Stor blå scout

Varning: det är dags att geeka ur. En ny Stålmannenfilm är på väg och den här gången är det Zack Snyder (300 och Watchmen, men även Sucker Punch) som står bakom den, vilket innebär att det kan bli precis hur bra som helst men även hur dåligt som helst. Meh tror jag dock inte det har någon realistisk chans att bli. Eftersom killarna bakom Dark Knight är inblandade så lutar jag försiktigt mot "hur bra som helst", vilket ledde till en meningsskiljaktighet med en arbetskamrat, vilket i sin tur leder att ni får läsa mina teorier om superhjältehistorier. Jag vet inte vem som är vinnaren här.

Arbetskamratens hypotes var i alla fall att det är omöjligt att göra en bra Stålmannenfilm eftersom han helt enkelt är för satans tråkig. Han är osårbar, i praktiken obegränsat snabb, i praktiken obegränsat stark, kan se genom väggar, kan flyga, skjuter värmestrålar från ögonen och har en hel uppsjö sorterade superkrafter som antingen följer av hans huvudsakliga eller har lagts till med tiden. Kryptonit är hans enda svaghet (han är faktiskt känslig för magi också, men det lär inte användas i en film) så de där gröna stenarna måste dras fram ännu en gång för att skapa lite spänning. Det är samma problem som fick Rune Andreasson att gå ifrån sin ständigt starka björn Brum och i stället skriva om Bamse som bara var stark när han åt dunderhonung.

När man tittar på de Stålmannenfilmer vi hittills fått serverade kan man inte ärligt hävda att han inte har lite av en poäng. Av fem filmer är det en som är bra, nämligen Superman II där tre andra kryptonier dyker upp och har samma krafter som Stålmannen men inte hans obändiga moral. Till och med den lyckades hackas sönder en del med billig slapstick; jag har hört att 2006 års nysläpp ska vara en mycket bättre version men har inte sett det själv. Come, son of Jor-El. Kneel before Zod.

Men samtidigt har den här karaktären överlevt åtskilliga årtionden som seriefigur, även om han är få nördars favorit utan snarare den som mugglarna känner till. Något måste han ha, och det har han också. Stålmannen är i praktiken en gud, och gudar är bara intressanta om de begränsas av något. Hal Jordan har lika mycket fantasi som en torr tvättsvamp och kan därför inte göra mycket med sin allsmäktighetsgivande rymdring, Dr Manhattan måste övertygas att bry sig över huvud taget, och Stålmannen har sina livsregler.

Stålmannen har en stenhård moralisk kodex och han tänker fan inte överge den. Han kompromissar inte, han ger sig inte, han är kritvit inifrån och ut och de bra Stålmannenhistorierna handlar om just det. Borde han åka världen runt och förinta alla kärnvapen? Han kan. Borde han störta alla diktatorer? Han kan. Vad gör han när, som i Kingdom Come, han har blivit desillusionerad och världen hotas på nytt, denna gång av en ny och betydligt våldsammare generation superhjältar? När han hallucinerar ett Krypton där folket lyssnade på hans far och åkte till Jorden allihop får han se vad som händer när de som inte delar hans moral får hans krafter.

Stålmannen kan göras intressant, men bara av någon som förstår att det intressanta inte är hans gudalika krafter utan vad han gör eller inte gör med dem, och varför. Den inre skillnaden mellan honom och alla andra, inte den yttre. Eftersom rollistan innehåller Zods namn vågar jag vara försiktigt hoppfull.