Bra början

Jag har tidigare berört min fascination för en bra början i böcker. Det är en väldigt specifik konstart att starta en berättelse på ett fängslande sätt så att läsaren hamnar i rätt sinnesstämning och blir pigg på att läsa vidare. Det finns gott om bra exempel i litteraturhistorien men en av mina absoluta favoriter står Ray Bradbury för i Something Wicked This Way Comes, en bra bok som blev en bra film med den konstant kuslige Jonathan Pryce som skurken.

First of all it was October, a good month for boys.

First of all - Tonen slås an. Slå dig ner, ta dig en kopp varm choklad, luta dig tillbaka, nu kommer det en berättelse.

it was October - Bilderna dyker omedelbart upp. Löv som gulnar och blir röda, vattenpussar, gråa moln, regnskurar, svalnande vindar.

a good month - En bra månad? På vad sätt är oktober en bra månad? En bra månad för vem? Vilka är dåliga månader och varför?

for boys - Okej, det här är en historia om pojkar. Vi vet vad vi har att vänta oss. Det är oändliga skoldagar och busstreck, äppelpallning och rycka flickors flätor, oskuldsfulla problemlösa eftermiddagar innan mamma ropar in på middag.

Och naturligtvis är det precis vad vi får också. Det här är en historia om pojkar och deras särskilda sätt att se på livet, deras egen lilla värld som vissnar med åldern men aldrig riktigt bleknar bort, deras förhållande med de vuxna. Och naturligtvis får vi en förklaring på varför oktober är en bra månad för pojkar och varför andra månader är sämre; Bradbury lägger några hundra ord på att förklara det fast det inte har någon som helst betydelse för resten av historien. Vem bryr sig? När vi har läst hans redogörelse för årets månaders varierande kvalité för pojkar är vi fast. Den här boken ska läsas ut. Helst nu.

För att citera Göran Hägg: Så börjar en bra bok. Däremot har jag glömt hur den slutar.

Sovgos

Tanja Suhinina har startat ett sexbloggprojekt som denna vecka handlar om att sova ihop. Det som direkt slog mig när jag läste om det var hur udda det här med att sovgosa egentligen är; det är både mer och mindre intimt än att ha sex.

Å ena sidan är det mer intimt. Det finns en one-night-stand-sex-kultur men ingen one-night-stand-sova-ihop-kultur. Jag fattar varför; även om jag inte är killen som har sex med främlingar titt som tätt kan jag tänka mig att ligga med någon jag precis träffat medan det vore definitivt skumt att sovgosa med en okänd.

Att sovgosa är något man gör med någon man har känslor för medan det går att ha sex med vem som helst som man tänder på. Därför är det närmare och viktigare. När jag pratade med min dåvarande flickvän om en av hennes tidigare partners störde det mig inte alls att de hade haft sex; däremot blev jag tokigt svartsjuk på att de hade gosat hela natten efteråt. Det är något varmt och intimt, vilket sex naturligtvis också är när det är som bäst, men sex kan vara kvick tillfredsställelse och ingenting annat. Sovgos är mer än så.

Å andra sidan är det mindre intimt. Jag och ovanstående dåvarande flickvän bodde ihop några månader efter att vi gjorde slut, ibland sovgosade vi och det har vi gjort sen dess också, och jag skulle lugnt kunna skedmysa med exkexet en natt men däremot känns det som en riktigt dum idé att ha sex med henne. Det skulle ändra väldigt mycket.

Hon har också i sin visdom sagt att hon aldrig skulle betala för sex men hon skulle kunna betala för att någon skulle ligga och klia henne på ryggen eller leka med hennes hår. Jag är helt med på det. Jag skulle aldrig köpa sex, men att betala någon för att bara vara en varm kropp i min säng känns betydligt mer okej. Att sovgosa är en mindre grej, helt enkelt, inget man behöver lägga ner en massa komplex i.

