De döda är fan inte klipska

Jag har precis sett Paranormal Activity, en dålig film som av någon anledning fått bra recensioner. Det är ännu en satans Blair Witch Project-film som låtsas vara filmad av karaktärerna med en handhållen videokamera, ett koncept som vilar på att man accepterar att dumspånen till karaktärer fortsätter filma när de klättrar uppför stegar, bråkar med sina flickvänner, har hembesök av den lokala spökexperten och ser sina kompisar slitas i stycken av småmonster medan New York krossas av stormonstret. Okej, det där sista var en annan film, men poängen är den samma.

Hur som helst påminde filmen mig om det märkliga och ologiska beteende som spöken brukar tillskrivas, inte bara i filmer utan även i verkligheten. De tänder och släcker lampor, öppnar och stänger dörrar, flyttar på betydelselösa föremål, gör knarrande ljud och ibland, när de verkligen skakar loss, välter de en skrivbordslampa.

Varför skulle egentligen ett spöke hålla på så? Om jag dog och upptäckte att jag i någon form fanns kvar i världen så skulle jag försöka kommunicera, inte knalla omkring och utföra meningslösa handlingar. Om ett spöke kan öppna dörrar kan det trycka på tangenter också eller, vafan som helst, lägga Alfapetbrickor i ordning eller något.

Ändå är det detta skumma beteende som spöktroende fluffhjärnor framhåller när de ska bevisa sin besynnerliga tes. De vänder bevisbördan hundraåttio grader och frågar mig om jag vet hur det kom sig att dörren öppnades eller vad det var som knarrade i golvet den där natten. När jag påpekar att det naturligtvis är omöjligt för mig att veta på rak arm så får de en triumferande blick och anser sig ha visat att de hade rätt, trots att deras förklaring är "nån sorts väsen som vi inte vet något om gjorde det av ingen särskild anledning och det finns ingen förklaring på något av det jag säger alls och det ställer fler frågor än det besvarar".

Jag undrar samma sak om de där andarna som pratar med folk som John Edward och James Van Praagh. Om ni nu kan uttala bokstäver, vilket ni tydligen kan eftersom standardstartrepliken är "jag pratar med någon vars namn börjar på J", varför stavar ni inte bara ut allt ni vill säga utan att leka intellektuell kurragömma? Era vänner och älskade sitter där och bara väntar på att höra av er, och det enda ni kan komma med är vaga ledtrådar som de till slut kan pussla ihop till något meningsfullt? Skitstövlar.

Våldtäkt blir allt luddigare

En gång i tiden dömdes Billy Butt för våldtäkt och försök till våldtäkt. Jag vill minnas att den allmänna uppfattningen, efter att vi fått höra vad han anklagades för, var att han hade betett sig som ett stort svin men inte begått våldtäkt. Jag sa då något i stil med att man inte kunde lagstifta mot svinighet. För att citera nutidsfilosofen Simon Phoenix: You can't take away people's right to be assholes.

Både jag och Simon hade fel. Faktum är att jag begick samma fel som jag nu för tiden hatar så hett när jag ser andra begå det. Jag hävdade att två saker var olika i slag när de i själva verket bara rörde sig om skillnad i nyans.

De allra flesta (någorlunda vettiga) lagar handlar om att ta ifrån människor deras rätt att vara arslen. Det är klart arsligt att köra rattfull, stjäla, våldta, döda eller bara snatta en godisbit på Konsum. Det är arsligt att pyssla med insideraffärer eller köra för fort. Så det hela är en fråga om att dra gränsen. Hur stora arslen får människor lov att vara?

Billy Butt har fått en sentida jämlike i en israelisk arab. Han träffade en judinna, inbillade henne att han var en jude som var ute efter ett långvarigt förhållande, och på det fick han sig ett nyp. När sanningen kom fram blev det polisanmälan och nu ska han sitta i fängelse för våldtäkt.

Vi är alla överens om att han betedde sig som ett svin, men samtidigt känner jag - okej, män ljuger för att få sex, fet överraskning. Jag tycker inte det är ett trevligt beteende, men jag tycker inte att det är våldtäkt heller. Att kalla detta för våldtäkt är att göra ordet våldtäkt nästintill totalt meningslöst, och jag tror inte att offer för brutala våldtäkter uppskattar att klassas tillsammans med en judinna som blev förbannad för att hon frivilligt hade sex med en man som visade sig vara icke-jude.

Vill vi för övrigt göra våldtäkt till ett ännu svårare brott att lagföra än det redan är? Nu ska inte bara ord stå mot ord angående de fysiska handlingarna utan om vad människorna sa till varandra innan. Jag kan höra det nu: "nej, jag sa inte alls att hon var fin, jag frågade om hon ville ha vin". Om en människas etniska tillhörighet är orsak nog att klassa frivilligt sex som våldtäkt, var går gränsen? Om jag säger att jag är poet, är det våldtäkt om jag har sex den kvällen? Om jag färgar håret - "åh fy fan, hade jag vetat att du var blond hade jag aldrig..."?

