Världen styrs av småbarn

Kim Jong-il är död och hedras på det förväntade sättet i sitt land med folk som gråter tills de svimmar, och något annat vore väl konstigt. Mer drygt är det att ledarna i Kuba, Kina och Ryssland skickar kondoleanser till en stor fallen ledare vilket gör det lite svårare varje gång man ska försöka nyansera bilden av Kuba; det är knepigt att försvara en regim som diggar Kim.

Men även utanför områdena med gråsocialistiskt arv ska det hyllas. FN flaggade på halv stång och generalförsamlingen höll tyst minut för en man vars huvudsakliga claim to fame var att han var en totalt skogstokig diktator som levde i bisarr lyx medan hans folk svalt, underhöll världens fjärde största armé i världens befolkningsmässigt femtioförsta största land, drev en kedja brutala koncentrationsläger och i största allmänhet kom så nära att vara Storebror som någon människa klarat.

Det är lättare att förklara FN:s hyllningar än Kubas. FN är tänkt att vara hela världens mötesplats och måste vara formellt neutralt. Om man hedrar ett visst lands döde ledare måste man göra det med alla länders och inte ta ställning. Samtidigt går det inte att undvika en känsla av att FN är fullständigt tandlöst och havregrynsgröt.

Vi pratar trots allt om en man som kom så nära universellt hatad som man gärna kan. Han och hans land är problem, inte vänner. De är saker man tar upp i möten och försöker komma till rätta med, inte samarbetspartners. Alla vet det. Men man måste hymla och låtsas för annars blir det en "diplomatisk incident" och man riskerar att "provocera" Nordkorea och en massa annat skitsnack som bara är ursäkter.

Sanningen är förstås att om FN inte hade hållit någon tyst minut och inte rört flaggorna ett dugg så hade ingen egentligen blivit arg. Det är inget som får någon verklig vuxen människa att känna något särskilt. Däremot är det en väldigt bra ursäkt för att bete sig precis som man vill. Nordkorea hade medvetet kunnat ta det som en förolämpning och därmed skaffa sig ett bekvämt casus belli, och så hade de diplomatiska relationerna påverkats i negativ riktning och det hade varit dags för allvarliga män med hårt åtknutna slipsar att göra sina jobb och Nordkorea hade fått roa sig ett tag.

Antingen är internationell diplomati en jättelik låtsaslek, där alla är överens om att man gör vissa saker och inte gör vissa saker och om man gör fel så får "offret" lov att göra något hen inte annars hade fått, eller så är varenda världsledare och diplomat ett litet barn, ständigt redo att storgråta för att få fler leksaker.

Jag antar att det är annorlunda bakom kulisserna, där diplomaterna nickar till varandra som flinande augurer och himlar med ögonen medan det dunkas skor i FN, men till och med de som har vettet kvar gör sitt bästa för att det utåt ska se ut som om hela världen styrs av småbarn.