Skräckfilm och sverigedemokrater

Som ni förmodligen hört - många många gånger de senaste dagarna - får skräckfilmsförsäljaren Roland Hånell inte vara bankkund eftersom bankerna har problem med hans sortiment, och han tvingas därför lägga ner verksamheten. Den sedvanliga slacktiviststormen fyller bankernas Facebooksidor och Twitterflöden, för det är där saker händer numera. Det är för jävligt att bankerna censurerar kulturen, bankerna ska inte bestämma vad vi ska se för film, och så vidare.

Det håller jag förstås med om. Det här är i praktiken censur utförd av kommersiella företag, och det är definitivt för jävligt. Jag tycker inte att banker borde få lov att neka någon betaltjänster av annan anledning än brottslighet eller misskötsel.

Men det tyckte jag även när SEB nekade Sverigedemokraterna konto. Jag tycker faktiskt det är betydligt allvarligare när det gäller ett politiskt parti och saken gäller dess åsikter och partiprogram, när en bank blandar sig i den demokratiska processen. Ändå minns jag ingen storm den gången, och jag tror inte att det bara var för att det 2005 varken fanns Facebook eller Twitter.

Det var förstås för att vi inte tycker om Sverigedemokraterna, men vi tycker - mer eller mindre reflexmässigt - att ingen auktoritet ska blanda sig i vilka filmer vi ser. Så länge de inte råkar vara pronazistiska eller rekryteringsfilmer från NAMBLA. Om det var sånt Roland Hånell sålde tror jag inte vi skulle se särskilt mycket tjafsande om yttrandefrihet och tryckfrihet och censur och åsiktsförtryck.

Och det hade kunnat vara okej. Alfons, 23, kanske tycker att bankerna ska agera utifrån Alfons egna personliga preferenser och åsikter. Att de ska neka människor han tycker illa om men släppa in människor han gillar. Fint, fritt land och allt. Men då ska han inte påstå att han är något slags frihetens förkämpe och censurens outtröttlige motståndare. Det visar man genom att stå upp och kämpa när det är ens fiender som är offren.

Jag skulle vilja se den här stormen när Nazistiska Pedofilsällskapet Kvinnohatarna inte får vara bankkunder. Det är då jag skulle vilja se alla de här korsriddarna skriva sig svettiga om hur bankerna inte ska censurera eller blanda sig i politiken eller ha några åsikter om sina kunder alls bortom huruvida de kan betala sina räkningar. Det kommer förstås aldrig att hända. Snarare kommer de den dagen att hylla bankerna för deras civilkurage och rättrådiga moraliska kompass, och jag kommer att hyckelkräkas igen.

Mobbarens återkomst

Jag såg just ett avsnitt av The Big Bang Theory där en av Leonards gamla mobbare (han hade tydligen en hög) skriver till honom på Facebook och vill träffas och ta en drink. Samtidigt upptäcker Penny att hon tydligen var en mobbare själv (det är som jag har sagt, mobbning är per definition något som andra gör) och hon börjar ringa runt till sina offer för att be om förlåtelse.

Det fick mig förstås att fundera över vad jag skulle tycka om någon av dem som brukade jävlas med mig hörde av sig. Jag skulle i alla fall inte reagera som Leonard, skriva en lista över allt han gjort och kräva en ursäkt. Men jag skulle förstås inte heller vara intresserad av att låtsas vara vänner som bara inte hört av varandra på länge. Vi var inte vänner. Jag har förlorat kontakten med massor med människor som jag tyckte mycket bättre om.

Och vilken konstig situation det skulle vara. Även om han aldrig insåg vad han höll på med - se "mobbning är per definition något som andra gör" - så måste han ha vetat att vi inte kom överens. Smått liknande saker har hänt, jag har stött på vagt bekanta från skoltiden som jag aldrig gjort annat än bråkat med och de har betett sig som om vi var gamla kompisar. Det är ett fenomen jag inte begriper mig på, men jag antar att normala människor har svårt för att bara ignorera varandra emedan det är min favoritstrategi för alla sociala situationer.