Därför borde det finnas en one-night-stand-sova-ihop-kultur. Engångssex är bara prestationsångest och preventivmedel och alkohol och pinsamma morgnar och ingen vet vad någon annan tycker om. Men tänk att kunna gå ut och komma hem med någon som gör att man helt kravlöst slipper känna sig ensam. I mitt huvud låter det rätt bra.

Lycka 4: Det måste gå

När jag sist pratade om lycka kom jag fram till att den var svår att ändra på. Det är vad alla undersökningarna och studierna säger: om man får en stor lotterivinst eller drabbas av ett plötsligt handikapp så blir man mycket mer/mindre lycklig precis efteråt men efter relativt kort tid är man tillbaka på samma nivå igen.

Av allt att döma stämmer detta, och jag är inte så naiv att jag inbillar mig att alla mina problem skulle fixas om jag plötsligt fick en önskning uppfylld. Däremot kan jag inte längre tro att det bara finns en lyckonivå och det hade jag nog aldrig gjort om jag hade tänkt lite mer på saken.

Jag är nämligen väldigt säker på att jag har varit signifikant lyckligare än jag är nu. Jag pratar inte bara om att jag har haft en hygglig eftermiddag ibland utan om att jag under långa perioder har känt mig nöjdare och gladare och mer tillfreds och i största allmänhet jävligt bra. När jag har befunnit mig närmare den livssituation jag vill ha så har jag också varit lyckligare. Det låter självklart men jag har själv emotsagt det.

Det kan förstås vara ännu ett uttryck för mitt av mig ofta omtalade mutantskap. Jag kan faktiskt - vilket jag förstått att många inte kan - stanna upp och tänka "vilken sjuk flax jag har som har XXX" även om jag haft XXX i åratal. Jag trubbas inte av.

När man är på topp är det en väldigt bra egenskap att ha, men när man är nån annanstans så suger det relativt hårt. Å andra sidan är det för mig lönt att försöka få tag i allt jag vill ha, för erfarenheten pekar på att jag faktiskt blir långvarigt lyckligare av det. Nu ska jag bara räkna ut hur.

Hjälten med knappt ett enda ansikte

Människan är ett rätt fascinerande djur och eftersom jag har både ett personligt och ett allmänt intresse av historieberättande har jag alltid funnit det intressant att det finns temata och element som återkommer i sagor från vilt olika mänskliga kulturer. Detaljerna är alltid olika och varje kultur klär upp det i sin egen skrud men mycket av basmaterialet är samma. Antingen är dessa legender enormt gamla och har återberättats och förvanskats sen innan vi lämnade Afrika, eller så är det något i den mänskliga hjärnan som skapar liknande historier och framför allt finner liknande historier tilltalande. Det fanns säkert en enorm mängd legender som ingen gillade och som därför dog ut.

Med detta vill jag inte säga att människor är likadana överallt; jag har tidigare länkat till denna PDF om en antropolog som försökte bevisa motsatsen genom att återberätta Hamlet för en västafrikansk stam som bland annat inte hade någon som helst tradition av spöktro. Bara att vi kanske är hyggligt lika ändå, under alla höljen.

Någon annan som var oerhört fascinerad av detta var professor Joseph Campbell, som i sin Hero With a Thousand Faces hävdade att det fanns en struktur som återfanns i myter från hela världen. Han kallade den för monomyten och sammanfattade den som följer:

A hero ventures forth from the world of common day into a region of supernatural wonder: fabulous forces are there encountered and a decisive victory is won: the hero comes back from this mysterious adventure with the power to bestow boons on his fellow man.

Han hade verkligen rätt i detta. Den här historien finns överallt och Campbells idéer har influerat så vitt skilda berättare som George Lucas och Astrid Lindgren. Det är en historia som fungerar därför att den talar till något väldigt djupt liggande hos människan. Den tilltalar oss och om man sätter sig ner för att skriva en saga så är det stor risk att man knåpar ihop något som liknar monomyten oavsett om man är 8 eller 80.

