En samhällsgåta

I går läste jag på Annes förbannade blogg om att män överskattar sin attraktionskraft medan kvinnor underskattar sin. Det var inget nytt för mig och förmodligen inte för särskilt många; jag är inte ens kvinna och har ändå lyckats störa mig på de åtskilliga män som tror att de är oemotståndliga.

Det jag undrar är hur det blir så. Det vi faktiskt får lära oss är ju att män är konstant kåta, vill ligga med vem eller vad som helst, och kan vinnas med ett halvt leende eller mindre. Vi är köparna på en säljarens marknad, de som vill ha och ska vara jävligt tacksamma om de får. Blotta tanken på en man som tycker att han är så snygg att han kan välja och vraka är skrattretande om han inte råkar vara vem som nu anses toksnygg nu för tiden. Jag står fast vid Brad Pitt.

Kvinnor, å andra sidan, är behärskade, har knappt någon sexdrift alls, och är vackra, dyrkade, åtråvärda och värdefulla. De äger och bevakar noga det som alla vi andra är ute efter. De kan få ligga precis när de vill och kan manipulera vilken karl som helst.

Det är samhällskulturens uppfattning och vi matas med den genom varenda medium som finns. Logiskt borde det leda till självhatande, frustrerade män övertygade om sin egen värdelöshet och kvinnor med självförtroende av härdat stål, men resultatet är alltså det motsatta. Samtidigt som vi har en kultur där män jagar så har vi också en kultur där kvinnor åtrås av alla, lägger ner oändligt med ansträngning på sitt utseende och ändå tycker att de är fula.

Jag måste även undra vad detta innebär för mig, rent personligt. Jag tycker jag är snygg och undrar varför ingen annan tycks hålla med. Om nu män tror att de är snyggare än de är, men också brukar tro att andra tycker det... vad är jag, egentligen?