Varför får jag veta allting sist?

När jag först blev sexuellt aktiv för ungefär halva mitt liv sen så var manliga p-piller ett par år ifrån att testas på människor och de har förblivit ett par år ifrån att testas på människor. Allt eftersom åren gått har jag insett att manliga p-piller inte vore en så fantastisk grej som jag först föreställde mig - jag begrep ingenting om hormoner eller bieffekter utan ville bara ha något jag kunde använda - men det gör mig inte mindre irriterad över att det knappt finns några alternativ.

Äventyr i preventivmedelvärlden har sen dess lärt mig att hormoner suger stenhårt. Eftersom kondomer också suger stenhårt - om än på ett mer hanterligt och mindre konstant sätt - så finns det inte så hemskt mycket kvar. Hur kan vi efter alla dessa årtusenden ha misslyckats med att uppfinna ett vettigt preventivmedel?

Tydligen har vi inte det. RISUG använder inga hormoner, är minimalt invasivt, varar i tio år, är reversibelt, kostar knappt nånting, har inga biverkningar, och jag är förbannad över att jag inte har hört talas om det förrän nu, men ännu mer förbannad över att det inte redan finns tillgängligt för precis alla män i hela världen utom möjligen sentineleserna.

Det här borde finnas överallt. Inte bara borde man kunna knalla in på vilken vårdcentral som helst och få det, vi borde utföra det rutinmässigt. Varenda trettonårig pojke borde få ett brev hem där det står "Nu är det dags att fundera på RISUG". Föräldrar som vill låtsas att deras söta barn inte har sex kan formellt dra åt helvete; det är fan så mycket viktigare att tonåringar inte får barn än att deras föräldrar får leva i liljevit självbedragelse.

Visst, det måste testas och utvecklas och godkännas för bruk i varenda land och en massa sånt som drar ut på tiden men är ack så viktigt. Det är inte mycket jag kan göra åt det, men jag har i alla fall skrivit upp mig för att få information och den dag de vill ha försökspersoner står jag först i kön om jag så behöver kniva ner dem som var snabbare. Jag hoppas alla mina läsare gör samma sak. Utom det där med nerknivandet.

Camerons tripp neråt

Diverse bloggosfärer, internät och Twitterfeeds pratar om att Terminator/Titanic-regissören James Cameron ensam dykt ner i Marianergraven och därmed gjort den djupaste solodykningen någonsin. Det är förstås coolt att en pushing sixty filmtitan gjort något som detta men det känns som om den riktiga nyheten försvunnit i flödet.

Att det var just James Cameron - eller vem som helst som är känd för något annat än att ta sig ner under vattnet - är något av det minst intressanta med den här händelsen. Betydligt intressantare är att han inte bara gjort den djupaste solodykningen någonsin - som hans vän the Governator snabbt påpekade - utan den djupaste solodykningen som över huvud taget är möjlig; han har besökt Challenger Deep, den djupaste punkten på vår planet och om vi ska göra en djupare dykning måste vi hitta en annan planet eller uppfinna en väldigt cool borr.

Men det är inte det coolaste, det heller. Cameron har inte bara gjort något fantastiskt utan något fullständigt historiskt och unikt. Han var inte först till Challenger Deep, men bara två människor har varit där före honom - Jacques Piccard och Don Walsh - och de åkte dit tillsammans, 1960 när Cameron var fem år gammal, och stannade i tjugo minuter. Cameron var där nere i tre timmar.

Det är det coolaste. Ingen har varit där på över femtio år. Människan har tillbringat mycket mer tid med att utforska månen än med att utforska vår planets största djup, och mer nyligen. Det är fyra gånger så många som traskat omkring på en annan värld än som besökt havets verkliga botten. Cameron tiodubblade ensam tiden vår art som helhet tillbringat där nere.

Det här är inte bara en nyhet, inte bara en kändis som gjort något häftigt. Det här är en händelse som saknar motsvarighet i mänsklig historia, och det hade det varit oavsett hur många filmer dykaren regisserat.

...live together in perfect harmony...