Campbell skrev ihop en mycket lång beskrivning av monomyten som innehöll sjutton steg. Hjälten måste gå igenom Refusal of the Call, Belly of the Whale, Woman as Temptress och Rescue from Without; ni fattar, han har det svårt. Men han slutar som Master of Two Worlds med Freedom to Live, så han ska nog vara nöjd ändå.

Jag läste om de här sjutton stegen i flera år innan jag till slut öppnade Campbells bok. Problemet jag stötte på var att varenda genomgång av dem hade exempel på de olika stegen från olika myter från hela världen, men inte en enda hade någonsin ett enda exempel där en myt innehöll alla sjutton stegen i rätt ordning. Det var alltid steg 1 från en myt och steg 2 från en annan och sen kom steg 3 och 4 i omvänd ordning från en tredje och så fortsatte det.

Jag skulle ville se ett enda - helst fler, om det nu ska vara ett återkommande tema i mänsklig kultur - exempel på en myt som stämmer perfekt in i Campbells monomyt, med alla sjutton stegen klara som klockor i rätt ordning. Inte ens Star Wars, som Lucas skrev specifikt för att vara en monomyt, passar perfekt.

Jag begrep inte varför man inte bara använde några exempel från Hero With a Thousand Faces; där måste ju finnas en hög? Killen påstår att han har hittat ett allestädes närvarande mönster i mänsklig kultur och han är ju en bildad karl, inte skulle han underlåta att ge ett ordentligt underlag?

Men när jag till slut läste boken visade det sig att det var precis vad han hade gjort. Även där blandar han exempel om varandra, inte ett enda exempel innehåller alla stegen, och ordningen stämmer ofta inte. Han försäkrar i början att det finns hur många exempel som helst som passar perfekt, men varför han i så fall inte tog med ett enda förklarar han inte.

Min gissning är att han hittade något riktigt coolt - för det gjorde han - men det var inte nog att fylla en bok. De element som faktiskt var gemensamma för alla monomythistorier var för få för att skriva mer än en ordentlig akademisk uppsats. Han kunde förstås ha sagt att det finns en massa fler element som återkommer om än inte överallt, och här är de, men det gjorde han inte. Synd, för det han faktiskt hade var i sig gränslöst häftigt.

Det jag framför allt inte förstår är varför jag verkar vara den ende som har märkt det här. Jag är inte precis den förste som läst Hero With a Thousand Faces och jag kan inte vara den förste som blev besviken.

Tankar från tråden

Efter att i flera år ha lyssnat på hypen kring The Wire har jag slutligen börjat se den och efter att ha inhalerat första säsongen kan jag med glädje rapportera att hypen är berättigad. Nu har jag ett exempel till. Som de flesta bra konstverk är den här serien inte bara underhållande utan föder en och annan tanke också.

Den första säsongen handlar om knarkhandeln i Baltimore, dem som arbetar i den och dem som bekämpar den. Ett återkommande tema är allt det våld och annat elände som åtföljer knarkhandeln. I ett tidigt avsnitt frågar en polis varför de inte bara kan sälja skiten och gå vidare med sina liv, som alla andra försäljare gör. Varför måste de slåss och döda också? Den frågan fastnar tydligen i den unge knarklangarens huvud för han upprepar den för sina kamrater. Varför måste det vara på det här viset? Varför kan vi inte bara sälja heroin, ta pengarna och vara nöjda? Varför måste vi jävlas med våra kunder, döda alla som går emot oss och hålla en hel stad i skräck för oss?

Jag vet inte vad manusförfattarna ville att tittaren skulle leverera för svar på den frågan, men jag vet vad svaret faktiskt är: det är för att det är olagligt. Om knark vore vilken vara som helst skulle det finnas i varenda affär, det skulle inte vara lönt att försöka skjuta varenda konkurrent, det skulle inte finnas någon anledning att mörda vittnen, man skulle aldrig löpa risken att någon skulle tjalla så man skulle inte behöva framstå som ett skräckinjagande monster, och det skulle dessutom vara mycket svårare att sälja allt mer utspätt heroin för att pressa extrapengar ur kunderna som ju betalar i alla fall. Efterfrågan är inelastisk, som Stringer Bell får lära sig, och konkurrensen hålls borta med basebollträn.

