Konsensus angående förra inlägget (inklusive den av oklar anledning borttagna kommentaren) verkar vara att jag borde ha ringt en ambulans, och det var ungefär vad jag väntade mig. Det leder vidare till två följdtankar. Den första är varför i helvete jag inte gjorde det, eller åtminstone ryckte lite i karlen för att få liv i honom och försöka få nåt slags uppfattning om hur läget var. Jag sa att jag inte var rädd och det stämmer... till viss del. Men inte helt och hållet.
Jag var inte rädd för honom. Han var en till synes otränad man som låg ner; jag hade kunnat ta mig därifrån innan han fick ena foten på trottoaren. Däremot var jag rädd för rädslan själv, har jag insett. Ögonblicket av skräck om han skulle vakna till och hugga tag i mig eller skrika eller vad det nu var jag kunde få för mig att han skulle göra. Det fanns ingen verklig fara men det finns det inte när en långbent spindel plötsligt kravlar på armen heller. Det var den sortens rädsla jag faktiskt kände även om jag inte insåg det då. Så där har vi nog svaret på "varför".
Den andra följdtanken gäller att mina kommenterare är alldeles för mjuka mot mig. De pratar om den känslomässiga aspekten och att moral är så mycket enklare på papper än i verkligheten. Ja, det är precis därför vi ska bedöma det på papper, inte i verkligheten. Det finns rätt och det finns fel och om jag gjorde fel så gjorde jag fel. Det må vara förståeligt, men inte ursäktligt.
Det spelar mindre roll vem som var där. Att ingen annan var det tar inte ifrån någon rimlig rätt att bedöma vad jag gjorde. Jag ger inte andra någon slack när jag tycker de gör fel och begriper verkligen inte varför jag eller någon annan skulle ge mig någon slack. Jag kanske hade slagits i Wehrmacht om jag hade varit av fel nationalitet och ålder vid fel tidpunkt och det hade också varit fel, förståeligt men fel.
Du talar om att vem han är påverkar ditt beslut. Varför skulle en uteliggare eller någon som är 'välbekant med samhällets skuggsida' inte ha samma hjälp som en 17-årig flicka? Det resonemanget förstår jag inte (eftersom jag vet att du kallar dig utilitarist). Men jag förstår känslan.
Det var inte ett resonemang, det var ett erkännande. Om det hade varit en kostymnisse eller sjuttonårig tjej så hade jag gjort mer än jag gjorde. Det betyder inte att jag borde ha gjort mer; jag borde ha gjort tämligen precis lika mycket, men jag hade gjort mer. Det betyder inte att det är rätt, bara att jag är en sämre människa än jag vill vara.
4 kommentarer:
OK. Det var ett erkännande. Du gjorde inte så mycket som du borde ha gjort. Och med dina egna ord så är du inte en så bra människa som du skulle vilja vara. Vad ska du göra med den här insikten? Vad tror du att du kommer göra, om det blir en nästa gång?
Jobba hårdare på att få kontakt med honom. Ringa ambulans om jag misslyckas.
Men då så. Då har du lärt dig något av ett upplevt fel du gjort och förhoppningsvis gör du annorlunda nästa gång.
För snäll ton eller ej så räckte det till - tillsammans med hela din egen tankeprocess förstås. Den som stod för merparten av dina slutsatser.
Människor är aldrig perfekta, och når aldrig helt till punkten "den jag vill vara" men det är okej. Det viktiga tycker jag är resan mot det målet och att man är öppen för förändring. Så länge man lär sig och utvecklas i en någorlunda vettig takt så är allt väl. Även om vissa lärdomar och erfarenheter är mer dyrköpta än andra.
jag tyckte att min kommentar var lite fånig och kanske något mästrande. jag avskyr mästrande. men visst, både du och jag borde ringt ambulans. och nästa gång gör vi förhoppningsvis det.
Skicka en kommentar