När jag sist pratade om lycka kom jag fram till att den var svår att ändra på. Det är vad alla undersökningarna och studierna säger: om man får en stor lotterivinst eller drabbas av ett plötsligt handikapp så blir man mycket mer/mindre lycklig precis efteråt men efter relativt kort tid är man tillbaka på samma nivå igen.
Av allt att döma stämmer detta, och jag är inte så naiv att jag inbillar mig att alla mina problem skulle fixas om jag plötsligt fick en önskning uppfylld. Däremot kan jag inte längre tro att det bara finns en lyckonivå och det hade jag nog aldrig gjort om jag hade tänkt lite mer på saken.
Jag är nämligen väldigt säker på att jag har varit signifikant lyckligare än jag är nu. Jag pratar inte bara om att jag har haft en hygglig eftermiddag ibland utan om att jag under långa perioder har känt mig nöjdare och gladare och mer tillfreds och i största allmänhet jävligt bra. När jag har befunnit mig närmare den livssituation jag vill ha så har jag också varit lyckligare. Det låter självklart men jag har själv emotsagt det.
Det kan förstås vara ännu ett uttryck för mitt av mig ofta omtalade mutantskap. Jag kan faktiskt - vilket jag förstått att många inte kan - stanna upp och tänka "vilken sjuk flax jag har som har XXX" även om jag haft XXX i åratal. Jag trubbas inte av.
När man är på topp är det en väldigt bra egenskap att ha, men när man är nån annanstans så suger det relativt hårt. Å andra sidan är det för mig lönt att försöka få tag i allt jag vill ha, för erfarenheten pekar på att jag faktiskt blir långvarigt lyckligare av det. Nu ska jag bara räkna ut hur.
1 kommentar:
Fast sådär kan jag också känna ibland, blir bara så sjukt glad och oerhört TACKSAM för vilken fantastiskt bra livssituation jag har. Då och då, apropå ingenting särskilt. Och jag anser mig vara väldigt "normal" och med ett jämnt och fint humör som inte svänger sådär värst mycket.
Skicka en kommentar