Det huvudsakliga problemet med tung narkotika som heroin är inte knarket i sig, även om det naturligtvis inte är något vi vill ha så mycket som möjligt av i vårt samhälle. Vi har en situation där botemedlet kanske är värre än sjukdomen. Kriminalisering minskar inte efterfrågan, möjligen utbudet, och för med sig fruktansvärda biverkningar.

Sitter jag här och förespråkar legalisering av heroin? Vet inte, men inte här, i alla fall. För som vanligt har Sverige lyckats med något fantastiskt. Vi sitter på mycket lägre drogsiffror än hyggligt välliknande europeiska länder som Storbritannien och Spanien, och emedan det givetvis finns beväpnade knarklangare här också så finns det ingenting som ser ut som West Baltimore.

Det finns flera anledningar till detta. Vi har knappt någon ickealkoholistisk drogkultur (tur att inga Stockholmsbrats läser min blogg för de hade nog skrattat nu, men sant utanför Spy Bar förblir det), vi har ett samhälle med små sociala klyftor och dämpad konsumtionshets, och vi har aldrig försökt driva ett fåfängt War on Drugs. Någonstans fattade vi att människor som knarkar ner sig inte är fiender utan människor som behöver hjälp. Vi visar att det går att ha nolltolerans mot narkotika och ändå inte förvandla innerstäderna till krigszoner.

Men USA, däremot... även om det har blivit bättre så kanske de skulle testa legalisering. Det kan knappast göra det värre.

Stor blå scout

Varning: det är dags att geeka ur. En ny Stålmannenfilm är på väg och den här gången är det Zack Snyder (300 och Watchmen, men även Sucker Punch) som står bakom den, vilket innebär att det kan bli precis hur bra som helst men även hur dåligt som helst. Meh tror jag dock inte det har någon realistisk chans att bli. Eftersom killarna bakom Dark Knight är inblandade så lutar jag försiktigt mot "hur bra som helst", vilket ledde till en meningsskiljaktighet med en arbetskamrat, vilket i sin tur leder att ni får läsa mina teorier om superhjältehistorier. Jag vet inte vem som är vinnaren här.

Arbetskamratens hypotes var i alla fall att det är omöjligt att göra en bra Stålmannenfilm eftersom han helt enkelt är för satans tråkig. Han är osårbar, i praktiken obegränsat snabb, i praktiken obegränsat stark, kan se genom väggar, kan flyga, skjuter värmestrålar från ögonen och har en hel uppsjö sorterade superkrafter som antingen följer av hans huvudsakliga eller har lagts till med tiden. Kryptonit är hans enda svaghet (han är faktiskt känslig för magi också, men det lär inte användas i en film) så de där gröna stenarna måste dras fram ännu en gång för att skapa lite spänning. Det är samma problem som fick Rune Andreasson att gå ifrån sin ständigt starka björn Brum och i stället skriva om Bamse som bara var stark när han åt dunderhonung.

När man tittar på de Stålmannenfilmer vi hittills fått serverade kan man inte ärligt hävda att han inte har lite av en poäng. Av fem filmer är det en som är bra, nämligen Superman II där tre andra kryptonier dyker upp och har samma krafter som Stålmannen men inte hans obändiga moral. Till och med den lyckades hackas sönder en del med billig slapstick; jag har hört att 2006 års nysläpp ska vara en mycket bättre version men har inte sett det själv. Come, son of Jor-El. Kneel before Zod.

