Bad boys och crazy chicks

Jag har i det förflutna sagt mig lida av Nice Guy Syndrome, så när nu detta dök upp på vecka 6 och Tanja länkade till detta och detta kände jag att det var dags att förklara vad jag menar. Gud bevare mig.

Först och främst, bekännelsen: ja, jag tror att det ligger något i att heterokvinnor gillar bad boys. Det finns naturligtvis undantag (jag tror att forskarfeministen talar sanning om sina egna preferenser), det minskar absolut med åldern (tonårstjejer är betydligt hårdare drabbade), men jag tror att det finns, jag tror att det är väldigt vanligt, och jag tror att de allra flesta heterokvinnor åtminstone fattar grejen även om den inte är deras. Det här gäller inte bara kvinnor som vill gifta sig med Anders Behring Breivik eller Eddy Larsson även om de är de mest extrema exemplen.

Problemet med att prata om detta är att när man säger att kvinnor gillar bad boys så lägger lyssnaren själv till en hel massa som man aldrig sa och reagerar på det. Hen hör "kvinnor gillar bad boys och det är för jävligt och fel och orättvist och alla kvinnor borde ligga med mig i stället och de är korkade bitches som inte gör det". Det var inte vad jag sa. Kvinnor borde inte ligga med mig, de borde inte ligga med någon alls, jag tycker de ska ligga med dem de vill ligga med, bad boys eller inte. Det är inget fel i att gilla bad boys. Jag vet inte ens på vilken grund jag skulle kunna döma någon annans preferenser.

Det jag har problem med är att så många påstår att det inte är sant. Det är sant, och det är ungefär det enda jag säger om det. Inga åsikter, inget dömande, bara ett konstaterande. Det är samma sak som när jag säger att AA är en religion. AA är en religion, men trots mina väl redogjorda åsikter om religion betyder det inte att AA är något dåligt. Men jag tänker inte påstå att det inte är en religion när det helt uppenbart är det.

Sen tror jag inte att det är en vidare bra, positiv, hälsosam preferens att gilla bad boys och jag tänker inte påstå att jag inte blev bitter när jag som tonåring hörde tjejer högljutt undra varför de aldrig kunde träffa någon trevlig kille för att två minuter senare kasta sig om halsen på nästa gangsterfrö. Men bitter får man bli så länge man inte skyller på någon annan.

Det här är egentligen inte en kvinnlig grej heller - och här kommer vi in på veckans kvinnligt/manligt-tema - även om det inte precis är bad girls som män brukar dras till. Vår motsvarighet är i stället the crazy hot chick, den snygga tjejen som är spritt språngande tokig. Man står ut med mer ju snyggare hon är och Hot/Crazy-skalan är inte helt fiktiv. Det finns massor med män som går på den minan gång på gång och när de pratar om sina erfarenheter tänker jag precis samma sak som när jag hör badboydiggare klaga över sin romantiska missflax. Det är lika vanligt, lika okej, och kan leda till precis lika mycket elände om det vill sig illa.

Och även män som tackar nej till crazy chicks oavsett hur heta de är och kvinnor som dissar bad boys har nog någon preferens som inte är så jävla produktiv. Jag har till exempel en kvinnotyp jag kärar ner mig i på två minuter blankt: den glada, sprudlande, konstant snabbpratande tjejen som är den självklara sociala mittpunkten och blir vän med alla två sekunder efter att hon hälsat. Hon och jag skulle passa ihop som Javert och Valjean, halva anledningen till att jag gillar henne är att min aphjärna inbillar sig att hennes spontana beteende betyder att hon tycker om mig, och hon skulle hur som helst aldrig bli attraherad av någon som är så långt ifrån hennes typ som jag, men jag faller som en fura i alla fall. Det är min kvarnsten.