Alltså, egentligen vill jag inte ha något "jag läste något så korkat att jag måste blogga om det"-tema. Men det har blivit min form av terapi. Det är det eller "kan vi inte bara spränga allt och börja om från myrorna?". Den här gången var det det intellektuella vacuum som går under rubriken To be happy, we must admit women and men aren't 'equal'.

Vi ignorerar titeln. Vi ignorerar våra förväntningar titeln leder till. Vi tittar bara på vad författaren Suzanne Venker faktiskt skriver, och finner att det är sänkande korkat. Hon beskyller feminismen för en hel del ont, bland annat följande:

Marriage becomes a competitive sport. The complementary nature of marriage - in which two people work together, as equals, toward the same goal but with an appreciation for the qualities each gender brings to the table - has been obliterated.

Nej, det är det som aldrig fanns men vi försöker skapa. En värld där det inte är så att mannen förvärvsarbetar och kvinnan städar och lagar mat, utan en värld där båda hjälps åt med det. Om de kommer överens om att kvinnan gör allt hushållsarbete - fett. Om de kommer överens om att mannen gör allt hushållsarbete - fett. Om de är nöjda med sitt arrangemang, oavsett vilket arrangemanget är - fett. Det är vad det innebär att samarbeta som jämlikar, inte att kromosomerna bestämmer arbetsuppgifterna.

Feminism didn’t result in equality between the sexes – it resulted in mass confusion. Today, men and women have no idea who’s supposed to do what.

Nej, därför att konceptet att ett visst kön är "supposed to" göra något särskilt är stendumt. I stället för stela normer kan man välja själv, och enda anledningen till att någon inbillar sig att folk är mindre lyckliga nu är att nu pratar man om sina problem i stället för att hålla käften och lida, vilket förr var det enda alternativet. Särskilt för kvinnor.

Prior to the 1970s, people viewed gender roles as as equally valuable. Many would argue women had the better end of the deal! It’s hard to claim women were oppressed in a nation in which men were expected to stand up when a lady enters the room or to lay down their lives to spare women life.

Nej, det är faktiskt väldigt lätt. Om jag får välja mellan att få rösta, utbilda mig, välja ett yrke och i största allmänhet själv bestämma över mitt liv och att nån reser sig när jag kommer in i ett rum så är valet redan gjort. Jag kan inte föreställa mig att Venker tycker annorlunda, så varför skriver hon så här? Kan någon förklara det för mig?

When the Titanic went down in 1912, its sinking took 1,450 lives. Only 103 were women. One-hundred three.

Och så drar vi upp Titanic igen. Det finns en anledning till att de här genusbakåtsträvande människorna alltid nämner just Titanic: det är ett av ytterst få fall där "kvinnor och barn först" gällde och följdes. Det andra kända fallet är från 1852 när HMS Birkenhead gick under, och det finns kanske några ströexempel till. "Kvinnor och barn först" var aldrig en väletablerad princip, aldrig en lag eller regel, och det var sannerligen inte normen. Tvärtom klarade sig män betydligt bättre än kvinnor, och Titanic-exemplet användes som en anledning att inte ge kvinnor rösträtt: det behövdes ju inte, män skulle alltid sätta kvinnors bästa före sitt eget.

Det här är inte information som är svår att hitta. Det tog mig bokstavligen en minut att forska fram. Hur kommer det sig att de här människorna som drömmer sig tillbaka till en tidigare värld, har så otroligt dålig koll på hur den världen såg ut? Därför att annars skulle de förstås inte drömma sig tillbaka till den. Den var nämligen ful och jävlig och de skulle tusen gånger hellre leva i dag. Men borde de inte själva ha ett intresse av att ta reda på vad det är de förespråkar, i alla fall ett så minimalt intresse att de kan lägga sextio sekunder på att läsa om det?

Och även om "kvinnor och barn först"-myten vore sann och män genom historien gick under med fartygen hellre än att se kvinnor förgås, är det något man väljer över att ha rösträtt och lagliga rättigheter? Jag har aldrig varit i en sjöolycka. Oddsen talar starkt för att jag aldrig kommer att vara det. Jag har mycket hellre fulla rättigheter, är en första klassens medborgare, än jag har den marginella fördelen att ha en större chans att överleva om jag någonsin skulle vara ombord på ett sjunkande skepp.