Det fascinerande med det aktuella fallet är att den springande punkten verkar ha varit att mannen var arab, inte att han påstod sig vara ute efter ett fast förhållande när han i själva verket hade ett one-night-stand i kikaren. Det senare tycker jag är bra mycket svinigare än det första.

Det hela visar väl på två saker. För det första att kvinnan i historien är ett rätt stort svin själv, och för det andra att Israel är en grundligt rutten stat. Institutionaliserad rasism, femton år efter att apartheid avskaffades, i ett land som hävdar sig vara en modern demokrati, genomförd av det folk som förmodligen har mest erfarenhet av att vara offer för institutionaliserad rasism.

Lättförvirrade filmfans

I en omröstning om vilken film som är den mest förvirrande någonsin vann Vanilla Sky, vilket är totalt obegripligt. Visst, det är väl inte helt lätt att under filmens gång räkna ut vad det är som pågår, men strax innan slutet kommer det en fet infodump som rätar ut alla frågetecken. Den kan bara ses som förvirrande om man misstror informationen - vilket filmen inte ens lätt antyder att man har anledning till - och gör man det så kan Lejonkungen också anses vara den mest förvirrande någonsin. Jag menar, tänk om Simba och Pumbaa och Scar bara är karaktärer i Timons dröm, och Timon är dessutom samma person som den där kungfu-apan... trippy.

Tvåa kom Mulholland Drive, vilket jag inte kan klaga riktigt lika mycket på, men den är inte ens den mest förvirrande filmen av David Lynch, och trea var Donnie Darko, vilket jag kan ställa mig bakom. Jag har läst den direkt patologiskt invecklade backstoryn och envar som hävdar att han fattade allt genom att se filmen är en enorm lögnare.

Men de andra filmerna på listan. The Matrix Revolutions, som var betydligt mindre förvirrande än föregångaren The Matrix Reloaded. Den var rätt kufisk, men den tredje filmen var den där de insåg att de inte hade en aning om vad de skulle göra med allt de hade hittat på i tvåan och därmed struntade i det till förmån för en snabbt utskiten totallösning komplett med korsfästelsescen.

Memento. Okej, så det finns ett sätt eller två att tolka den här filmen, men själv tycker jag det är rätt uppenbart vad filmen anser har hänt. 12 Monkeys. Antingen är Bruce Willis knäpp eller tidsresenär. Båda förklaringarna funkar och det var meningen. Mycket låg nivå på förvirringen. Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Lite förvirrande till att börja med, men precis som med Vanilla Sky knyts allting upp i slutet. 2001: A Space Odyssey. Slutet är inte lättolkat, men den hör inte hemma på en sån här lista. Revolver har jag inte sett och slutligen: A Clockwork Orange, den minst förvirrande filmen på listan. Våldsbrottsling åker dit, får aversionsterapi, kan sen inte ens tänka på tolchocker och det gamla in-ut. Vad är knepigt med detta?

Jag antar att de här människorna aldrig har sett Eraserhead (jag svär vid den heliga treenigheten att jag inte har en satans aning om vad den filmen handlar om) eller The Fountain (jag har läst andras tolkningar och är fortfarande inte säker på att jag fattar men jag gillade den i alla fall) eller Clean, Shaven (som tydligen ska visa hur det är att leva med schizofreni; den lyckades i alla fall få mig att ännu mindre gärna vilja drabbas av schizofreni) eller Glen or Glenda (Bela Lugosi sitter och låtsas leka med marionettdockor och här och var trycks det in stock footage av buffelhjordar) eller Primer (bra mycket vettigare på andra titten; första är bara förspel) eller ens någon av Cube-filmerna som inte hör hemma på en sån här lista men är bra mycket knepigare än A Clockwork Orange.

Det är väl så att jag inte har samma uppfattning om "förvirring" är som deltagarna i omröstningen. Om en film helt uppenbart ger två alternativ ("allt var en dröm" eller "det var på riktigt"; "han är galen" eller "han är tidsresenär") och inte tar ställning så är det inte förvirrande. En film blir förvirrande först när det för helvete inte går att räkna ut vad det är man har suttit och tittat på i två timmar. Total Recall är inte förvirrande. Om en film förklarar allt konstigt som hände så är det inte förvirrande. En film blir förvirrande först när sluttexterna rullar och man bara har sin egen skalle att lösa gåtan med. The Thirteenth Floor är inte förvirrande.

Mest tycker jag nog att det måste vara rätt jobbigt att titta på film om man blir förvirrad av The Matrix Revolutions. Inte konstigt att Transformers 2 gjorde en massa pengar; den blev fan ingen förvirrad av.

Samma cash för Snabba cash

Tydligen började några ICA-butiker sälja Snabba cash innan det officiella releasedatumet. Jag antar att om jag orkade ha en åsikt i frågan så skulle jag tycka att man borde låta bli med sånt, men jag har svårt att tänka mig något mindre intressant och dessutom ska det ha varit av misstag.