Israelen Roni Edri har skickat ett öppet kärleksbrev till Iran, och iranier - vanliga iranier - har svarat. Fler israeler har anslutit sig till Edri. Detta är vackert men framför allt visar det på en gammal sanning: krig och konflikt kommer inte från folket utan från överheten.

Vanliga israeler och vanliga iranier har ingen anledning att hata eller bekämpa varandra. Visst finns det israeler som hett önskar Irans undergång och vice versa, men de är i minoritet. Det är ledarna som desperat behöver nationalism och vi-och-de-känsla. Det är generaler och politiker som vill framställa andra länder som fienden och avmänskliga deras invånare, inte invånarna själva.

De som faller för retoriken och ivrigt vill krossa landets motståndare är inte briljanta ideologer, de är bara lurade. Sanningen är den Roni Edri insåg: gaphalsarna i TV representerar inte sina folk.

Jag hoppas att det här fungerar. Jag hoppas att Roni Edris lilla idé växer till något enormt och att människor på båda sidor om gränsen inser att människorna på andra sidan är mer eller mindre exakt som de själva. Jag hoppas att det sprider sig till andra gränser också. Konflikter fortlever därför att världen styrs av småbarn; de kan bara dö om de vuxna tar över.

Vad är förspel?

Vecka 6 är igång igen och den här veckan är ämnet förspel. Det är ett ord som alltid har gjort mig lite vagt förvirrad; för mig är det en av de termer som alla använder och alla utgår ifrån att alla andra förstår, samtidigt som alla har sin egen definition. Ungefär som "kär" och "förälskad": synonymer för vissa och vitt skilda begrepp för andra.

Det verkar i allmänhet betyda sexuell aktivitet fram till penetration/samlag (som då inte är förspel utan faktiskt sex), men det slutar funka så fort man har sex utan penetration/samlag vilket inte precis är sällsynt. Så jag antar att förspel är all sexuell aktivitet som normalt inte leder till orgasm och resten är sex, men då kan man lugnt ha förspel-sex-förspel-sex-förspel-sex, vilket låter konstigt.

Bortsett från det skulle en uppdelning i "förspel" och "sex" i alla fall förklara diverse undersökningar som hävdar att sex tar i genomsnitt åtta eller fjorton eller 16,4 minuter; de räknar bara med de sista åtta eller fjorton eller 16,4 minuterna. Men det är en uppdelning som för mig känns helt fel. Om man ligger och kelar i soffan och sen har sex så var det förspel, men om man ligger och kelar i soffan och inte har sex sen så var det bara vanligt kel?

Så jag fattar väl inte riktigt vad förspel är, egentligen. För mig är det sex alltihop, och det börjar innan man ens rör vid varandra, och det tar verkligen inte bara 15,4+16,4 minuter. När jag är i en sexuell relation känns det som om vi mer eller mindre har sex hela tiden, oavsett vad vi faktiskt gör. Eller ens om vi är på samma plats. De där sista minuterna som alla kallar för "sex", de är verkligen bara det allra sista. Fantastiskt, visst, men bara en del.

Spam spam spam, lovely spam spam spam

Eftersom gmails spamfilter är orealistiskt briljant så har jag inte privat några större problem med spam men på jobbet påminns jag konstant om att det är någon brutal procentsats av världens e-post som är spam - jag tror att det är 80% som brukar nämnas.

Det förvånar förstås alla som har en fungerande hjärna och/eller hängt på internet mer än ett dygn, vilket vid det här laget torde vara åtminstone snart sagt varenda svensk och en signifikant andel av världens befolkning i övrigt. Logiken säger att spam skulle försvinna om den inte fungerade, men för att den ska fungera måste någon falla för den och vem kan rimligen vara så dum/naiv/spräcklig?

Det finns förstås såna människor och vi har väl alla läst ett par humorblandade skräckhistorier om människor som glatt pytsat iväg pengar till uppenbara bedragare och aldrig sett röken av sin surt förvärvade cash igen. Men jag tror ärligt talat att de är i en väldigt liten minoritet och att de spammare som faktiskt plussar på sitt spammande är få.