Being equal in worth, or value, is not the same as being identical, interchangeable beings. Men and women may be capable of doing many of the same things, but that doesn’t mean they want to. That we don’t have more female CEOs or stay-at-home dads proves this in spades.

Nej, det gör det inte. Det kan man bara tro om man inbillar sig att vi har uppnått perfekt jämställdhet, att alla strukturer är utraderade och att spelplanen är jämn. Så är inte fallet. Vi har kommit otroligt långt, men vi är inte klara.

Men i övrigt är det här hon slår huvudet på spiken men ändå missar poängen. Män och kvinnor kanske inte vill göra samma saker men de ska få om de vill. Samhället Venker förfäktar lät dem inte göra det och i dag är vi nära ett samhälle där de kan. Det är det enda vi vill: att man ska få välja själv, inte kedjas av sitt kön. Hur kan det vara så förbålt svårt att fatta?

Case. In. Fucking. Point.

Apropå förra inlägget: om jag någonsin känner mig alltför uppåt och glad, om jag är för positivt inställd till livet, människor och världen, då ska jag bara läsa den här Aftonbladet-chatten igen och bli av med alla villfarelser.

Det handlar alltså om den brutala och dödliga sex-mot-en-gruppvåldtäkten i Indien. Och vad dominerar början av chatten? Att det är för jävligt att Aftonbladet skriver om det. För våldtäkter sker ju faktiskt i Sverige också.

Jag vet inte vad det är för förkrympta, förkolnade, nerkylda hjärtan de här människorna har, men jag vet vad det påminner mig om. Någon gång på nittiotalet skulle en tidning - förmodligen Sydsvenskan men jag är inte säker - starta en specialtidning riktad mot invandrare. Min rasistiske farfar tyckte det var för jävligt, de borde i stället ha en specialtidning riktad mot pensionärer. Då insåg jag att jag helt enkelt är en bättre människa än många andra. När jag läste om invandrartidningen tänkte jag "gött" och vände sida. Om jag hade läst om en pensionärstidning så hade jag... tänkt "gött" och vänt sida. Men inte farfar, och inte de här klumploberna heller.

Jag försöker förstå. Hur ser det ut inne i huvudet på någon som ser en tidning skriva om ett fasansfullt brott och blir arg, inte för att det finns slemkräk som gör sånt utan för att tidningen skriver om det? Hur är det ens möjligt att bli så arg över det att man lyckas uppmana nog med energi för att tjafsa om det i en chatt? Hur se de här varelsernas idealvärld ut?

Det är ändå bara uppvärmning, för sen dyker naturligtvis Sverigedemokraternas lokala fanclub upp och ska lyckas trycka in sin favoritfråga. Det är en vida spridd idiothobby det. Jag minns själv ett inlägg jag skrev om prostitution som kommenterades av någon skitfläck som copy-pasteade något han formulerat ihop - eller, mer troligt, snott nånstans ifrån - om att kvinnor också köper sex. Vilket alla vet och ingen hade ifrågasatt. Men är man en mjukhjärnad enfrågefanatiker så är den frågan alltid on-topic.

Så vi får höra frågan om varför Aftonbladet mörkar våldtäktsmäns etnicitet, och blir alla dummare av att läsa det en gång till. Det är ändå ingenting mot det vandrande syreslöseri som säger att nog finns det en lag om att man inte får skriva om sånt som kan påverka invandringen negativt.

Det finns bara två möjligheter: antingen är han så legendariskt korkad att jag personligen känt kejsartamariner som skulle spöa honom i varenda frågesport, eller så tror han inte på det och häver det ut sig för att flytta mittpunkten, normalisera, övertyga människor som faktiskt är så legendariskt korkade eller bara roa sig. Och då är han i stället ond. Båda alternativen är deprimerande.