Jag tror att jag skulle vara fullständigt ointresserad. Jag skulle i alla fall inte vilja ha en ursäkt. Det skulle bara vara pinsamt. Allt som hände, hände för tjugo år sen. Det var inte jag som råkade ut för det, det var inte han som gjorde det. Det var helt andra människor som har rätt lite gemensamt med dem vi är nu. Så är det i alla fall för mig och om det är annorlunda för honom är det ju riktigt tragiskt.

Jag skulle inte vilja ha nån annan sorts relation heller. Vi tyckte inte om varandra då och jag ser ingen anledning att försöka nu. Jag är inte typen som samlar vänner på hög. Om jag gillar någon brukar hen naturligt hänga kvar i närheten och om jag inte gör det så är det bara skönt om hen försvinner. De flesta hamnar i den senare kategorin. Jag är ingen people person. Så varför då umgås med någon som jag har ytterst liten kontaktyta med, och den lilla som finns är negativ?

Faktum är att jag inte kan komma på något resultat av en sån händelse som inte bara skulle bli pinsam. För någon. Troligen båda.

Hoppsan

Nu sägs det att det inte var Saudiarabien som krävde att IKEA skulle tömma sina kataloger på kvinnor utan IKEA gjorde det på eget bevåg och det finns andra saudiarabiska reklamkataloger med bilder på kvinnor. Om det är sant så får jag ju ta tillbaka en del av det jag sa i går. Skäll på IKEA, för helvete. Så mycket som möjligt.

Bara så det inte är några missförstånd: Saudiarabien suger fortfarande. Religion suger fortfarande. Och det var just de två som gjorde att IKEA fick för sig det här till att börja med, och som gjorde att vi fann historien trovärdig. Inte en kotte var förvånad, liksom. Så poängen är densamma, det här exemplet var fel.

Klaga rätt

Så det pågår en storm mot IKEA som tog bort bilder på kvinnor ur sina kataloger i Saudiarabien. Det är förstås ett klart klandervärt beteende men jag har inte lyckats arbeta upp det riktiga raseriet över det eftersom det är så oerhört oförvånande. Företag viker sig för att tjäna pengar, liksom. Big surprise. Jag blir i stället förbannad över det satans Saudiarabien som ställde kravet till att börja med.

Häromdagen gick jag förbi en kvinna i burka. Jag har sett henne ("hur vet du att det är samma?") ett par gånger så hon bor väl här i straxet. Så jag funderade lite över detta med burkan, som ju har blivit en symbol för kvinnoförtryck. Grejen är den att det inte är burkan som är problemet, och inte ens de som förespråkar och kräver burka.

Texterna i Koranen som av vissa tolkas som påbjudande burka är inte överdrivet tydliga. De säger att kvinnan inte ska visa sin skönhet eller sina behag (olika översättningar finns; jag talar tyvärr inte 600-tals-arabiska så jag har ingen egen åsikt) för andra än den närmaste familjen. Vad Muhammed menade med det hade han förmodligen själv klart för sig och jag tror vi kan utgå ifrån att hans första läsare också fattade.

Men nu är det fjortonhundra år senare och vi kan inte vara helt hundra på vad de där arabiska orden egentligen betyder. Vad är då det vettiga att göra, om man nu tror på allt det här och vill följa Muhammeds påbud? Att ta det säkra före det osäkra och bära burka, och tvinga alla kvinnor man kan att göra det. Då är man i alla fall trygg, man vet att man inte har gjort fel.

Problemet är inte burkan och inte IKEA. Problemet är religion. Religioner skapar fasta men grundlösa regler, irrationella påbud och förbud, och förvrider diskussioner genom att injicera sagoväsen som måste respekteras av alla närvarande. Allt det andra är bara symptom.