Det märkliga i sammanhanget är att Aftonbladets artikel antyder att det tidiga släppet på något sätt har att göra med att filmen finns tillgänglig för nedladdning och att detta i sin tur gör att filmmakarna förlorar en massa pengar vilket i sin tur hotar uppföljarna.

Jag kan över huvud taget inte förstå kopplingen. Det fanns aldrig på kartan att filmen inte skulle dyka upp på Pirate Bay och dylikt; enda skillnaden är att det hände en vecka tidigare än planerat. De enda som nu laddar ner och som annars hade köpt/hyrt filmen är de som måste måste måste se den så fort de över huvud taget bara kan och inte hade flax nog att bo i närheten av en av de där ICA-butikerna. Om den gruppen har en enda medlem är den större än jag tror. Om man är så fixerad gick man väl och såg filmeländet på bio?

Nu står det aldrig rätt ut i artikeln att det för tidiga släppet har koppling till ökad nedladdning, förmodligen eftersom det inte stämmer. Tvärtom är den ett litet mästerverk i konsten att antyda genom association och närhet, upp till och inklusive en rubrik som - som mest - har med en tredjedel av artikeln att göra. Applåd.

Kvinnan med det vita parasollet

Jag är lite lätt emotionell i dag så det här blir ett lite lätt emotionellt inlägg. För er som inte gillar sånt så går visst de två första Dödligt vapen-filmerna på TV i kväll.

Förra året var jag ute och tågluffade i Europa, för sånt som normala människor gör när de är sexton gör jag när jag är trettio-plus. Min slingriga bana förde mig bland annat till Krakow och därifrån är det en hyggligt simpel tågresa till Oswiecim, den lilla polska stad som främst är känd för något som den förmodligen önskar att den inte var känd för: Auschwitz.

Det jag såg där skulle i sig kunna ge material till ett rätt emotionellt inlägg men det är inte det som detta ska handla om. Utanför tågstationen i Oswiecim la jag märke till en tjej som tydligen också försökte få ordning på den lokala kartan, så när jag själv var hyggligt säker på att jag hade lyckats frågade jag henne om hon talade engelska, om hon skulle till Auschwitz, och om hon ville ha sällskap.

Lite av poängen med att resa runt ensam och på måfå är just att stöta på fullständiga främlingar som i idealfallet också håller på att resa runt ensamma och på måfå. Vi tillbringade dagen tillsammans, föredrog båda två att gå från Auschwitz II till tågstationen i stället för att åka den trånga turistbussen, åkte tillbaka till Krakow, åt middag ihop, och skildes åt.

Och jag har inte kunnat sluta tänka på henne. Jag försöker fatta vad det var som fick henne att fastna så hårt i hjärnan. Jag minns naturligtvis alla andra som jag har tillbringat en slumpad resdag med, men just hon, egentligen inte särskilt annorlunda, köpte en permanent boplats i mitt medvetande och visar inga tecken på att flytta.

Visst, hon var en liten fyrtiokilos japanska med adekvata men inte alls kompletta engelskkunskaper som bestämde sig för att ensam åka runt i Europa i en månad, så hon låg ju uppenbarligen inne med äggstockar av titan och var tillräckligt cool för tre normala människor. Hon var så långt ifrån stereotyp man kan vara utan att bli en annan sorts stereotyp, och hon hade en grej hon gjorde med munnen när hon funderade som fortfarande får mig att skippa ett hjärtslag. Men ändå.

Här har vi den riktigt emotionella biten, för det gnager mig riktigt ordentligt att jag aldrig nånsin kommer att träffa henne igen. Vi utbytte ingenting. Inga adresser, e-postadresser, telefonnummer, ingenting. Om jag skulle försöka hitta henne så får det bli med ett förnamn och en stad. Staden är Tokyo. Jag har hört att det bor en människa eller två där.

Så jag antar att hon får placeras i en minneslåda, bredvid andra människor som har dykt upp i livet och försvunnit lika fort. Som den där tjejen på Lunds centralstation i mitten på nittiotalet som antagligen inte förstod att jag skulle komma ihåg henne nästa dag ens och verkligen inte femton år senare, men så valde hjärnan min att sortera.

När jag skriver att jag inte begriper mig på människor så är det alltså inte bara andra människor. Det är mig själv också.

Försvunna årstider

Även om jag ofta och gärna hackar på det svenska klimatet - mest för att jag knappt har något annat negativt att säga om det här stället - så kan inte ens jag klaga på en sån sommar som vi just nu håller på att avnjuta. Jag har precis knarkat sol i några timmar och tänker verkligen inte invända mot att jag har den möjligheten.

Däremot vill jag minnas att det, när jag var barn, fanns fyra årstider. De två vi fortfarande har, plus vår och höst. De var liksom buffertar mellan vintern och sommaren, tider på året när det varken var särskilt varmt eller särskilt kallt. Det blev långsamt varmare på våren och långsamt kallare på hösten.