De stora dystopierna känns direkt uppmuntrande i jämförelse. Inte ens den mest svartsynte domedagsprofet förutsåg att samhällssamtalet skulle styras av de dummaste, och fördumma alla som lyssnade.

Idioterna tröttnar aldrig

En gång i tiden tyckte jag det var kul att tjafsa på forum. Puckona på andra sidan var ju så uppenbara puckon att det var roligt att demonstrera vilka puckon de var. Till slut måste de ju fatta det själva, och jag sa till mig själv att även om just puckot inte ändrade sig så fanns det säkert oräkneliga lurkers som mådde bra av lite logik och vett.

Det slutade vara roligt för en massa år sen och mitt nätpostande drogs ner till en bråkdel av vad det varit. Jag började agera efter principen "om du inte menar det där är du ett patetiskt troll, om du menar det är du för korkad för att det ska vara meningsfullt att prata med dig, så i vilket fall som helst är det bäst att inte svara".

Jag insåg att en enormt stor del av de dumheter som sägs inte är ärligt menad och att rätt mycket av det är medvetet extremt i ett försök att flytta mittfåran. Om man är antifeminist kanske man säger att alla kvinnor borde våldtas även om man inte tycker det, för då är det det nya extrema och ens faktiska - mindre rabiata - åsikter rör sig närmare rumsrenhet. Det eftersökta fenomenet kan observeras från första minuten som Sverigedemokraterna hittade in i riksdagen. Och det är verkligen inte mödan värt att argumentera om, för det är inte människans egentliga åsikter man bemöter.

Det besparade mig en hel del möda och förbättrade mitt humör. Att ignorera är ett bra vapen att ha i bakfickan; det kan rädda rätt mycket. Det var bland annat därför jag startade den här bloggen; det var ett sätt att säga vad jag ville på det utrymme jag tyckte mig behöva och de som ville läsa det kunde göra det och resten kunde glatt låta bli. Jag bestämde mig från början för att ge mig in i ett minimum av debatter här; möjligen besvara direkta frågor, helst i ett nytt inlägg. Inga långa diskussioner i kommentartråden, det är jag för gammal för. Så om du nånsin skrev en kommentar som du undrar varför jag inte besvarade: antagligen tyckte jag den var korkad och/eller ointressant.

Det var därför jag ganska kvickt la ner diskussionen när min kristna missionär tittade in; jag hittade inte ett enda tecken på att hon var intresserad av ett ärligt samtal. Det är knappt någon som är det. Predika och hojta och sprida sina ord, men inte diskutera. Inte på riktigt. Det spelar ingen roll om det är en ensam källarinvånare eller Claphaminstitutet; intellektuell ärlighet är sällsynt. Och att försöka debattera med de intellektuellt oärliga är slöseri med tid och energi. Så jag har slutat.

Jag är inte ensam om det. Vi är nog rätt många. Det är just det som är problemet. Mer och mer ger vi upp och lämnar de digitala slagfälten åt idioterna. Och idioterna tröttnar aldrig. De ger aldrig upp. Det här är deras liv, och de har absolut ingenting bättre för sig. Och därför tror jag att kommentarfält och diskussionstrådar bara kommer att bli dummare och dummare, mer rasistiska och mer sexistiska, med färre och färre vettiga röster. Inte ens Aftonbladet, Youtube eller Flashback har kanske sett de värsta djupen än. Det är en otäck satans tanke, det.

Men för att orka rulla stenen uppför Tartaros kulle så måste man se någon form av resultat. Ha i alla fall en aning om att det spelar roll. Att någon läser och därmed fattar att de där gormande kräken inte har rätt, de är bara högljudda. Jag är glad att det fortfarande finns människor med mer energi än jag, för jag vill inte se vad som händer med diskursen den dag de försvinner.

Nätdejting

När jag såg att min gamle homie och bitterhetsbroder Magnus hade bloggat om nätdejting trodde jag att jag skulle få slänga iväg en "you and me both, bro"-kommentar men det visade sig att vi hatade eländet av olika skäl. Visst, jag hade också märkt den där "hon måste vara perfekt"-känslan som dyker upp när man vet att det finns tusentals fler att titta på, men jag upptäckte ingen svinsida hos mig själv och det var inte det som fick mig att avsky både nätdejting och världen i stort.