Ändring på torpet

Så här är det: jag vill skriva en bok, och få den publicerad. Det har varit mitt mål ungefär så länge jag kan minnas eller i alla fall så länge som jag har haft mål. Jag har gjort några försök i den riktningen, tagit skrivandet på allvar, men långt ifrån tillräckligt, och det vill jag ändra på. Jag vill veta om jag kan göra det här eller inte.

Jag har vidare upptäckt att det tydligen inte blir av så länge jag har den här bloggen att fylla. Min skrivtid används till att skriva inlägg, helt enkelt för att det är så mycket lättare, "publiceras" omedelbart och leder till påtagliga resultat och feedback. Ingen uppskjuten och osäker tillfredsställelse här inte.

Jag tänker inte lägga ner helt och hållet för då ångrar jag mig så fort det dyker upp något jag blir arg på och vill skriva om, men jag tänker tvinga mig att i första hand arbeta på skönlitteratur och därmed uppdatera här betydligt mer sällan. Nånstans mellan en gång i veckan och en gång i månaden, skulle jag tro. Jag hoppas att ni hänger kvar ändå och avnjuter min visdom även när den portioneras ut mer sällan.

När jag ändå har er uppmärksamhet: jag är i desperat behov av betareaders, folk som vill och kommer att läsa det jag skriver, säger till mig vad jag bör ändra när det är dåligt, och framför allt berättar för mig när det jag skriver suger. Så att jag inte sitter och skriver i min egen bubbla och tappar bort verkligheten. Någon där ute som vill?

Intresseklubben har bara börjat anteckna

Jag har tidigare tjatat om min kärlek till det brittiska frågeprogrammet QI, det kanske smartaste programmet i sin genre och det i särklass bästa. Följaktligen blev jag extatisk när jag - två dagar innan premiären - fick veta att det skulle komma en svensk version under namnet Intresseklubben.

Hipphippkillarna tar de två fasta posterna med Johan Wester som programledare/Stephen Fry och Anders Jansson som permanent gäst/Alan Davies, och så är det ytterligare tre gäster per program. I första programmet var det Johan Glans, Babben Larsson och K-G Hammar. Jag tyckte att det första programmet var fantastiskt, väldigt roligt, och helt i klass med de första avsnitten av QI. Folket bakom Intresseklubben har fullständigt fattat grejen med QI och överfört den till Sverige, och de kommer bara att bli bättre.

Johan Croneman håller inte med. Han gillar K-G Hammars närvaro (liksom jag; jag blev överlycklig när jag såg att han skulle vara med för det innebar, för att upprepa mig, att folket bakom Intresseklubben fullständigt hade fattat grejen med QI) men inte de andra två gästerna. Han frågar sig var Johan Glans passar in.

Jag skulle vilja säga att han passar in på precis samma ställe som Phill Jupitus, Sean Lock, Jo Brand, Rob Brydon, Doon Mackichan, Johnny Vegas, Lee Mack, Graham Norton och Ross Noble, som en gång lyckades besvara en fråga korrekt och förklarade att "that is the only thing I know". Liksom Johan Glans och Babben Larsson är de komiker, inte utvalda för sin bildning utan för att de är roliga. För QI är, trots vad Jonas Croneman säger, ett humorprogram. Vi skrattar, publiken skrattar, gästerna skrattar.

Det som skiljer QI från andra humorprogram är inte att QI inte är roligt utan att QI är smart och bildande förutom att vara roligt. Men det finns inget förbud mot ståuppvitsar; Phill Jupitus berättar om Newcastlebon i general Custers armé, Alan Davies undrar varför svampen gick på fest och Rob Brydon pratar långa strumpor. Det är en del av QI, och några av de roligaste stunderna är när samtalet fullständigt spårar ur, som när gästerna diskuterar vad man ska göra med ett döende bi eller kommer fram till att Rodney Bewes är tidsresenär.