Man tog först av jackan och sen den långärmade tröjan och sen blev det sommar. På hösten blev det först lite väl svalt för bara t-shirt och sen fick tröjan åka på och sen började det bli dags att pälsa på sig en smula.

Nu går det direkt från att gå omkring innesluten i en vinterrustning i Spetsnaz-klass till att stappla runt i shorts och sandaler, leta skugga och hallucinera oaser, och sen hinner man knappt sluta svettas förrän isstormarna gör klart vilken breddgrad man har slagit sig ner på.

Är det här verkligen som jag inbillar mig? Om inte, vad för jävelskap är det vi har gjort som har orsakat det? Vi har alla hört talas om klimatförändringar, men försvunna årstider har jag aldrig hört en hypotes om.

Arv och miljö - doggiestyle

Tydligen tycker sextio procent av Aftonbladets läsare att så kallade kamphundar ska förbjudas. Man får väl se det från den ljusa sidan: fyrtio procent av Aftonbladets läsare är inte dumma i huvudet och/eller frivilligt felinformerade. Vem hade trott det?

Nästan allt de här sextio procenten tror att de vet om dessa hundar är inte sant. Visst, en del av dem framavlades för olika former av kamp, huvudsakligen mot björnar och tjurar. Det innebär inte att de automatiskt är aggressiva, att de aldrig ger sig eller - den löjligaste myten av alla - att deras käkar låser sig.

Ta pitbullterriern som exempel. Det är en hundras som ligger högt upp på listan över hundar som jag skulle kunna få för mig att skaffa mig. Orsaken till dess dåliga rykte är att den användes av knarklangare och andra lätt obehagliga individer som hade sina egna orsaker att a) uppfostra hunden till att bli ett skällande, huggande monster och b) underblåsa varenda korkad myt. Nya generationer stövlar lyssnade på ryktena, bestämde sig för att pitbullterriern var hunden att ha om man var en obehaglig individ, och så rullar det på.

Sanningen är att vem som helst kan ta vilken valp som helst och göra den till en aggressiv stridshund. Ingen gör det med shihtzur eftersom de är tämligen ofarliga, men det innebär inte att det inte går att göra.

Om vi genom lagstiftning ska komma åt det huvudsakligen imaginära kamphundsproblemet så måste vi förbjuda alla hundar över en viss viktklass. Då kommer det bara att vara riktigt små hundar som är lagliga, för i en strid mellan en trettiokilos hund och en sjuttiokilos människa ligger mina pengar på hunden varenda gång, förutsatt att den verkligen försöker skada människan. Det är där vi har det, nämligen: man måste träna en hund att vilja döda människor. Annars tar några årtusenden av riktad avel över. Men när man gör det spelar det ingen roll om man har en chihuahua, en leonberger eller en pitbullterrier, det blir samma resultat ändå.

Om torskar

Så har det dykt upp ännu en prostitutionsskandal och häromdagen läste jag om nån bordellhärva där ett antal hundra män gripits. Spontant ställer jag mig frågan hur detta kan hända om och om igen. Vem är det som fortsätter köpa sex när det inte bara kriminaliserats utan dessutom blivit en av de handlingar som inte bara är illegala utan socialt oacceptabla?

Jag har aldrig köpt sex och jag kan inte för närvarande föreställa mig en realistisk händelsekedja som slutar med att jag gör det. Men jag tänker inte heller vara helt PK och låtsas att jag inte ser poängen med det. Det gör jag. Jag fattar vari attraktionen består. Jag behöver inte pyssla med det för att förstå driften.

Däremot förstår jag inte varför man faktiskt gör det. Det faller på ren cost-benefit-analys. Man måste vara ruskigt beroende för att få för sig att gå till en prostituerad i dagens Sverige. Jag förstår mig på beroenden. Jag har en missbrukarpersonlighet och skulle förmodligen kunna göra mig beroende av rädisor om jag gav mig fan på det, men jag har ändå svårt att föreställa mig ett psykiskt (jag föreställer mig att man inte får abstinens av att inte ligga med prostituerade) beroende som jag skulle fortsätta med om det blev olagligt.

Mina tre stora droger är alkohol, socker och långdistanslöpning (funkar perfekt - den tredje balanserar upp de första två). Jag skulle sakna var och en av dem om de försvann och förbjöds, men jag tror nog att jag skulle låta dem vara. Visst, man kan inte veta säkert förrän man är där. Jag föreställer mig att det finns en knapp som automatiskt serverar whisky, choklad och maraton, men det är olagligt att trycka på den och jag kan inte se att jag skulle trycka, särskilt om det inte bara var lagen utan samhällsklimatet som vände sig mot dem. Vi pratar inte om felparkering eller fortkörning utan om sexköp. Det fanns säkert en tid när det var okej att nämna för sina kompisar att man diggade horor, men den tiden är försvunnen.