Till att börja med: jag hatar hela dejting-som-ett-spel-konceptet, vare sig det händer på nätet eller i verkligheten. Jag hatar ljugandet, låtsandet, tanken på marknaden som en marknad, alltihop. Och det blir väldigt, väldigt tydligt vid nätdejting. Då handlar det, precis som Magnus säger, inte om att vara sig själv utan om att skapa ett varumärke, fundera ut hur man lättast kan attrahera och behålla kunders intresse, och jag kräks.

Men framför allt är det själva upplevelsen som får mig att hata blotta tanken på att någonsin prova det igen. När jag har gjort det har jag sett till att hitta någon som jag faktiskt är intresserad av, tagit tid på mig att skriva ett vettigt meddelande av lagom längd som visar att jag faktiskt läst hennes profil, och inte fått något svar.

Samtidigt har de enda meddelanden jag fått kommit från människor som tydligen spammar varenda nytt konto med samma generiska felstavade intetsägande hälsning, bögar som vill suga min kuk, och prostituerade som vill ha mina pengar. För om man är en så tragisk desperat fan att man gett sig på nätdejting, då tar man väl vad som helst, inklusive om det kostar.

Så antingen fungerar det att inte vara ett pucko, men då måste man hålla på och hålla på och hålla på och aldrig ge upp och ignorera att världen envetet säger åt en att man ska vara ett pucko i stället, eller så fungerar det att vara ett pucko och då är det bara att spruta ut meningslösa meddelanden och hoppas att nånstans i den bortre änden av sannolikhetskurvan finns det någon som förmodligen inte är den rätta men åtminstone inte den totalt felaktiga.

Jag har hört framgångshistorierna om nätdejting, och den enda slutsatsen jag kan dra är att de människorna antingen hade en sanslös tur eller helt enkelt inte är jag.

Makt åt folket

Även om vi lever i det bästa samhället världen har skådat så är det inte för att vi har det perfekta systemet utan för att vi har det sämsta systemet förutom alla de andra vi testat. Vårt system - representativ parlamentarisk demokrati - har gott om nackdelar. Det belönar kortsiktighet, våra ledare är de som är bra på att vinna val och inte de som är bra på att leda, det rör sig ständigt närmare och närmare tvåpartisystem, och ibland drabbas vi av Jimmie Åkesson. Men det har också en stor fördel, nämligen att för det mesta så fungerar det. Riktigt bra.

Det kommer dock inte i närheten av att lösa det grundläggande problemet med alla samhällssystem: de som vill ha makten är per definition illa lämpade för att inneha den. Den som faktiskt vill vara statsminister med allt jävelskap det för med sig och totalt presscoverage och 24 timmars arbetsdag med konstant närvarande mobiltelefon är uppenbarligen inte riktigt rätt funtad, och den människan ska vi ha till att styra landet?

Jag funderar på om det finns något bättre sätt, och då kommer jag att tänka på en scen ur filmen Harrison Bergeron, som bygger på en novell av Kurt Vonnegut som dock inte innehåller scenen i fråga. I novellens och filmens värld förses de smarta, vackra och starka med handikapp så att alla ska vara likställda; att vara genomsnittlig är idealet. USA:s president utväljs i filmen slumpmässigt och rings upp när hans input behövs. När Mexiko jävlas får han ett samtal, blir sur över att han störs mitt i en fotbollsmatch på TV, och ger order om att sätta hårt mot hårt. Mexiko ska lära sig att man inte jävlas med USA.

Det är uppenbart satiriskt, men frågan är om det är en så dum idé, ändå. Kanske borde statskonsten inte vara något vi lämnar åt professionella politiker, människor som är experter på att ta sig fram inom den politiska hierarkin. Kanske borde vårt lands inriktning inte vara styrd av tillfälliga opinionssvängningar och specialintressen. Kanske borde styrandet inte isoleras från resten av verkligheten.