Men samtidigt har den här karaktären överlevt åtskilliga årtionden som seriefigur, även om han är få nördars favorit utan snarare den som mugglarna känner till. Något måste han ha, och det har han också. Stålmannen är i praktiken en gud, och gudar är bara intressanta om de begränsas av något. Hal Jordan har lika mycket fantasi som en torr tvättsvamp och kan därför inte göra mycket med sin allsmäktighetsgivande rymdring, Dr Manhattan måste övertygas att bry sig över huvud taget, och Stålmannen har sina livsregler.

Stålmannen har en stenhård moralisk kodex och han tänker fan inte överge den. Han kompromissar inte, han ger sig inte, han är kritvit inifrån och ut och de bra Stålmannenhistorierna handlar om just det. Borde han åka världen runt och förinta alla kärnvapen? Han kan. Borde han störta alla diktatorer? Han kan. Vad gör han när, som i Kingdom Come, han har blivit desillusionerad och världen hotas på nytt, denna gång av en ny och betydligt våldsammare generation superhjältar? När han hallucinerar ett Krypton där folket lyssnade på hans far och åkte till Jorden allihop får han se vad som händer när de som inte delar hans moral får hans krafter.

Stålmannen kan göras intressant, men bara av någon som förstår att det intressanta inte är hans gudalika krafter utan vad han gör eller inte gör med dem, och varför. Den inre skillnaden mellan honom och alla andra, inte den yttre. Eftersom rollistan innehåller Zods namn vågar jag vara försiktigt hoppfull.

Slå på fel person

Resan är över och det är dags att åter mata de (om än diskret) ylande ulvarna med ett ostoppbart textflöde. Sen sist har det tydligen hänt spännande saker i England och då den historien har precis rätt blandning av politik, filosofi och våld är det den jag dyker in i.

Brittiske premiärministern David Cameron hävdade till att börja med att det rörde sig om kriminalitet och ingenting annat. Det hade han rätt i. Nu är det tydligen en nyhet att han erkänner att det ligger sociala problem bakom. Det har han också rätt i. Det finns ingen motsättning mellan de två åsikterna.

Det är förbannat få som utan särskild anledning bestämmer sig för att bränna upp polisbilar, vandalisera skyltfönster och misshandla oskyldiga. Samma sak gäller de flesta slags brottslighet. Någonting är fel när man bestämmer sig för att skita i allt utom sig själv. Upplopp sker inte för att varje enskild deltagare är ett moraliskt vacuum, och om så är fallet så är det något som gjort dem till moraliska vacuum.

Det betyder inte att jag ställer mig på vandalernas sida. Jag vet inte hur det är i Tottenham och jag vet inte huruvida Mark Duggan skulle ha det eller inte. Det är fullt möjligt att det är överjävligt alltihop och att våldsam vrede är fullt förklarligt. Det jag däremot vet är att vandalerna förlorade all min sympati i samma ögonblick som de gav sig på civila mål.

Såvitt jag kan reda ut var det första våldsdådet att Tottenhams postkontor brändes ner. Postkontoret. Jag antar att det fick vara något slags symbol för överheten men det är en rätt lam ursäkt för att man inte vågar ge sig på dem man egentligen är arg på. Om det hade varit polisstationen så hade de åtminstone med äran i behåll kunnat hävda att det rörde sig om en protest, ett uppror. Poliser vet i alla fall när de tar jobbet att de kanske måste ställa sig mellan samhället och våldsmän. De vet att de kan bli skadade eller dödade, även om det är sällsynt i vår del av världen. De vet att de riskerar att bli samhällets första försvarslinje.

Om vandalerna hade gett sig på polisen hade jag fortfarande tyckt att de gjorde fel men jag hade i alla fall inte kunnat kalla dem hycklare och jag hade lyssnat när de pratade om sociala orsaker och fattigdom och elände.

Det gör jag inte nu. Vanliga affärer, till och med bostäder. Bussar. Personrån. Plundring. Människor som specifikt reser till ställen där upplopp redan pågår för att göra dem värre. Det här är inte en politisk reaktion, det här är blodigt jävelskap. Ett eventuellt moraliskt överläge förångas i samma ögonblick som man ger sig på oskyldiga.