Jag har hört det sägas att vanetorskar är ute efter sökandet och jakten och spänningen snarare än själva sexakten (som snarare lämnar en bitter eftersmak än någon form av varaktig tillfredsställelse), och det är väl det enda som skulle förklara varför en känd politiker kastar pottoddsen i soptunnan och begår ett brott som per definition innebär att minst en annan person vet exakt vad det är man har gjort.

Det är dumt även om man inte råkar vara arbetsmarknadsminister, men är man det så går det bortom dumt och accelererar rätt in i stenkorkat. Det kan inte heller vara så att Sven-Otto Littorin levt i en så långvarig och ofrivillig celibat att det här var den sista desperata utvägen; jag tror nog att arbetsmarknadsministern kan få ett ligg om han vill. Henry Kissinger scorade så hårt att han behövde penistransplantation, och se hur han såg ut.

Så jag antar att såna som jag bara inbillar oss att vi förstår varför man går till en prostituerad. För oss skulle det handla om sexbiten, och därför gör vi det inte. För dem som faktiskt gör det är det inte det som är det viktiga, och de behöver risken.

Man tycker det borde finnas andra möjligheter att tillfredsställa det behovet. Till och med om man är arbetsmarknadsminister.

Inte samma Lolita som alla andra läste

Emedan jag betraktar mig som hyggligt påläst så är stora delar av min litterära bildning osmotisk snarare än formell. Jag har med andra ord läst om betydligt fler böcker än jag faktiskt har läst. Ibland orsakar detta, när jag väl läser dem, en grundläggande undran om vilken satans bok alla de där recensenterna och kritikerna har läst eftersom det inte är samma som jag fick tag på.

Så var det till exempel när jag förra året till slut läste Lolita. Jag hoppas att den grundläggande historien är tillräckligt välkänd för att jag inte ska behöva upprepa den och om inte så finns det sammanfattningar typ överallt.

Från ovan nämnda kulturella osmos hade jag fått två uppfattningar om boken. Den första var att den var rätt satans dirty. Det stämmer helt enkelt inte; den är väldigt torr för att vara en bok vars ämne är ett sexuellt förhållande mellan en fyrtioåring och en tolvåring.

Den andra var att Humbert Humbert, huvudperson och hebefil, framstår som åtminstone delvis sympatisk och det faktiska offret i hela historien, spelad som en harpa av den kallhjärtade Lolita (12). Det finns faktiskt en hel diskussion kring bokeländet som försöker reda ut hur mycket av det som är Humbert själv som i egenskap av berättarjag försöker framställa sig själv positivt och hur mycket av det som är sant, och vad Nabokov egentligen hade i tankarna angående sin huvudperson. Det finns knappt en recension som inte går in på det ämnet. Här är ett ovanligt bra exempel, men även recensenter som inte tycker att kvinnor slutar vara attraktiva på sin tjugonde födelsedag tycks se sympatiska drag hos Humbert.

Dem har jag förgäves letat efter. Trots att det är Humbert själv som berättar historien ger han inte intryck av att vara något annat än ett komplett, fullständigt kallblodigt svin. Det här är inte en naiv man som manipuleras av en brådmogen och iskall tonårsflicka. Det här är inte ens en man som tragiskt drabbas av en oemotståndlig kärlek och åtrå vars föremål är förbjudet för honom och som bara måste måste måste släcka sin törst. Nej. Det här är en man som lugnt planerar att få en dotter med Lolita så att han fortfarande ska ha någon att knulla när Lolita själv har blivit för gammal, troligen ungefär samtidigt som hon hade blivit byxmyndig i dagens Sverige.

Det är inte heller så - hoppas och tror jag - att det är jag som är inkapabel att se positiva drag hos en karaktär som begår onda handlingar. Jag tycker om skurkar som inte är onyanserat onda. Jag känner sympati för Claude Frollo och Anakin Skywalker och Briar Harvestar och Jean-Baptiste Grenouille. Jag hade kunnat acceptera en sexuellt manipulativ tolvårig flicka och en svag, lättfrestad fyrtioårig man, åtminstone från pärm till pärm och om mannen med pennan visste hur han skulle använda den. Ändå lyckas jag inte frambringa minsta lilla förståelse för Humbert Humbert samtidigt som den samlade kritikerkåren tycks se det som diskutabelt huruvida han är ett särskilt stort svin alls.

Jag tror jag fick tag på en annan Lolita än de. Kanske ett exemplar från en annan dimension.

Vi äger

Jag älskar att resa. Inte bara att vara på nya ställen och se nya saker utan själva resandet med tåg och plan och båtar. Jag är verkligen inte en av dem som blir förbannade så fort något inte fungerar exakt som i mitt hemland. Jag ber inte om svenskt kaffe på grisfesten. Jag kräver inte att en vandrarhemsfrukost i ett medelhavsland ska innehålla yoghurt och grovt bröd med skinka. Men ändå - varenda gång jag åker utomlands är mitt huvudintryck hur satans bra Sverige är.