Jag tänker mig att politikerjobbet är något vi alla delar på. En del av vår medborgerliga plikt. Kanske kan vi alla delta under en viss tid av våra liv, men det blir förmodligen för många som ska blanda sig i då. Mer troligt är att det får lottas. Välj slumpmässigt ut några tusen personer och där har du en riksdag. Dela upp dem i små kommittéer som sköter ministerjobben - vi vill inte ha individer där och därmed riskera att Dan Park blir integrationsminister eller nån från Claphaminstitutet utbildningsminister. Under sin mandatperiod är det de här människornas jobb, och de får betalt för det, men de har inte kämpat för att komma just dit. Det är bara en del av att vara svensk. Något att vara stolt över.

Det skulle förstås krävas ett enormt tjänstemannamaskineri som till stor del vore politiskt immunt, och det skulle kanske leda till en Yes Minister-situation med en ingrodd kultur som höll in och kedjade politikerna. Naturligtvis skulle det få finnas en massa begränsningar - inga grova brottslingar, nån sorts koll för mentalsjukdom, och så vidare. Och vi skulle alltid löpa risken att slumpfaktorn bet oss i arslet och halva riksdagen plötsligt bestod av postschismanabaptister, men sånt brukar inte hända om man bara slumpar tillräckligt många.

Det här är ett typiskt exempel på något som aldrig kommer att hända. Men jag undrar om det inte vore bättre så här.

Skräckfilm och sverigedemokrater

Som ni förmodligen hört - många många gånger de senaste dagarna - får skräckfilmsförsäljaren Roland Hånell inte vara bankkund eftersom bankerna har problem med hans sortiment, och han tvingas därför lägga ner verksamheten. Den sedvanliga slacktiviststormen fyller bankernas Facebooksidor och Twitterflöden, för det är där saker händer numera. Det är för jävligt att bankerna censurerar kulturen, bankerna ska inte bestämma vad vi ska se för film, och så vidare.

Det håller jag förstås med om. Det här är i praktiken censur utförd av kommersiella företag, och det är definitivt för jävligt. Jag tycker inte att banker borde få lov att neka någon betaltjänster av annan anledning än brottslighet eller misskötsel.

Men det tyckte jag även när SEB nekade Sverigedemokraterna konto. Jag tycker faktiskt det är betydligt allvarligare när det gäller ett politiskt parti och saken gäller dess åsikter och partiprogram, när en bank blandar sig i den demokratiska processen. Ändå minns jag ingen storm den gången, och jag tror inte att det bara var för att det 2005 varken fanns Facebook eller Twitter.

Det var förstås för att vi inte tycker om Sverigedemokraterna, men vi tycker - mer eller mindre reflexmässigt - att ingen auktoritet ska blanda sig i vilka filmer vi ser. Så länge de inte råkar vara pronazistiska eller rekryteringsfilmer från NAMBLA. Om det var sånt Roland Hånell sålde tror jag inte vi skulle se särskilt mycket tjafsande om yttrandefrihet och tryckfrihet och censur och åsiktsförtryck.

Och det hade kunnat vara okej. Alfons, 23, kanske tycker att bankerna ska agera utifrån Alfons egna personliga preferenser och åsikter. Att de ska neka människor han tycker illa om men släppa in människor han gillar. Fint, fritt land och allt. Men då ska han inte påstå att han är något slags frihetens förkämpe och censurens outtröttlige motståndare. Det visar man genom att stå upp och kämpa när det är ens fiender som är offren.

Jag skulle vilja se den här stormen när Nazistiska Pedofilsällskapet Kvinnohatarna inte får vara bankkunder. Det är då jag skulle vilja se alla de här korsriddarna skriva sig svettiga om hur bankerna inte ska censurera eller blanda sig i politiken eller ha några åsikter om sina kunder alls bortom huruvida de kan betala sina räkningar. Det kommer förstås aldrig att hända. Snarare kommer de den dagen att hylla bankerna för deras civilkurage och rättrådiga moraliska kompass, och jag kommer att hyckelkräkas igen.