Orsaken till att spam fortfarande fyller universum är inte att spam fungerar, utan att folk tror att det fungerar. Pengarna ligger inte i att blåsa människor som får spam, utan i att blåsa människor som skickar spam. Jag tror att det är försäljning av e-postadresslistor som driver hela industrin. Dumspån tror att andra människor är ännu större dumspån, köper adresslistor, skickar ut en massa spam, gör inte en spänn, och säljer adresslistan till något annat dumspån.

Offren är därmed inte de spammade utan spammarna. Å ena sidan är det trevligt att spammare betalar pengar för luft; å andra sidan är det trist att adressförsäljare får betalt för luft. Men på det hela taget ser jag hellre att parasiter parasiterar på andra parasiter än på resten av oss.

Lördagsmatematik

Okej, häng med nu och förklara var jag räknar/tänker fel.

• En kalori är den mängd energi som krävs för att värma upp en liter vatten en grad Celsius (eller Kelvin).
• En vuxen människa har ett dygnsenergibehov i häradet kring ungefär cirka 2000 kilokalorier, give or take, mutatis mutandis, nånstans där i straxet, modifierat för vikt, ålder, kön, muskelmassa, kroppsfett, aktivitetsnivå, hälsotillstånd, politisk ståndpunkt, skumfaktor och månfas.
• 2000 kilokalorier är 2 000 000 kalorier.
• En människas dagsbehov är alltså tillräckligt för att värma upp två miljoner liter vatten en grad Celsius (eller Kelvin).
• Eller, för att göra det lite mer gripbart: en människas dagsbehov är tillräckligt för att värma upp tjugotusen liter vatten 100 grader Celsius (eller Kelvin).
• Vilket innebär att värma upp tjugo ton vatten från fryspunkt till kokpunkt.
• Vilket är helt orimligt mycket. Vad är det för satans kraftwerk vi går omkring i egentligen?

EDIT: Tydligen är det en kilokalori som motsvarar energin som krävs för att värma upp en liter vatten en grad, en kalori motsvarar energin som krävs för att värma upp ett gram vatten en grad. Vi kan alltså bara koka tjugo liter is om dagen. Vilket ändå är hyggligt imponerande.

Goes both ways

Jag fick en mindre epifani i dag, vilket händer tillräckligt sällan för att det ska vara värt att tjata lite om. Dessutom var det en epifani som jag i all rimlighet borde ha fått av mig själv för rätt länge sen.

Jag läste den här väldigt bra texten om mäns mansideal och kvinnors kvinnoideal, som använder Keira Knightley som exempel på en kvinna som kvinnor tycker är sjukt snygg medan män är betydligt svalare. Jag faller själv in i det lägret; hon är en bra bit ifrån ful men jag får inte lust att hångla upp henne. Motsatsexemplet Jenna Jameson är väl inte heller mitt kvinnoideal precis, men hon är bra mycket angenämare för ögat och libidon än Keira Knightley och ja, vältränad > mager varenda dag i veckan.

Det här visste jag förstås redan; det är samma princip som att modeller inte är till för män. Jag räknade med att kvinnor i allmänhet trodde att män vill ha Keira Knightley och andra klädhängare (och det finns naturligtvis män som vill det) men visste att det inte stämde.

Det jag inte hade kopplat förrän jag läste den texten var att det gäller åt andra hållet också. När tjejer säger att de gillar inte alldeles för stora muskler eller söta killar eller vad det nu kan vara så är min spontana reaktion att det är klart de säger så, det måste man ju säga, men egentligen egentligen EGENTLIGEN vill de ha... okej, kanske inte Batman, precis. Jag är inte säker på vad jag trodde var deras ideal. Jag trodde i alla fall att det var något annat än de sa, för jag vet ju vad som är snyggt på killar och därmed basta.

Tänk att man kan vara så här klipsk och ändå missa de där uppenbara logiska hoppen. Ibland behöver man någon annan som skriver det på näsan, så tack, Hanna Fridén.

Och det är historien om hur jag fick bättre självförtroende genom att läsa om seriefigurer.