Jag pratar inte om kulturella skillnader. Sydeuropéer som åker till Sverige tycker säkert att våra seder är lika obegripliga och opraktiska som jag finner deras. Nej, det jag pratar om är att man i Sverige kan gå in på en tågtoalett och den kommer att fungera. När man trycker på en strömbrytare tänds en lampa. Telefoner ringer när de ska och inte annars.

Ibland är det charmigt. I Ryssland försökte jag ringa en kompis vid en i förväg överenskommen tidpunkt, men det var upptaget. Efter några försök fick jag ett sms som undrade om jag inte skulle ringa. Jag smsade tillbaka att det var upptaget. Då ringde han och förklarade att han och grannen på något mystiskt sätt delade linje. De kunde ringa ut oberoende av varandra, men om någon av dem pratade i telefon var det upptaget oavsett vem av dem man försökte ringa. Jag kunde bara skratta, för det var så vansinnigt ryskt; särskilt att ingen av dem hade försökt göra något åt det. Det skulle bara bli något annat fel i stället.

Samtidigt kan jag inte undgå att undra vad en ryss tänker när han kommer till Sverige och alla telefonerna fungerar. Varenda gång. Eller vad en grek tänker när badrumslampan faktiskt börjar lysa på första försöket. Tror han att han har hamnat i Andra Jerusalem eller mumlar han något om uptighta svenskar som tvångsneurotiskt håller saker och ting i skinande ordning?

Jag pratade med en irländska som bott i Sverige i några år och fortfarande var fascinerad av att hennes lön kom in på bankkontot samma dag varje månad. För en trygghetsgris som jag är det en självklarhet. Hur kan ett vettigt samhälle fungera när man inte kan räkna med att man har sin lön den dag man ska ha den? Och nu pratar vi alltså om Irland, som med varje mått som finns måste betraktas såsom tillhörande i-världen. Det är inte Sudan eller Somalia eller någon bergsby i inre Pakistan. Ir-fucking-land.

Det här är som sagt inte kulturella skillnader, det är objektiva bedömningar. Pålitliga pengainsättningar är bättre än kaotiska. Fungerande toaletter är bättre än trasiga. Inte en människa i världen kan allvarligt hävda annorlunda. Det finns bara en rimlig slutsats: vi äger något helt sjukt hårt.

En vacker dag kommer jag kanske att orka försöka analysera de djupare orsakerna till detta. Är vårt klimat så överjävligt att vi måste kompensera? Är vi faktiskt uptight och tvångsneurotiska? Kanske, men tills dess nöjer jag mig med att klappa mig på magen och vara riktigt nöjd med att ha fötts här.

Demokrati till namnet endast

I Grekland besökte jag bland annat det som brukar kallas för demokratins födelseplats, en numera ganska intetsägande bit gräsklädd kulle med enstaka stenbitar som avslöjar att det en gång i tiden har legat något där. Det var där som de berömda antika politikerna och retorikerna pratade sig varma och det var där som allmän rösträtt praktiserades för första gången, i alla fall i den nedtecknade historien.

Inspirerad av omgivningarna, solen och de goda utsikterna till en trevlig afton återupptog jag mina gamla reflektioner över att det gamla Grekland måste ha haft en riktigt bra PR-agent. Det stället förtjänar inte en tiondel av den beundran det får, och framför allt var dess huvudbidrag till demokratin att det hittade på ordet.

Vad är den huvudsakliga skillnaden mellan demokrati och odemokratiska styrelseformer? Vad är det som skiljer dessa två former i slag, inte i nyans? Jo, att de som innehar beslutsrätten i de odemokratiska staterna utväljs genom sin socioekonomiska tillhörighet. På ett eller annat sätt är det det som det handlar om. Det spelar ingen roll om det räcker med att vara rik eller om man måste vara född in i rätt familj eller om man ska ha placerat sin tunga i rätt anus; huvudpoängen är att de som har annan socioekonomisk status än de styrande inte har något att säga till om.

Och vilka var det som hade den berömda rösträtten i det antika Grekland? Manliga grekiska medborgare som hade fullgjort sin militärtjänst. Inga kvinnor, inga slavar (inte ens efter att de hade blivit fria), inga invandrare, inte ens vapenvägrare i den mån de fanns. Det är inte demokrati. Det är att expandera begreppet "tyranni" lite grann. Hur revolutionerande det än var på sin tid så rör det sig om en skillnad i nyans, inte i slag. Att de kallade det för demokrati visar bara på en världsbild som var typisk för sin tid men i dag förefaller rätt otäck.

Om du vill ha mina pengar, lämna mig i fred

Okej, tillbaka till grektemat, eller snarare ett mer generellt utlandstema eftersom inkastarfenomenet finns i snart sagt varenda turisttätt land. Man kan inte gå i närheten av en restaurangmeny utan att någon dyker upp för att säga att man får sätta sig ner (oh, schysst, det trodde jag inte) och att de har öl (oj, det var värst) samt börja läsa väl valda delar av menyn högt med priser och allt (trevligt, för jag är ju analfabet och bara stirrade på texten i hopp om att dölja det).