Att vissa av komikerna som gästar QI dessutom är väldigt kunniga, antingen allmänt eller inom något särskilt område, är en trevlig bonus. Men det är på intet vis nödvändigt för ett lyckat avsnitt; däremot är det nödvändigt att ha med roliga gäster. K-G Hammar var ett fantastiskt val för det första avsnittet av Intresseklubben och speglar hur QI ibland har med Ben Miller, Brian Cox, Gyles Brandreth eller Ben Goldacre, eller bara kändisar som inte är kända som komiker, som Daniel Radcliffe och Jeremy Clarkson. Men hur bra K-G Hammar än var och hur väl han än stod sig mot fyra professionella komiker så hade ärligt talat ett program med tre K-G Hammar varit en rätt dyster historia.

Formatet behöver de kvickkäftade, roliga människorna som inte är rädda att framstå som dumma. QI har lastbilslass med dem och det behöver Intresseklubben också. Därför var Babben Larsson och Johan Glans utmärkta val, de var roliga, och programmet lyckades. Det fanns ingenting där som inte hade platsat i QI.

Det som däremot gör mig lite orolig är att just Johan och Babben ska vara med i nästa avsnitt också, och minst en av dem är med i åtminstone de nästa tre också. Nog har Sverige fler komiker utan att vi behöver ta till semipermanenta gäster? Jag vill se Johan Wester och Anders Jansson på plats och in character, omgivna av skiftande människor. Men jag har hopp om det också. Det här kan faktiskt bli hur bra som helst.

Världen är knallad

Jared Diamond, mannen bakom den av mig ofta hyllade Guns, Germs and Steel, har även skrivit den lika intressanta Collapse som jag läste ut för en liten stund. Sällan har en fackbok påverkat mig så, och inte på ett positivt sätt.

Diamond börjar med att gå igenom hur en hög forna befolkningar gick under, som Påskön som förtärdes av sin faiblesse för besynnerliga stenstatyer med tunga hattar (allvar) eller de grönländska vikingar som av någon anledning vägrade äta fisk. Detta är oerhört intressant för alla som har minsta fascination för människans villkor, och om man gillade Guns, Germs and Steel kommer man att gilla Collapse också. Den visar hur beroende vi är av vår miljö och ger exempel på hur man kan lyckas eller misslyckas som folk, avhängigt av hur man behandlar miljön.

Genom hela boken löper den röda tråden att vår nuvarande civilisation har paralleller och beröringspunkter med dessa och står inför samma faror, men det är först i sista kapitlet som Diamond drar det till sin spets och förklarar att vi måste göra något om vi inte ska råka ut för sådana katastrofer som han beskrivit. Ingen tror att världen ska bli avfolkad som Grönlands vikingakolonier, men när han visar hur folkmorden i Rwanda hade miljöorsaker visar han också att vi inte är trygga.

Jag ska inte gå igenom alla bokens argument eller de tolv faktorer Diamond betraktar som akuta; den som är intresserad (och alla andra också) bör läsa den. Det enda jag ska säga är att vi har miljöproblem som under min livstid på ett eller annat sätt kommer att lösas, antingen genom frivilliga åtgärder eller genom svält, krig och naturkatastrofer. Det är bara för mänskligheten att välja.

Diamond avslutar med att förklara varför han trots allt har lite hopp om de frivilliga åtgärderna, men det är den enda punkt där han inte lyckas övertyga mig. Min sedvanliga muntra optimism har fått sig en rejäl smäll. Jag tror inte att det här kommer att fixa sig. Jag tror att det kommer att fortsätta som det gör; med u-länder som försöker nå upp till i-landsstandard och i-länder som vägrar sänka sin, och då det är en matematisk omöjlighet att upprätthålla global i-landsstandard så slutar det obönhörligen i katastrof.

Problemet är de två mänskliga egenskaper jag hatar mest av allt: kortsiktighet och egocentrism. Tillsammans gör de att människan enbart tittar på det som är bäst för henom själv just nu, och det är aldrig att göra världen bättre. Sådant kräver långsiktighet och en rudimentär uppfattning om att andra människor också betyder något, egenskaper som förfaller allt mer sällsynta.

I korthet: vi accelererar mot undergången. Världen är knallad.