Min reaktion på detta är sådan att de lika gärna skulle kunna gnugga blottade nervändar med stålull och jag vill hojta åt dem att hålla käften innan de ens öppnat den. Jag inser att jag inte är helt typisk i detta avseende, men kan det här beteendet verkligen ha en profitökande snarare än profitsänkande effekt? Finns det verkligen en enda matsökande turist, redan i färd med att studera menyn, som blir mer snarare än mindre sannolik att sätta sig ner för att nån dyker upp och läser menyn högt?

Ännu konstigare är det att de här människorna i många fall inte verkar ha någon annan uppgift. Så fort de snärjt en kund tar en servitris över och inkastaren går tillbaka till att hovra på trottoaren och jaga nya offer. Hans huvudsakliga funktion är alltså att irritera och stöta bort såna som jag och att få dem som ändå tänkte välja den restaurangen att känna sig pressade och släggade.

Antingen fungerar det och det finns verkligen en signifikant grupp vars beslut påverkas i positiv riktning av att någon berättar för dem att det som står på menyn faktiskt stämmer, eller så är det hela ett gigantiskt missförstånd som gör att de stackars restaurangägarna inbillar sig att de måste betala egna inkastare för att ha en chans att konkurrera med alla andra alternativ.

Jag antar att det måste vara det första, men det är ännu en rad på listan över saker som jag inte kommer att begripa om jag så överlever länge nog för att uppleva total entropi. Det är ännu märkligare än att reklam fungerar. Om det nu gör det. Hoppas inte.

Sanningen om the gay agenda, the Muslim agenda, the Jewish agenda...

Det knappt påbörjade grektemat tar redan paus eftersom jag i dag råkade läsa att Sverigedemokraterna bjudit in en islamofob amerikan till Almedalen, och här satt jag och visste inte ens att vårt mest framgångsrika stolleparti deltog i den gotländska snackveckan.

Den här killen och hans gelikar är ute och cyklar, men inte för att de hävdar att det finns muslimer som gärna skulle se islam styra världen. Det finns det naturligtvis. Det finns även judar som vill att världen ska vara judisk, kristna som vill att världen ska vara kristen, maoister som vill att världen ska vara totalt Mao, och själv tycker jag absolut att det vore rätt gött om materialist-ateist-socialister skötte alltihop.

Det är inget konstigt med detta, vilket jag återkommer till nedan. Det som däremot är konstigt är att människor om och om igen lyckas övertyga sig om att någon slumpad grupp som de a) inte tillhör och b) inte gillar har verkliga chanser att lyckas ta över hela ruljangsen.

Det har den nämligen inte. Det beror på att eventuella kompetenta medlemmar av sådana grupper mer än väl uppvägs av den fundamentala inkompetens som utmärker mänskligheten i stort. En hemlighet som mer än en människa känner till är ingen hemlighet längre, en plan med mer än en inblandad kommer att fallera nånstans kring steg två, och det är till syvende och sidst därför som alla konspirationsteorier mer invecklade och/eller amibitiösa än såna världsliga historier som vi redan sett dokumenterade och avslöjade är komplett strunt.

Det finns inga gömda alienkadaver. Neil Armstrong gick på månen. Lee Harvey Oswald sköt John F Kennedy. Brittiska kungafamiljen är inte förklädda reptiler. Illuminati har inte varit aktiva sen slutet på 1700-talet och då hade de bara funnits i några år. Och det finns naturligtvis ingen allmänmuslimsk, allmänjudisk, allmänkristen eller allmän-något annat plan för att ta över världen, varken med vapenmakt eller på något annat sätt. Det finns helt enkelt ingen grupp av människor som har sin shit together tillräckligt för att organisera och genomföra något sånt.

Men som sagt är det många som skulle vilja annorlunda. Jag skulle till exempel vilja att människor med min livsåskådning och religionsbrist styrde världen, och varenda människa som inte tycker samma sak ljuger förmodligen om annat också, särskilt för sig själv. Vi tycker alla att vi har rätt och att de som inte håller med oss har fel. Det ingår i konceptet att ha en åsikt. Om vi inte tyckte det skulle vi ha en annan åsikt i stället.

Av någon anledning är detta fult att säga. Det är en förolämpning att säga 'jag tycker att du har fel'; man måste i stället gömma det bakom ekvivalenta men ytligt behagligare fraser som 'jag håller inte med'. Det är verkligen inte cricket att erkänna att man vill att ens meningsfränder ska styra och ställa, och ändå är det hela poängen med demokrati. På grund av detta kan räddhågsna virron som Robert Spencer orsaka rabalder och rädsla bara genom att hävda att det finns muslimska planer på att sprida islams inflytande i världen, ett faktum som är så självklart och okontroversiellt att det var nära att jag somnade när jag läste det.

Två riktigt coola saker

Som framgick av föregående inlägg har jag varit ute och farit, mer exakt i Aten och valda delar av den grekiska övärlden. Detta beteende gav upphov till en hel hög inläggsidéer, varför det finns en överhängande risk för ett visst grektema de närmaste dagarna.

Mjukstarten på detta kommer sig av att jag under nämnda resa till slut fick se två outsägligt coola föremål som jag dittills bara hade läst om och därmed drabbades av en brinnande lust att sprida kunskapen om dem. Det finns säkert en och annan bland mina läsare som aldrig har hört talas om dem.

Antikythera-maskinen är en tingest vars trasiga, rostiga delar hittades i ett skeppsvrak utanför ön Antikythera. Det rör sig om en kugghjulsdriven mekanism vars funktion strängt taget är okänd, men de flesta gissningar lutar åt att den var en mekanisk dator som gjorde astronomiska uträkningar. Om man vill veta när det är dags för solförmörkelse eller var en viss planet borde befinna sig just nu, då är Antikythera-maskinen det man vill ha med sig.

Vad är det då som är så konstigt med detta? Jo, att det här är det enda kända föremålet i sitt slag som är äldre än sisådär femhundra år. Hur gammal är Antikythera-maskinen? Över tvåtusen. Femtonhundra år före sin tid. Någon byggde den, någon använde den, ett skepp sjönk... var det det enda exemplaret? Var uppfinnaren med på båten? Hade han uppfunnit något helt nytt och riktigt coolt och skulle bara precis ta en liten båtrunda till fastlandet för att visa upp den för sin tids motsvarighet till Nobelkommittén?

Det riktigt häftiga är att den faktiskt verkar ha använts. Det finns text på den, och det lilla vi kan läsa verkar utgöra en bit av en instruktionsbok. En manual. Killen som byggde den tänkte sig att någon annan skulle använda den utan att han själv var där. Han hade högtflygande planer för sin maskin.

Det finns liknande saker som omtalas i litteraturen, men det rör sig om enstaka referenser som egentligen lika gärna skulle kunna vara i klass med Adam och Eva vad gäller historisk korrekthet. Om vi pratar hård information - och särskilt om vi pratar faktiska delar - så är Antikythera-maskinen ensam. Men låt oss säga att alla de andra fanns också. Det fanns en handfull eller fler av de här grejerna och de användes runt om i den antika världen. Frågan kvarstår: vad hände med dem? Varför glömde världen bort dem och den imponerande teknik som skapade dem, ända tills den återupptäcktes femton århundraden senare?

Festos-skivan ser inte så hemskt mycket ut för världen. Det är en tjock, cirka 3600 år gammal lerskiva med piktogram i spiral på båda sidor. Visst, vi har inte en aning om vad skribenten ville ha sagt. Vi vet inte ens om det är ett riktigt skriftspråk eller om han bara tyckte tecknen var snygga. Men det finns gott om mysterier här i världen, och ännu en bit lera vars inskriptioner vi inte kan tyda med hundraprocentig säkerhet kan inte stå sida vid sida med Antikythera-maskinen i ett blogginlägg som detta.

Det riktigt intressanta med Festos-skivan blir uppenbart om man tar sig en närmare titt på den. Tecknen är nämligen helt identiska. Varje prickfylld cirkel är likadan som varje annan prickfylld cirkel. Varje blomma är en klon av varje annan blomma. De här tecknen har inte skrivits med en vass pinne som brukligt var. De har tryckts dit eller stämplats av någon som tyckte att den där Gutenberg var förbannat senfärdig.

Men är det egentligen så spännande? Det är ju trots allt inte en så vansinnigt speciell idé att stämpla tecken i stället för att skriva dem ett och ett; det kommer man ju på så fort man måste skriva minsta lilla lerskiva. Tja, jag tycker att det är rätt spännande att Festos-skivan är det enda kända stället i historien som de där stämplarna användes. På den, och aldrig mer.

Antingen uppfanns de för denna enda skivas skull (spritt språngande konstigt), eller så är den det enda kvarvarande föremålet som de användes på (och då kan idén verkligen inte ha slagit igenom på bred front). Det fanns gott om dem också; en fullständig uppsättning innehöll 45 olika tecken. Ingenting man sveper ihop för en liten skiva; så mycket jobb gör man bara om man räknar med att det kan bespara en hel massa jobb i framtiden.

Den egentliga orsaken till att jag tycker så mycket om att prata om Festos-skivan är nog att den inte kräver någon förkunskap alls. Vem som helst som tar sig två minuter till att titta på den inser det märkliga med den. Med Antikythera-maskinen måste man i alla fall veta lite om (eller lita på andra människors uttalanden om) mekanikhistoria och astronomi, men Festos-skivans besynnerlighet är fullständigt uppenbar.

Själv har jag förstås en obestridlig och mycket enkel förklaring på båda dessa historiska anomalier. Jag menar - en mekanisk dator 1500 år före sin tid och bevis på tryckkonst mycket längre före sin tid än så? Kan det finnas mer än en förklaring?

En tidsresenär glömde dem. Så klart.